MadS
Skräck; Frankrike, 2024
Distributör: finns i skrivande stund på Cineasterna.com
Regi: David Moreau
Skådespelare: Milton Riche, Lucille Guillaume, Laurie Pavy m.fl.
Längd: 85 min
Betyg: 7 av 10
När jag läste någonstans att det skulle komma en film som hette MadS fick jag för mig att det handlade om någon form av trulig dansk komedi. Så är det emellertid inte. MadS är en fransk outbreak/zombie-skräckfilm regisserad av David Moreau. Låter namnet bekant så kan det bero på att det var Moreau som regisserade den uppmärksammade Ils 2006 (engelsk titel Them) och The Eye-remaken från 2008 med Jessica Alba i huvudrollen.
I MadS är det full fart från start. Vi får följa en ung man vid namn Romain (Milton Riche) som köper droger och gasar runt i farsans cabbade Mustang. Blir det en djupdykning i fransk rikemansdekadens frågar jag mig själv, men snart tar filmen en vändning. Vid sidan av vägen får Romain nämligen med sig en bandagerad och till synes helt bindgalen ung kvinna. Medan den unga damen pratar osammanhängande och kladdar blod på den chockade Romain kör han hem till vad han tror är säkerheten i sin fars stora villa. Men, som alla redan förstår, detta är bara början.
Jag kan inleda med att säga att MadS kanske inte tillför något nytt till sin genre, men att hävda att en skräckfilm behöver tillföra något nytt för att vara bra snackar strunt. Det kallas ju genrefilm av en anledning, det rör sig om ett verk inom en specifik konvention. Det finns ett oskrivet avtal med åskådaren. ”Detta kommer du få uppleva”, och då gäller det för filmskaparen att leverera. Och det tycker jag Moreau gör. Till formen använder han ett grepp som brukar kallas ”one shot” eller ”one take”, alltså att allt ser ut som om det är filmat i en enda lång tagning. Så är det med största sannolikhet inte, men det spelar ingen roll. Likt den besläktade found footage-subgenren blir det jäkligt intensivt och medryckande när greppet nyttjas rätt. Man glömmer lite att det rör sig om fiktion och rycks liksom med och sitter som fastnaglad i fåtöljen. Och när det hettar till så är det svårt att värja sig.

Och nog är det svårt att värja sig. Romains liv verkar vara på väg i 180 km/h rakt in i en bergvägg även utan bandagerade fripassagerare. Men det är när kameran i stället fastnar vid hans två dambekanta som filmen tar fart ordentligt. Då syftar jag både på skådespelarinsatser och intensitet. Speciellt en ung dam vid namn Laurie Pavy tar filmen till en ny nivå då hon på ett effektivt sätt går från typisk tonårstjej till… ja tro det eller ej, till något som faktiskt framstår som ännu mer oresonligt och impulsstyrt. Kameraarbetet är också riktigt imponerande och hänger med på ett naturligt och cirkulerande sätt oavsett om den följer en person som är på en stojig fest, åker moped eller blir beskjuten. Jäkligt schyst hantverk helt enkelt. Själv satt jag som trollbunden och kände inte ens den där impulsen att snegla på telefonen, och det mina damer och herrar är inte varje dag.

Men trots dessa trevligheter så är det något som fattas. Att förklaringen till vad som egentligen händer är något fragmentarisk tycker jag inte spelar någon roll. Man har sett detta scenario så många gångar att hjärnan lätt fyller i de logiska luckor som uppstår. Det som saknas är ett riktigt crescendo, att filmen liksom tar ett ytterligare steg och når total extas i sista akten. Ni vet, som i slutet av Rec (Jaume Balagueró, 2007) när den där lättklädda spinkiga damen med hammaren dyker upp.
Men den totala urladdningen uteblir dessvärre och jag får inte den totala kaos- och effektkavalkad jag hoppats på. Detta gör att jag trots en högintensiv resa och gott hantverk ändå kommer glömma MadS rätt fort. Men missförstå mig inte, detta är definitivt en sevärdhet. Vid sidan av fransk/belgiska Vincent Must Die (Stéphan Castang, 2023) och kanadensiska Red Rooms (Pascal Plante, 2023) hör MadS definitivt till de skarpare franskspråkiga skräckrullarna som kommit de senaste åren.
— — —
Kristoffer Pettersson