Kraken
Genre: Monsterskräck
Land: Norge
År: 2026
Tillgänglighet: norsk bio från 6 februari. Svensk biopremiär ej bekräftad.
Regi: Pål Øie
Skådespelare: Sara Khorami, Øyvind Brandtzæg, Ingvild Holthe Bygdnes m.fl.
Speltid: 100 minuter
Betyg: 7 av 10
Den 29 januari 2026 hade Kraken internationell premiär på Göteborg Film Festival. Stämningen var onekligen på topp i Salong 6 på Biopalatset, och även filmens regissör Pål Øie var på plats för att svara på frågor. Som svensk genrefilmsentusiast är man ju både avundsjuk och imponerad när man sneglar mot grannlandet i väst. Under de senaste 20 åren har det gått från lågbudget-slashers till högbudgetspektakel. Bjuds det inte på gigantiska troll så är det någon form av lokalt förankrad naturkatastrof.
Kraken känns därför som en naturlig förlängning av den norska genrefilmskulturen, och efter att ha regisserat filmer som Tunneln (2019), Hidden (2009) och Vildmark-filmerna (2003, 2015) framstår Øie onekligen som en värdig förvaltare.
Innan filmen drar i gång berättar Øie att den främsta inspirationen till Kraken är norsk mytologi och folksägen. I synnerhet då berättelserna om det uråldriga havsmonstret Kraken, ett väsen som i skandinavisk folklore beskrivits sedan 1700-talet och som enligt legenden var så enormt att det kunde misstas för en ö. Øie säger också att hans mål var att ”ta tillbaka Kraken från Hollywood” och återföra monstret till sin nordiska kontext.
Filmen utspelar sig i Vangsnes, en liten by vid en av Norges djupaste fjordar, där även stora delar av produktionen ägde rum. Miljön spelar onekligen en central roll: de djupa vattnen, bergsväggarna, dimman och kustlandskapet skapar en stark känsla av isolering och uråldrigt hot. Filmen inleds dessutom med intervjuer med verkliga personer som påstår sig ha sett en märklig gigantisk varelse till havs, och detta grepp sätter omedelbart tonen. Jag brukar skämtsamt kalla norska produktioner för ”fjordporr”, men jäklar va vackert och mystiskt detta landskap är. Den norska identiteten förstärks ytterligare av filmens soundtrack, som bland annat innehåller musik av black metal-bandet Vreid, vilket ger filmen en ljudbild med tydlig lokal förankring.
Filmen följer marinbiologen Johanne (Sara Khorami), som skickas till en laxodling efter en mystisk vattenskoterolycka där två ungdomar försvunnit spårlöst. Samtidigt arbetar den lokale entreprenören Avaldsnes (Øyvind Brandtzæg) med en ny teknisk uppfinning som ska bekämpa laxlus. Denna innovation rubbar, som filmen snart visar, ”den naturliga ordningen” i havet och en kedja av märkliga fenomen uppstår.
Under filmens första hälft får vi också lära känna ett bekant, men ändå väl utformat persongalleri. Johanne har sitt gamla kärleksintresse Erik (Mikkel Bratt Silset) på laxodlingen, Avaldsnes är gift med byns polis Henriette (Ingvild Holthe Bygdnes), och hans tonårsdotter Maria (Jenny Evensen) är en övertygad miljöaktivist. Det är, som sagt, ganska genretypiska karaktärer, men de blir aldrig parodier, utan känns sympatiska med lagom mycket ”kött på benen”.
Øie är också klok nog att spara på krutet och under filmens första hälft visar han bara antydningar av monstret – skuggor, ljud, tryckvågor – något som filmen definitivt tjänar på. När Kraken till slut gör sin fulla entré levererar filmen vad man förväntar sig, men detta är lite på gott och ont. Tekniskt är det inte mycket att klaga på. Viss CGI skaver i några enstaka sekvenser, men helheten känns ända förvånansvärt organisk. Jag blir också positivt överraskad av att Kraken faktiskt inte bara är en ”popcornfilm” i stil med de norska Troll-produktionerna. Detta är en regelrätt monsterfilm som vågar vara rå, fysisk och mörk. Den vet vad den är – och den levererar det som förväntas.
Men här uppstår också ett problem. Filmens andra hälft fylls av blodiga effekter, äckliga tentakler och både små och stora havsmonster – men allt blir också exakt som väntat. Inget förvånar, och ingen karaktärsutveckling kommer som någon form av överraskning. Allt går egentligen att räkna ut redan under filmens första tio minuter. Trots att Øie kritiserade Hollywood innan visningen lyckas han själv bocka av de flesta klyschor man hittar i det stora landet i västs ofta slätstrukna mainstream-blockbusters. Det blir lite platt, snarare än ett eskalerande crescendo – vilket känns tråkigt efter den medryckande och stämningsfulla första halvan.
Men låt dig inte nedslås av detta. På det stora hela är Kraken en stark upplevelse, och jag rekommenderar varmt att se den på bio. Efter filmen får Pål Øie frågan vilka filmer som varit hans största influenser. ”Ingen speciell, men samtidigt allt”, svarar han diplomatiskt. Men det ligger kanske något i det, för jag känner vibbar av allt från Jaws (Steven Spielberg, 1975) och Alien (Ridley Scott, 1979) till djuphavsskräck som The Abyss (James Cameron, 1989). Filmen innehåller också en japansk närvaro i form av japanska kostymklädda exploatörer som också känns som en passning till den klassiska kaiju-genren. Det är kanske ett öppet mål, men filmens inte helt subtila kritik av laxodling påminner en hel del om den tematik kring mänsklig miljöförstörelse som finns i exempelvis Godzilla (Ishirō Honda, 1954).
En liten hint i slutet av filmen gör att jag inte kan låta bli att fråga Pål Øie om han planerar att fortsätta utforska den mytologi han nu gett sig in i med Kraken. Svaret blir ett självklart JA – och jag hoppas verkligen att filmen blir en så stor succé att vi om några år får en uppföljare. Då kommer jag högst sannolikt att trava till biografen igen.
— — —
Kristoffer Pettersson