Jag vaknade till nyheten att Rob Reiner inte är med oss längre. Han och hans hustru Michele Reiner hade hittats döda i sitt hem, och när jag skriver detta finns det mycket frågetecken kring händelsen. Vi får se vad som kommer fram om denna tragiska händelse.
Jag har ett speciellt förhållande till inte bara Rob Reiner, utan också till hans far, Carl Reiner. Det är en duo som funnits med mig sedan barnsben och som jag alltid återkommer till. Flera av deras filmer hör till mina absoluta favoritfilmer och de har också fungerat som en varm, tröstande filt när tiderna inte varit så bra.
Att dras med i det filmiska mästerverket och den psykologiska bergochdalbanan som är Misery (1990), eller att drömma sig tillbaka till en både enklare och svårare tid i ungdomen med Stand By Me (1986). Jag kan inte ens gissa hur många gånger jag citerat Dead Men Don’t Wear Plaid (1982) och jag gav min hund efternamnet Hfuhruhurr efter Steve Martins karaktär i The Man With Two Brains (1983). Främst tänker jag på redan nämnda Dead Men Don’t Wear Plaid, men också The Jerk (1979) och All Of Me (1984) när det kommer till farsgubben.
Att filmskapandet gått så bra i arv som till Rob Reiner kan vi som fått vara med bara tacka för. Visst är Misery och Stand By Me mästerverk, men de får fint ställa sig åt sidan när kolossen med långt hår, utfyllda spandexbyxor och förstärkaren på elva kommer gående. Jag pratar såklart om This is Spinal Tap (1984) som är en av de absolut roligaste filmer som någonsin gjorts. I den axlar Reiner rollen som dokumentärfilmaren Marti DiBergi som följer det smått aningslösa bandet Spinal Tap på turné genom skivsläpp, lycka och motgångar. En till stor del improviserad film som jag upptäcker nya grejer i varje gång jag ser den, och då har jag sett den många gånger. Tidigare i år släpptes Spinal Tap II: The End Continues (2025) där gänget samlats igen. Filmen har ännu inte nått mina ögon, men jag blev väldigt glad när jag hörde att den skulle komma och att originalkvartetten skulle vara med.
Det finns så många guldkorn far och son emellan, så det var en sorgens dag när Carl Reiner gick ur tiden 2020 och det är en sorgens dag när nu även Rob Reiner lämnat oss i slutskedet av 2025. Det kommer från och med idag alltid lämna en besk eftersmak när man framöver citerar någon av Rob Reiners filmer. För där Carl fick leva klart livet och bli hedervärda 98 år gammal så fick inte Rob eller hans fru Michele den chansen och det är bara sorgligt.
Far och son Reiner lämnar efter sig ett otroligt filmarv, och några av mina absoluta favoritfilmer. Så, jag lyfter på hatten för dom och laddar dvd-spelaren med deras titlar.
– – –
Mikael Hammarberg