Masters of the Universe
Genre: Sword & sorcery & science fiction
Land: USA
År: 2026
Regi: Travis Knight
Skådespelare: Nicholas Galitzine, Camila Mendes, Idris Elba m.fl.
Speltid: 140 minuter
Betyg: 5 av 10
Ända sedan jag ägde och lekte med de otaliga Masters of the Universe-figurerna på 80-talet har detta universum alltid haft en varm plats i mitt hjärta. Jag minns exakt vilka figurer jag hade (självklart var He-Man och Skeletor två av dem), på ett ungefär vilka mina kompisar hade, och jag både läste den svenska serietidningen och ägde några videokassetter med avsnitt av den animerade tv-serien från Filmation – och varje gång jag hört svenska Peter Wanngrens röst i olika sammanhang har jag aldrig kunnat tänka på någon annan än He-Man/Prins Adam och hans mäktiga ”Jag har nu styrkaaan!” Lyckligtvis såg jag aldrig Cannons live-action-film Masters of the Universe (Gary Goddard, 1987) när den släpptes på hyrvideo 1988. Jag vet inte varför, men jag tror att en anledning var att ingen pratade om den, och ingen i min bekantskapskrets påstod sig ha sett den. Bilderna som fanns att tillgå var inte direkt imponerande – de föreställde bara okända figurer och Skeletor såg nästan lika okänd ut. Hans kritvita dödskalleliknande leransikte och svarta munkkåpa påminde mer om kejsaren i Jedins återkomst än den blåhudade muskulösa ärkefienden med gul dödskalle som var hans stora signum både som leksak och tecknad figur. Den ende som såg hyfsat lik den tecknade figuren och leksaken var He-Man själv, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag på den tiden visste att mannen som spelade honom var svensk och hette Hans ”Dolph” Lundgren. Jag var 17 eller 18 år när jag till sist såg filmen när den sändes på TV. Att jag blev besviken är väl det minsta man kan säga. 1987 års Masters of the Universe är en katastrof av diverse anledningar som är en artikel i sig. Cannon har gjort en hel del tveksamma filmer men som ändå har ett stort underhållningsvärde. Masters of the Universe är inte en av dem. Ingen annan här i biosalongen har nämnt den och skönt är väl det. Förväntningarna är höga nog som de är på 2026 års Masters of the Universe.
Filmen inleder med en klassisk prolog för den här typen av berättelser. På planeten Eternia – som verkligen ser ut som den klassiska Masters of the Universe-världen sedd genom ett Marvel Cinematic Universe-filter som inte sparar på färgerna – är det oroliga tider. Den futuristiska huvudstaden Eternus med det ståtliga slottet Grayskull invaderas av den onde
Skeletor (en oigenkännlig Jared Leto) och hans mörka armé som bland annat består av de ikoniska Evil-Lyn, Trap Jaw och Beast Man. Förutom att söndra och härska och störta rikets kung Randor (James Purefoy) och drottning Marlena (Charlotte Riley) vill Skeletor roffa åt sig deras mäktiga klenod: The Power Sword/Maktens svärd, som ser ut exakt som det ska göra. Det tänker kungaparet förhindra och med hjälp av The Sorceress (Morena Baccarin) anförtros deras 10-årige son Adam, som inte direkt är den mest lovande krigaraspiranten av Eternias barn, att ta med sig svärdet via en portal till vår egen planet. Men strax före landning på jorden tappar killen svärdet.
Dutch angle och slo-mo. Eternia rocks!
15 år senare är Adam fortfarande kvar på jorden. Han har vuxit till en 25-årig småkorkad muskulös man med blond kalufs som jobbar på ett företag som sysslar med rekrytering och personalfrågor. Han verkar dock ägna mer tid åt att hitta svärdet än på sitt jobb. Han minns allt från sin barndom som prins på Eternia och skäms inte för att berätta om detta för omgivningen, som naturligtvis tycker att han är helknäpp. Helt ärligt är det inte så roligt på jorden, varken för Adam eller för mig som tittar. Humorn är lite väl tramsig och är det någonstans som en Masters of the Universe-film inte ska utspelas på så är det vår egen planet. Lyckligtvis hittar Adam svärdet i en serietidningsbutik, med det ”horda” namnet The Fright Zone, och vi återvänder till Eternia. Väl där lyfts svärdet upp mot skyn och med de magiska orden ”By the power of Grayskull… I have the power!” förvandlas prins Adam till den lättklädde krigaren He-Man och det är dags att kicka ass!
Godzilla? Nej, Snake Mountain.
Masters of the Universe anno 2026 är ett kalejdoskop av barnslig nostalgi i form av serietidningsaction- och äventyr som andas lika mycket superhjältefilm som Star Wars med all fäktning och pang-pang. Både jag och min pappa som följt med till biografen njöt ohämmat av detta ögongodis och vi viskade igenkännande karaktärernas namn till varandra så fort de dök upp på duken: Teela, Man-At-Arms, Cringer, Fisto, Spikor, Tri-Klops och några till. Att de är sig lika de ursprungliga leksakerna och hur de får sina karaktäristiska namn är en av filmens stora behållningar. Som ren nostalgi och respekt för originalmaterialet lyckas den här versionen betydligt bättre än 1987 års variant…
…men det betyder inte att det är klockrent och felfritt, för det finns några grejer jag tyvärr behöver anmärka på, och jag får medhåll av farsan. För det första är det filmens humor. Jag kan inte begripa vad det är för jargong manusförfattarna haft och vad som sedan tillförts av regissören Travis Knight, för det känns som den kommer från två olika typer av humorgrupper. Ibland är det på en sån barnslig nivå att jag inte ens kan tänka mig barn skratta åt det, och filmens första akt på jorden är filmens sämsta bit. Varken Adam eller hans kognitiva verktyg lyfter och det blir emellanåt lite pinsamt. Även om han skärper till sig när han blir He-Man känns inte Nicholas Galitzine helt bekväm i rollen – jag får intrycket att både han och regissören Knight sneglat på Chris Hemsworths Thor, men missat finessen i hur Hemsworth lyckas balansera mellan charmigt korkad och fullkomligt gudalik slagskämpe. Något bättre är det med Jared Leto som Skeletor… eller rättare sagt, Leto är begravd nånstans därunder den helblå muskulösa kroppsdräkten och den gulvita datoranimerade dödskallen vars blick från de mörka ögonhålorna enbart består av rött ljussken. Rösten är också förställd och låter inte som en människa, men å andra sidan så är det en exemplarisk Skeletor vi får skåda. Hans humor är småpampig men fungerar oftast – Skeletor är i den här filmen en fin kombination av Darth Vader och Scar (från den animerade Lejonkungen, 1994) och det är bara att konstatera Leto definitivt gör en bättre insats som Skeletor än som Jokern. En extra eloge också till Idris Elba som Duncan/Man-At-Arms som med värme kombinerar sin förtroendegivande krigare med ett diskret skåpsupande, och Camila Mendes som hans dotter Teela som både är cool as ice och vet hur man ska bära upp vita tajts.
Jaha e de Leto som e Skeletor?
Självklart dyker det upp antydningar om att uppföljare är att vänta men som både första film med tydlig start och avslut utan lösa trådar är Masters of the Universe ett godkänt verk som hade kunnat vara bättre. Att helt och hållet stannat på Eternia hade varit en bra början. Jag är dock övertygad om att barnet Roger Möller på 80-talet hade älskat denna film. Något
hans pappa också är.
–––
Roger Möller