Lee Cronin’s The Mummy
Genre: Skräck
Land: USA
År: 2026
Regi: Lee Cronin
Skådespelare: Jack Reynor, Laia Costa, May Calamawy m.fl.
Speltid: 134 minuter
Betyg: 6 av 10
När jag strax efter årsskiftet hörde att det skulle komma en ny film
under 2026 med titeln The Mummy och att jag skulle recensera den dök det självklart upp en hel drös tankar och referenser i huvudet från såväl film och annan populärkultur som historia.
Jag skulle kunna ägna några tusen tecken åt mitt minnespalats lilla mumieavdelning (minnespyramid?)… men jag besparar er det. Jag nöjer mig med en kort inledning om tillägget på 2026 års titel: Lee Cronin’s The Mummy. Tankarna den väckte var 1. ”Vem är Lee Cronin?” och 2. ”Filmbolaget vill uppenbart göra en övertydlig markering att denna inte har någon koppling till vare sig Brendan Fraser-äventyrsskräckisen (och dess uppföljare) från 1999 eller Tom Cruise-rafflet från 2017.”
Tanke nummer 2 behöver ingen närmare förklaring, men tanke nummer 1 kan kanske behöva en eftersom jag nog inte är ensam om att inte ha någon koll på vem Lee Cronin är. När jag inför biobesöket kollade upp honom upptäckte jag att han är irländare, ett år yngre än mig (han är född 1982 i Dublin) och har bara regisserat två långfilmer tidigare: 2023 års Evil Dead Rise, och hans långfilmsdebut The Hole in the Ground från 2019. Jag äntrade biosalongen i sällskap med samme kompanjon som jag tvingade med på Bugonia (Yorgos Lanthimos, 2025) och Primate (Johannes Roberts, 2026).
Helig gravkammare – eller bara vanlig källare?
Filmen öppnar med en kort prolog där vi bilar med en småbarnsfamilj på den torra egyptiska landsbygden – en tripp som slutar i ett hus som har en besynnerlig sarkofag i sitt nedre utrymme. Efter detta fortsätter vi till Kairo och introduceras för den amerikanska familjen Cannon. Pappa Charlie (Jack Raynor från Midsommar) jobbar som utrikeskorrespondent men både han och övriga i familjen, mamma Larissa, barnen Katie och Sebastian och den kommande babyn Maud, vill tillbaka till USA. Denna inledning bjuder på goda, och dåliga, nyheter. Den goda är att pappa får ett telefonsamtal att han fått ett åtråvärt jobb i hemlandet, och den dåliga är att samtidigt som detta rövas lilla dottern Katie bort av en märklig figur i svart som ser ut som mamman i prologens familj. En scen som utvecklas till en slags blandning av ”häxan med äpplet” i Snövit och ”jakten på Kairos gator” i första Indiana Jones-filmen.
Åtta år senare befinner vi oss i Albuquerque, New Mexico, där familjen Cannon slagit sig till ro. Även om ordet ”ro” inte är helt passande. Familjen är fortfarande traumatiserad av Katies försvinnande… men så blir de kontaktade av myndigheterna i Kairo. Deras dotter har återfunnits, i en besynnerlig sarkofag och hon lever men… det är något som inte stämmer. Det är faktiskt en hel del som inte stämmer med skicket hon befinner sig i. Mina fingrar på tangentbordet vill gärna komma på några fyndiga och lekfulla beskrivningar av situationen och handlingsförloppet, men både hjärtat och hjärnan tar emot… det här är ett så pass otäckt scenario att det inte hade behövts mystisk mumifiering för att ge en rejäl klump i magen. Det som börjar likt makabert true crime utvecklas så småningom till något som inte direkt associeras till mumiefilmer. Det här är inte forna illbattingar à la Boris Karloff, Christopher Lee eller Sofia Boutella som dömts att bli mumifierade och begravda för att sedan väckas och hämnas. Det här är mer besatthet à la Linda Blair, Ellen Sandweiss och andra flickor i likasinnad limbo. Ej att förglömma ett och annat body horror-moment som nästan fick mig att börja bita på naglarna i biosalongen. Det gör ont att titta på Lee Cronin’s The Mummy.
Sonen Sebastian är en riktig bat-man.
”Låter som en riktigt ruggig skräckfilm” tänker man kanske nu. Jag vet inte vad jag ska svara på det. Regissörens namn som tillägg på titeln fyller verkligen sin funktion att sticka ut… men det här är en film som spretar. Den har svårt för att bestämma sig för vilken typ av film den vill vara. Ena stunden är det kriminalfilm med en egyptisk detektiv (May Calamawy) som utreder ett barns försvinnande, för att sedan bli ”elevated horror” med Cannonfamiljen, som ska kännas sofistikerat för filmälskare som egentligen inte vill befatta sig med skräckfilm, för att sedan bli klassiskt äckelpäckel-skräck (likt ett välriktat långfinger till elevated horror-snobbarna), och sedan kriminalfilm igen och… Mitt huvud var lite mörbultat när jag lämnade biosalongen efter filmen. Av de övriga besökarnas ansiktsuttryck att döma var jag inte ensam om denna känsla. Min kompanjon var fundersam när vi diskuterade filmen vi precis sett. Han sammanfattade sitt betyg som ”beige” – i bemärkelsen att det var en si så där skräckfilm och att dess foto och färg var beige. Det har han förstås rätt i – vad annars när det är en film som utspelas i Kairo och Albuquerque? – och det digitala fotot är verkligen torrt och platt. Stora delar känns som att det är en film som gjorts för streamingplattform snarare än biograf, och för en målgrupp som inte orkar uppbyggnadsspänning. ”Starta filmen med något småruggigt så att folk inte behöver bli uttråkade de första 15 minuterna”-tänket är beklagansvärt eftersom filmens prolog är onödig som visar ett mysterium i förtid.
Cronin har skrivit manuset efter en egen idé, och ju mer jag tänker på hans berättelse och dess olika segment känns det som att den hade passat mycket bättre som en roman. Men å andra sidan, en roman hade inte kunnat visa den Spielberg/Amblin-estetik som filmen stundtals levererar – jag tänkte mycket på Poltergeist och E.T. med sina förortsidyller och krackelerande kärnfamiljer. Men där Amblin har lyckliga slut har Cronin ett mörkt men väldigt tillfredställande som inte gör en besviken. Filmen använder sig av CGI, praktiska, och klassiska less is more-effekter – självklart är det de två senare kategorierna som är de mest effektfulla. En datoranimerad skalbagge som kryper ut ur ett äpple och in i en mun kommer aldrig vara läskigare än svårklippta naglar av latex med blodampuller eller innehållet på en VHS-kassett som spelas upp på en tv-skärm.
Golvad.
Hade det inte varit för att han redan gjort Evil Dead Rise hade denna mumiefilm funkat som ett perfekt arbetsprov för ett sådant gig. Eller för en ny Exorcisten (som inte hade kunnat bli sämre än David Gordon Greens magplask från 2023). Lee Cronin’s The Exorcist… ja, varför inte? Oavsett vad han gör som nästa film så kommer jag vara nyfiken.
— — —
Roger Möller