New York Ripper (Lo squartatore di New York)
Genre: Giallo
Land: Italien
År: 1982
Regi: Lucio Fulci
Skådespelare: Jack Hedley, Almanta Suska, Paolo Malco m.fl.
Längd: 93 minuter
Betyg: 8 av 10
Släppt på bluray av Studio S Entertainment 10/11 som en del av deras Video Invest-serie
1996 fick jag hem min allra första Melody Line-katalog. Ni vet, butiken i Göteborg med det enorma utbudet som också sålde via postorder. När jag började studera dess innehåll öppnades en ny värld i mitt skräckfilmsintresse. Tack vare den omfångsrika importdelen gick det upp för mig att det fanns skräckfilmer och så fanns det skräckfilmer. Dessa sex sidor kändes som att kliva in i en förbjuden videobutik med det ena iögonfallande videoomslaget efter det andra. Jag kan fortfarande minnas hur nackhåren reste sig när jag i kombinationen förskräckt och förundrad beskådade bilderna på omslagen till The Laughing Dead, Invasion of the Blood Farmers, Night of the Demons – ja till och med Hollywood Chainsaw Hookers såg ut att vara en riktigt rälig film. Känslan av det förbjudna förstärktes av textrutor där Melody Line själva varnade för filmernas stötande innehåll. Det var där och då som jag verkligen slogs av tanken ”Det måste vara den här typen av skräckfilm som föräldrar och lärare varnat för.”
De filmer som jag tyckte verkade allra läskigast, som fick hjärtat att slå snabbare, var de med illustrerade omslag som alla pryddes av en etikett som utlovade ”STRONG UNCUT VERSION”. Den av dem som stack ut mest för mig var The New York Ripper. Inte bara för att bilden på omslaget var större än de andra – både titeln och den våldsamma målningen på omslaget ledde tankarna till Jack Uppskäraren, som jag redan då var fascinerad av. Det som ”Jack” gjorde i London 1888 kunde jag också föreställa mig filmens uppskärare utföra i New York, i all sin gräsliga detaljrikedom.
Dock så dröjde det till 2003 innan jag såg den, på en region 1 DVD-utgåva från Anchor Bay. Jag minns inte hur pass chockerande jag då tyckte den var, eftersom jag vid tiden redan var insatt i regissören Lucio Fulcis verk och kännetecken, men jag har fortsatt hävda att det inte är en film för vem som helst. Och eftersom Studio S med sin Video Invest-satsning nu ger ut The New York Ripper på Blu-ray i Sverige får jag ett ypperligt tillfälle att återvända till brottsplats Manhattan.
New York Ripper (Video Invest plockade bort ”The” från titeln när de gav ut den på videokassett tidigt 80-tal, kanske för att göra den mer inhemsk) börjar med en kort sekvens där en hund ska hämta pinnen hans husse kastar, men istället plockar upp en kapad kvinnohand. Det är inte särskilt obehagligt men denna sekvens levererar ändå en slags osäkerhet. Vi liksom anar att vi har börjat titta på en grov våldsfilm och det finns ingen återvändo. När husse förskräckt inser vad det är hans jycke har i käftarna börjar förtexterna, ackompanjerade av Francesco De Masis killer-ledmotiv med sin trallande gitarrslinga. Efter en sväng på polisstationen följer vi med en kvinnlig cyklist ombord på en färja över Hudson River. På båtens parkeringsdäck attackeras hon av någon i svarta kläder, gummihandskar och vass kniv. Och vi snackar verkligen attackeras. Den som nu tänker ”Det kan väl inte bli värre”…tänk om!
New York Ripper är en giallo, men som skiljer sig från genrens karaktäristiska beskrivning av ”eleganta skräckbetonade thrillers” eftersom den varken är elegant eller skräckbetonad. Det här är istället en smutsig film, inspelad i ett dovt New York som både ser ut och känns som en amerikansk tv-deckare, fast med vansinnigt våldsamma mordscener och skådespelare som dubbats till engelska. TV-deckarkänslan förstärks också av att filmens huvudkaraktär inte är genrens klassiska everyman/everywoman som tar sig an att lösa mordgåtan, utan istället en kriminalkommissarie vars jobb och skyldighet det är att utreda uppskärarmorden. Hans namn är Fred Williams, spelad av Jack Hedley, som året innan hade papegoja i Bond-rullen For Your Eyes Only. Han är förvisso en good guy, men ingen man identifierar sig med (bland annat för att han besöker prostituerade), lika lite som någon annan av karaktärerna som mest är potentiella gärningsmän och blivande mordoffer för den kvackande mördaren. Inte ens den schackspelande psykologen som konsulteras visar några märkbara känslor.
”Skrev du precis att mördaren kvackar?!” utbrister någon. Jodå, och låt mig få citera en väninna som beskrivit filmen så här: ”Om ni vill ta er an giallos så ska ni definitivt inte börja med New York Ripper. Den är helt rubbad. Mördaren pratar som en anka. Kvackpratar!” Hon har helt rätt på båda punkter. Är du ny på giallo, börja gärna med något annat. Men ifall du är lika stort Kalle Anka-fan som jag så får jag erkänna att det faktiskt var den detaljen, den kvackande ankan, som en gång i tiden gjorde mig extra nyfiken på filmen och sporrade mig att se den. Att en svartklädd giallo-mördare som utför bestialiska mord samtidigt låter som Kalle Anka… ni hör ju själv att det är oemotståndligt. Och när vi ändå är inne på antropomorfa karaktärer så vill jag ge en liten eloge till snubben som dubbat Lucio Fulcis polishef-cameo. Han låter så pass lik någon som växt upp i samma kvarter som Snurre Sprätt att jag nästan satt och väntade på att han skulle säga ”What’s Up, Doc?”
Roligare än så där blir det inte. Det här är en misogyn, sleazig och tragisk berättelse som vilar på ett barnsligt synsätt på moral. Att det i filmen framför allt är kvinnor som råkar illa ut får mig inte bara att tänka på Jack Uppskäraren, utan även på Dario Argentos ökända citat ”Jag gillar kvinnor, särskilt vackra. Om de har ett fint ansikte och en fin figur skulle jag mycket hellre se dem bli mördade än en ful flicka eller man.” Ett citat som Lucio Fulci sannolikt kunde skriva under på, särskilt när det kommer till helylletjejen Daniela Doria. Här gör hon sitt fjärde framträdande i en Fulci-film och i likhet med sina tre föregående inhopp – i City of the Living Dead, The Black Cat och The House by the Cemetery – går hon ett minst sagt gräsligt öde till mötes.
Det här är videovåld när det var som värst på 80-talet, men det är också en snyggt fotad och ljussatt giallo som håller dig på sträckbänken (eller bunden över en sängmadrass) ända till den kluriga finalen. Som sagt, den är inte för vem som helst – jag vill liksom Melody Line varna för dess stötande innehåll – men det är en film som förtjänar att ses i all sin prakt. Det vill säga i stark oklippt version.
På denna Blu-ray-utgåvas extramaterial finns den märkliga dokumentären Fulci For Fake (2019) som har en intressant idé: att vi får följa en skådis, som ska spela Lucio Fulci i en biopic, i hans researcharbete när han pratar med folk som kände och arbetade med Fulci – bland annat dottern Camilla Fulci. Problemet är bara att det upplevs som att man samlat olika intervjusegment som klarat sig på egen hand utan den poänglösa ramhandlingen. Det finns inte ett enda tillfälle där man får illusionen att Fulciskådisen ens befunnit sig i samma rum som intervjuoffren. Dokumentären som helhet ger dock den nyfrälste en nyttig lektion på 90 minuter i vem Lucio Fulci var.
Extramaterialet i övrigt består av enskilda intervjuer med manusförfattaren Dardano Sacchetti, och tre av skådespelarna. Och förstås en kul och intressant introduktion av Daniel Ekeroth som hade varit perfekt att se före filmen om nu inte Studio S lagt in en massa viktiga filmklipp i den. Min uppmaning till nästa batch av Video Invest-släpp: Snälla Studio S, visa inga filmsekvenser under era exklusivt filmade introduktioner, tack!
— — —
Roger Möller