Nightbreed
Genre: Skräck/fantasy
År: 1990
Land: USA
Regissör: Clive Barker
Skådespelare: Craig Sheffer, Anne Bobby, David Cronenberg, Doug Bradley m.fl.
Distribution: På svensk blu-ray från Studio S 17/4 2025
Längd: 120 min
Betyg: 5 av 10
”Jag har sett framtidens skräckmästare, och han heter Clive Barker.”
Det är ett gammalt och slitet citat som än idag ofta dras upp när någon eller några ska avhandla något som den Liverpoolfödde författaren och filmskaparen Clive Barker gjort. Jag vet inte när det dök upp för första gången – jag skulle tro att det var i samband med den första novellsamlingen Books of Blood – men jag vet med säkerhet att det står tryckt på omslaget till en svensk videoutgåva av Hellraiser. Det finns en poäng i att använda citatet på just den filmen. Hellraiser från 1987 var Barkers långfilmsdebut som regissör och han skrev även manuset som i sin tur är en adaption av hans egen kortroman The Hellbound Heart (Ett hjärta åt helvetet, på svenska). Hellraiser slog ner som en bomb i skräckfilmsbranschen och, förutom att den med sin blygsamma budget på 1 miljon dollar spelade in över 30 miljoner dollar, gjorde Pinhead till en skräckfilmsikon och kastade lovord över Barker som en nytänkande filmskapare som spåddes en framtid i Hollywood lika klar som en blodröd fullmåne. Därför var intresset minst sagt stort när han tre år senare kom med sin andra långfilm Nightbreed. Precis som i fallet med Hellraiser skrev Clive Barker även manuset till Nightbreed som i sin tur är en adaption på hans egen kortroman Cabal.
Efter de inledande förtexterna som ligger över flotta väggmålningar av konstnären Ralph McQuarrie (mannen som gjorde de tidiga konceptmålningarna som George Lucas visade upp för filmbolag och investerare när han letade finansiärer till sitt Star Wars-projekt) vaknar Aaron Boone (Craig Sheffer, som känns som en blandning av Matt Dillon och Dennis Quaid) upp efter ännu en mardröm. Hans flickvän Lori Winston (Anne Bobby, som spelar Tom Cruise syster i Född den fjärde juli) tycker att de ska resa iväg tillsammans och tänka på annat. Aaron håller med, men går först med på att göra ett återbesök hos sin psykolog Philip K. Decker (som överraskande spelas av regissören David Cronenberg). Det blir inget betryggande möte – Aaron anklagas mer eller mindre för att ligga bakom ett gäng bestialiska mord på barnfamiljer, samtidigt som han inte får gehör för sina återkommande drömmar om Midian, en form av kyrkogård som befolkas av monstruösa varelser. Men han vet att han måste ta sig dit. Död eller levande. Inte ens doktor Decker ska få stoppa honom – en doktor som visar sig vara mer än väl insatt i morddåden… ja, man kan rent ut sagt konstatera att han är ”dressed to kill”.
Ett gott skratt förlänger livet.
Nightbreed är en spretig film som pendlar mellan skräckfilm och fantasyfilm och jag kan förstå att den inte mottogs särskilt väl av filmbolaget och distributören (Morgan Creek Entertainment och 20th Century Fox) när Clive Barker lämnade in sin färdiga version. Det var inte den rena skräckfilm de förväntade sig och filmen floppade när den släpptes i sin originalversion 1990. Versionen som Studio S nu gett ut på Blu-ray är en längre Director’s cut version som färdigställdes 2014 och är 20 minuter längre än originalversionen. Med sina två timmar tycker jag den känns en smula lång, men den är å andra sidan snygg och ambitiös. Framställningen av Midian är som en lekplats för sminkörerna, effektmakarna och scenograferna. Kyrkogården är en kombination av en riktig exteriör förstärkt med matte painting och studiobyggen, och detta är en kontrast som är väldigt effektiv och sätter en onaturlig prägel på verkligheten vi befinner oss i. Filmmusiken låter mycket som Burtonesque Batmanmusik, vilket inte är så konstigt eftersom det är Danny Elfman som gjort musiken även här. Det är ett pampigt soundtrack som inte riktigt klär en skräckfilm… fast det är säkert tanken, att Barker gett instruktioner till Elfman att det ska låta som en twistad fantasy. Det är helt okej tänkt, men inget som faller mig i smaken.
Vem skulle inte vilja tillhöra den här familjen?
Ett annat litet problem för mig är berättelsens lager – det är förstås mer än tydligt att Barker vill visa att det är de groteska monstren som är de goda som vill leva ifred och människorna som är onda och vill utrota monstren… men man får ingen riktig relation till någon. Dels för att monstren är mer minnesvärda för sina utseende än personligheter – Midians vise man (spelad av Pinhead himself; Doug Bradley) gör ett försök att välkomna oss in i gemenskapen – och dels, eller framförallt, för att människorna bara är karaktärer utan kött och blod… okej, det är en dålig liknelse med tanke på filmens snaskiga specialeffekter men jag syftar på att människorna inte har några direkta personligheter, de bara finns i filmen för att vara osympatiska så att vi ska ställa oss på monstrens sida. Och det är ingen enkel sak. Eller jo – den drivande antagonisten, doktor Philip K. Decker, är en iskall jävel – och det ska ges en stor eloge till David Cronenberg som spelar honom med stilenlig auktoritet och en mjuk röst som aldrig överstiger en vanlig samtalston, vilket gör honom ännu mer otäck. Men i det stora hela tycker jag att det är något som fattas för att verkligen locka in mig i Midians innersta krets.
David Cronenberg i en Eric Roberts Look a like-tävling.
Citatet som inledde den här recensionen kommer så klart från Stephen King, men det finns ett annat citat från honom som inte är lika känt och lyder ”Det Barker gör får oss andra att se ut som om vi har sovit de senaste tio åren”. Med tanke på att Barker till dags datum bara regisserat tre långfilmer (Hellraiser, den här, och Lord of Illusions från 1995) känns det lite synd att han aldrig fått bevisa på riktigt hur långt han kunnat gå som nytänkande filmskapare. Nightbreed är en helt okej film, men den kommer alltid stå i skuggan av sin betydligt mer framgångsrika ”storebror” Hellraiser.
— — —
Roger Möller