Night Gallery
Genre: Rysarantologi
Premiär: 1969
Land: USA
Regi: Boris Sagal, Steven Spielberg och Barry Shear
Skådespelare: Rod Serling, Joan Crawford, Roddy McDowall m.fl.
Speltid: 98 minuter
Tillgänglighet: Finns på svensk DVD (Studio S) från 2025-09-29
Betyg: 5 av 10
Det här var en efterlängtad titt för undertecknad. Inte bara för att en av världens största och mest kända filmregissörer här gör sin officiella regidebut, det är dessutom första gången som jag ser ett (eller rättare sagt tre) avsnitt av den smått klassiska tv-serien Night Gallery. ”Avsnitt? Tre? Är det här ingen film?” utbrister var man och kvinna av ordning. Det korta svaret är ”Det ena utesluter inte det andra”, men låt oss istället gå igenom vad det här senaste DVD-släppet från SEO´s skötebarn Retro Film är för något…
Mellan 1959 och 1964 sändes The Twilight Zone på amerikansk tv. Under dessa 6 år på sammanlagt 156 avsnitt fördelade över 5 säsonger skapade Rod Serling tv-historia som fortfarande är ett stort popkulturellt fenomen som det refereras till. Och dess spöklika ledmotiv kan fortfarande ge kalla kårar när någon nynnar på det. Twilight Zone var en antologiserie med fristående avsnitt, men gemensamt var att alla introducerades- och avslutades med den kostymklädde Rod Serling som talar till oss direkt mot kameran. Något som gjort honom (min gissning) till den näst mest kända tv-avsnitts-presentatör – nummer ett är tveklöst Alfred Hitchcock.
Efter Twilight Zone fortsatte Serling skriva manus till diverse filmer och tv-serier, bland annat Apornas planet (Franklin J Schaffner, 1968) som han förvisso skrev ihop med två andra men det är ingen tvekan om att han är upphovsmannen till filmens berömda twist på slutet. Men han hade samtidigt långt gångna planer på att försöka sjösätta ett nytt tv-projekt. Något som skulle ha samma upplägg som Twilight Zone, fast mer tyngd åt skräckfilmshållet. För att övertyga tv-bolagen behövde han ett pilotavsnitt, och till det valde han inte en historia utan tre, och varje historia skulle presenteras och avslutas av Serling själv. Han skrev manuset till alla tre, och till varje historia tillsattes varsin regissör: Boris Sagal, Barry Shear och Steven Spielberg.
Ingen av dessa tre var kända. Boris Sagal och Barry Shear var båda 46 år och hade bland annat avsnitt av Twilight Zone, Alfred Hitchcock Presenterar, Mannen från U.N.C.L.E. och Hawaii Five-O på sina CV. Spielberg hade en helt annan bakgrund. Förutom att han var mer än hälften så gammal (22 år) hade han enbart gjort egna amatörfilmer (fast ordet amatör och Spielberg går förstås inte att använda i en och samma mening). Nu fick han sitt efterlängtade första professionella jobb som regissör, inklusive en generös lönecheck. De tre avsnitten inklusive Serlings presentationer och avrundningar klockade in på sammanlagt 1 timme och 38 minuter och fick titeln Night Gallery.
Efter inledande förtexter till stämningsfull musik möter vi Rod Serling iklädd mörk kostym i ett ännu mörkare rum. Det enda som syns är röda draperier över tre stora tavlor. Precis som i The Twilight Zone tittar Serling in i kameran och pratar till oss tittare medan han går fram till det första draperiet och nu börjar det på riktigt.
The Cemetary är första berättelsen, regisserad av Boris Sagal, och utspelas helt och hållet på en herrgård. Där bor William Hendricks (George Macready) tillsammans med sin betjänt Portifoy (Ossie Davis). Hendricks är gammal och skröplig och har så att säga ena foten i graven. Skulle han kola vippen kommer hans förmögenhet, huset och dess åtskilliga målningar som dekorerar väggarna ärvas av hans syster. Men när hans odräglige systerson Jeremy (Roddy McDowall i tidsenligt läcker frisyr och grå skinnjacka) plötsligt dyker upp tar arv-situationen en oväntad vändning. Jeremy hinner knappt grunda med groggen innan han börjar ifrågasätta sin konstnärliga blick. The Cemetary är suggestiv, djärv och som med sitt fina skådespeleri ger samma kalla kårar-känsla som de samtida antologifilmerna från Amicus.
Eyes är berättelse nummer två, regisserad av Spielberg, och handlar om Claudia Menlo (Joan Crawford), en riktigt otrevlig äldre kvinna som varit blind sen födseln. Hon är enormt förmögen och enormt enslig, vilket manifesteras av en stor fastighet med lägenheter hon byggt enbart åt sig själv. De övriga lyorna saknar hyresgäster och hon tar emot få besökare. En av dem är en läkare som berättar om en operation som gör att man kan få tillbaka synen under 12 timmar. Det enda som behövs är en ögondonation (eller rättare sagt, ögonens synnerv). Dock måste donatorn vara vid liv. Det blir en medelålders man som nödtvunget offrar sin syn eftersom betalningen är stor nog att bli av med alla skulder han är skyldig både folk och fä. Kommer operationen ge det resultat Claudia hoppas på?
Jag kan säga som så att Spielberg studerat sin Hitchcock: Claudia är en kall blondin (vilket inte kan vara en slump eftersom Crawford var en känd brunett), klär sig så småningom i rött när mörker och trappsteg har en central roll, samtidigt som han lyckas få oss att sympatisera med en karaktär man vet att man egentligen borde hata. Man brukar säga att Duellen (1971) och Hajen (1975) är Spielbergfilmer med Hitchcockkänsla – Eyes skulle jag säga är en Hitchcockfilm med Spielbergkänsla.
The Escape Route är tredje berättelsen, regisserad av Barry Shear, där vi får följa Joseph Strobe (Richard Kiley), en Gruppenführer som efter Andra världskriget flytt till Sydamerika. Livet är inte direkt en fest. Dagarna spenderas på ett skabbigt hotellrum och kvällarna på sunkiga syltor. Han känner sig ständigt förföljd av ordningsmakten vilket får honom en kväll att slinka in på ett museum. Där blir han begeistrad i en oljemålning med varma färger som föreställer en man i en roddbåt. Men på museet finns en annan besökare; en judisk äldre man som tycker sig känna igen Joseph. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut åt vilket håll detta kommer barka. I motsats till Spielberg lyckas inte Barry Shear få oss att sympatisera med huvudkaraktären. Det är förstås svårt att få till nåt sånt på en efterlyst SS-officer men det är inte omöjligt. Finalen är dock briljant – inte särskilt överraskande men den lämnar en nöjd och belåten.
Nöjd och belåten var både Rod Serling och NBC som nappade på piloten och gav Night Gallery grönt ljus och pengar att utvecklas till en tv-serie som kom att pågå i 3 säsonger på sammanlagt 50 avsnitt. Och eftersom jag sett vartenda avsnitt av The Twilight Zone så finns kanske chansen/risken att jag nu kommer ge mig på Night Gallery också… men det är ett stort kanske. Förmodligen blir det bara enstaka avsnitt.
Mitt betyg av piloten är 5 av 10… alltså, jag gillar FromBeyond väldigt mycket, likaså mina medarbetare/kollegor/vänner som gemensamt driver det, men jag har aldrig uppskattat betygsystemet 1 till 10. För mig räcker 1 till 5 mer än väl. Varför krångla till det? Hade den skalan använts här hade jag gett Night Gallery 3 av 5, vilket är mer tydligt vad jag tycker. Det är varken dåligt eller tråkigt – det är helt okej. Hade jag suttit i projektgruppen på NBC 1969 hade även jag röstat på att ge Night Gallery en chans som tv-serie. Rod Serling kan verkligen det här konceptet men… ska vi vara riktigt ärliga så är Steven Spielberg den enda anledningen till att det här pilotavsnittet fortfarande väcker intresse snarare än dess filmiska kvalité.
— — —
Roger Möller