Love Eternal
Drama/Skräck Irland, 2013
Distributör: Njuta Films
Regissör: Brendan Muldowney
Medverkande: Robert de Hoog, Pollyana Mcintosh m.fl.
Längd: 94 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2014-05-28
— — —
När den unge Ian vid en ung ålder förlorar sin far är det något inom honom som brister. Han slutar gå till skolan och isolerar sig själv på sitt rum där han spenderar sin tid på ett självmordsforum medan han lyssnar på allt från Mayhem till Burzum i mörkret. När han sedan dessutom förlorar sin mor finner han sig plötsligt helt ensam i en värld som han aldrig förstått. Trots att hans mamma lämnat honom en bok med instruktioner om hur normala människor lever sina liv, så kan inte Ian låta bli att se sig själv som radikalt annorlunda mot varelserna där utanför hemmets trygghet. Den enda människa han någonsin känt sig bekväm med var den flicka han fann ute i skogen under sina tonår – hängandes död från ett träd. Ian känner att han kan relatera till de döda, men kanske ännu mer med de människor som fortfarande lever men som formligen längtar efter gravens kalla omfamning. Desperat på jakt efter sällskap börjar Ian söka kontakt med självmordsbenägna personer på nätet, som han efter att dem dött släpar med hem till sitt mörklagda hus vid stranden. Väl där sätter han dem i stolar och har middag med dem, eller klär av dem för ömma och intima stunder i sänghalmen. Men inget kan vara för evigt, och en efter en börjar kropparna att ruttna. Frustrerad över dödens flyktighet ger sig Ian ut på jakt igen och finner Naomi, och inser till sin skräckblandade förtjusning att han för första gången hyser känslor för någon som fortfarande har en puls. Att livet var oberäkneligt fick han lära sig redan som ung, men frågan är om Ian tänker låta något så simpelt som en människa rucka på hans bestämda världsbild. Kan den här nyupptäckta kärleken verkligen övervinna hans längtan efter dödens förföriska smekningar?
Det är svårt att förneka att Love Eternal på pappret har alla ingredienser som krävs för en riktigt vidrig skräckhistoria. Att tänka sig ynglingen sittandes vid ett framdukat bord med enbart lik som gäster frammanar en hel del olustiga tankebilder och bjuder på allusioner till filmer som Motorsågsmassakern. Men, precis som det mesta här i livet, så handlar allting om perspektiv. Love Eternal är nämligen så långt ifrån en skräckfilm man egentligen kan komma med en berättelse om nekrofili, människoförakt och självmord. Det är snarare en slags morbid nytolkning av den klassiska mognadsberättelsen där såväl utanförskap som revolt spelar tydliga roller. Den är kanske inte så varm och mysig som andra filmer på temat, men samtidigt är det också det som gör Love Eternal så väldigt rå och ärlig. Vi kan troligtvis alla känna igen oss i Ians funderingar över mänskligheten och hans känslor av isolering, även om greppen han använder sig av för att hantera situationen kanske skiljer sig en aning från de vi själva tog till som unga.
Filmens övergripande tema är just Ians förvandling från ett osäkert och egoistiskt barn till en stark och accepterande ung man. Men trots detta är det filmens briljanta porträttering av sorg i alla dess former som stjäl berättelsens rampljus. Under sin mognadsresa möter nämligen Ian en veritabel uppsjö av individer som alla har sina egna motivationer till sin önskan att dö. Vissa kan inte stå ut med att vara medelmåttiga i en värld av perfektion, andra saknar kanske helt enkelt någon de förlorat till gränsen att deras hjärtan håller på att brista. Dessa motivationer fungerar dessutom som små egna berättelser i det komplexa lapptäcke av förtvivlan regissören Brendan Muldowney sytt ihop. Alla offren har sitt eget sätt att bearbeta och hantera sin sorg som dessutom speglar Ians egna utveckling under filmens gång på ett eller flera sätt.
Medan filmen rent kinematografiskt förvisso aldrig ens kommer i närheten av briljansen i Chan-wook Parks Stoker så kan man inte sticka under stol med att den ändå är fruktansvärt vacker rent visuellt. De små berättelserna ramas in ett subversivt berättarspråk där publiken ständigt slungas fram och tillbaka mellan de mest avgörande ögonblicken i Ians uppväxt. Den döda flickan i skogen följer med honom genom berättelsen som en slags andeguide, ständigt närvarande men utan handlingskraft. Det hela är ytterst kraftfullt och lämnar tittaren emotionellt utmattad, som om man fått ta emot ett narrativt knytnävsslag i magen.
Det är något väldigt speciellt med skräckfilmer som försöker sig på emotionella och inspirerande berättelser, då det aldrig någonsin verkar bli medelmåttiga resultat. Antingen blir det enerverande och amatörmässiga prestationer som i Make-Out with Vioelence, eller så blir det just så fantastiskt som Muldowney lyckats med här. Vad som borde lämnat tittaren skärrad och äcklad, ingjuter istället en förvirrande varm igenkänningsfaktor och en ytterst obekväm känsla av lycka. Ians berättelse är inte enkom hans egen, utan skildrar på många sätt världen runt om kring oss. I en värld av sorg, död och förlust visar Love Eternal att det ändå finns plats för glädje och skratt.
Betyg: 8 av 10
— — —
Johan Axell; Redaktör