Kill Bill: The Whole Bloody Affair
Genre: Action
Land: USA
År: 2004/2025
Regi: Quentin Tarantino
Skådespelare: Uma Thurman, David Carradine, Darryl Hanna, Michael Madsen, Sonny Chiba m.fl..
Speltid: 253 minuter
Betyg: 8 av 10
Släpps på fysisk media inom kort
Jag är gammal nog att ha sett Quentin Tarantinos blodiga hämndsaga när den kom för över 20 år sedan. Då var det, som vi alla vet, två separata filmer som släpptes med ett års mellanrum: volym 1 (2003) och volym 2 (2004).
Så ville Quentin Tarantino aldrig att vi skulle se Kill Bill, utan det var snarare en kompromiss han tvingades göra med filmbolaget Miramax av rent kommersiella skäl. Det har alltid påverkat min syn på Kill Bill, eftersom jag alltid har sett dem som två separata filmer och dessutom föredragit den mer ösiga ettan framför den något långsammare tvåan.
Men nu är det slut med det! Här är båda volymerna ihopslagna till den slutgiltiga visionen av blodig hämnd som vi alltid har förtjänat. Omklippt och helt ocensurerad tickar Kill Bill: The Whole Bloody Affair in på 4 timmar och 35 minuter, med en klassisk 15-minuterspaus inbäddad mitt i filmen för att ge biopubliken en helkvällsupplevelse.
Borta är cliffhangern som tidigare låg i slutet av volym 1, liksom den ännu mer klumpiga sammanfattningen i början av volym 2.
Istället får vi en utökad anime-sekvens kring O-Rens (Lucy Liu) bakgrund som är hela sju minuter längre, samt den numera ikoniska showdownen på House of Blue Leaves helt i färg. Även den är utökad med mer stiliserat våld och imponerande koreografi av mästaren Yuen Woo-ping.
Slutresultatet är något som känns mycket mer komplett och som äntligen landar som en enda lång episk saga om hämnd.
Den mer eftertänksamma andra delen av filmen, som tidigare var volym 2, balanseras nu med den mer actiondrivna första delen, vilket skapar en tillfredsställande helhet.
En snabb summering för er som inte kommer ihåg: Kill Bill handlar om hur den före detta yrkesmördaren Beatrice Kiddo (Uma Thurman) söker hämnd på sin exboss Bill (David Carradine) och hans fyra kumpaner efter att de brutalt massakrerat hennes anhöriga och lämnat henne att dö på sitt eget bröllop. Efter att ha vaknat ur koma fyra år efter kulan Bill satte i hennes huvud och därmed förlorat sitt ofödda barn ger sig ”The Bride” ut på en kapitelindelad hämndturné. Dags att ställa allt till rätta, och hämnd är en rätt som bäst serveras kall.
Hur står sig då den våldsamma historien om ”The Bride” så här många år senare? Bättre än någonsin, skulle jag säga. Mycket tack vare Uma Thurmans dedikerade insats i huvudrollen. Det är så mycket hennes karaktär får gå igenom, både på ett fysiskt och psykologiskt plan, och Uma levererar med knivskarp precision balansen mellan en skicklig yrkesmördare och en sårbar mor som förlorat sitt barn.
Tarantinos känsla för oväntad rollsättning är som vanligt ett av hans främsta signum. Att han dammade av den gamla kung fu-stjärnan och B-filmslegendaren David Carradine för rollen som Bill känns i efterhand som en självklarhet. Hans läspande Bill är märkligt artig och bär samtidigt på ett underliggande våldskapital som gör hans närvaro lika hotfull som fascinerande.
80-talsföredettingen Daryl Hannah fick också ett tillfälligt uppsving i karriären som den farliga California Mountain Snake (smaka på det namnet), med sin ikoniska ögonlapp som är en direkt hommage till Christina Lindberg i vår egen svenska exploitationklassiker Thriller – en grym film (Bo Arne Vibenius, 1973).
Men det jag älskar mest är att Tarantino plockar direkt från sina asiatiska influenser och således castar självaste Sonny Chiba i rollen som svärdssmeden Hattori Hanzo. Den gamle japanske actionstjärnan spelar Hanzo med en sådan smittande charm, lika rolig som med dramatisk tyngd. Att se honom ger mig ett brett leende på läpparna.
Även Hongkongstjärnan Gordon Liu, som gör dubbelroller både som ledaren för The Crazy 88 och den gamle sadistiske mästaren Pai Mei, är ett rent nöje att bevittna.
Inspirationen och influenserna till Kill Bill är där Tarantinos kärlek till film blommar ut som mest. Detta är en lekfull hyllning till allt Hollywoods största filmnörd älskar. Här möts blodig samurajfilm från öst med spaghettiwestern från väst.
Allt från japansk anime och kung fu-film till Kiddos svartgula dräkt, som är en direkt vink till Bruce Lee i Game of Death (Robert Clouse, 1978). Det är en kanvas ihopsatt med mästerlig precision, där blodet sprutar som fontäner precis som i dess största inspiration Lady Snowblood (1973, Toshiya Fujita). Där närbilder på ansikten och mexikanska dödlägen ekar Sergio Leone, men ändå blir något helt eget.
Kanske är det soundtracket som inte liknar något annat i genren — en blandning av Fabio Frizzi, RZA, gamla westernsoundtracks av Ennio Morricone, musik från The Green Hornet, och mycket annat.
Där filmen fortfarande segar i tempo är dock under den sista akten. Den klassiska Tarantino-dialogen går på övertid här och det pratas i all oändlighet om Superman-metaforer, samtidigt som det grävs i sådant som redan är uppenbart.
Den absoluta höjdpunkten för mig var dock att få se en av filmhistoriens tveklöst mest imponerande actionsekvenser igen på stora duken. I showdownen på House of Four Leaves kommer allt samman i sin fulla blodiga glory. En superpolerad samurajslakt, slipad likt ett Hattori Hanzo-svärd till det dödligaste vapnet världen skådat.
— — —
Niklas Grusell