Studio S släpper tre av den italienska kannibalfilmens mest ökända titlar. Samtidigt har Eugenio Ercolanis Cannibal Worlds, historien om den italienska kannibalfilmen, nyligen kommit ut. FromBeyond tar därför chansen att utifrån från Ercolanis bok, och med lite extra fokus på blu-rayaktuella Cannibal Holocaust, Omänsklig fasa och Cannibal Ferox, berätta den italienska kannibalfilmens historia. Och möjligen avliva myten om att Cannibal Holocaust anklagades för att vara en snuff-film.
Näst efter nazisploitation är troligen kannibalfilmen den mest kontroversiella filmtypen som allas vårt favoritfilmland Italien har gett mänskligheten. Det må vara det verkliga dödandet av djur på film, skildringen av människoätande, primitiva urfolk som väcker hård kritik, eller det sexualiserade våldet mot kvinnor (och män) som förekommer rikligt i filmerna. Kanske kan man kort och gott sammanfatta det med en känsla av allmänt människoförakt. Genrens – eller snarare cykelns – piece de résistance, Cannibal Holocaust (1980, Ruggero Deodato), förekommer 46 år senare fortfarande på listor över ”the most disturbing films ever made” och liknande.
I Studio S nya batch av bluray-utgåvor av de gamla Video Invest-filmerna ingår Cannibal Holocaust, men även Omänsklig fasa (1980) och Cannibal Ferox (1981) – båda av Umberto Lenzi – samtliga filmer från de få år när kannibalfilmen peakade.
Men först ska man kanske definiera begreppet lite noggrannare. Kannibalfilm är inte detsamma som filmer om kannibalism. När lammen tystnar (Jonathan Demme, 1991) är till exempel inte en kannibalfilm. Kannibalfilmen bygger på att den innehåller just de kontroversiella inslag som nämns i första stycket. Det är främst en italiensk företeelse, och den hade en ganska kort livscykel. I dokumentären Eaten Alive! The Rise and Fall of the Italian Cannibal Film (Calum Waddell, 2016), sammanfattar filmkritikern Kim Newman det skämtsamt som att “A very small group of people making essentially the same film four or five times and that’s it, that is the genre.” Bortsett från att han räknat fel (jag får det till sju), stämmer det såtillvida att kannibalfilmens kommersiella höjdpunkt utgjordes av en handfull filmer som kom under de två-tre första åren av 1980-talet. Men för att förstå genren behöver man titta på en lite bredare samling filmer, vilket Eugenio Ercolanis nyligen utkomna bok Cannibal Worlds: The Most Controversial Genre Ever Made (2025) gör.
Om mondofilmen var en ”dokumentär” avart av äventyrsfilmen, så var kannibalfilmen en vidareutveckling av både mondo och äventyr, och använde dessas struktur för att vältra sig i våld.
Ercolani sätter förtjänstfullt kannibalfilmen i sin filmhistoriska kontext, vilken inte kan förklaras utan att sätta den i relation till mondogenren och äventyrsfilmen. Om mondofilmen var en ”dokumentär” avart av äventyrsfilmen, så var kannibalfilmen en vidareutveckling av både mondo och äventyr, och använde dessas struktur för att vältra sig i våld. Både mondo och kannibalfilm ställer civilisation mot barbari, men medan den förra låtsas vara distanserat dokumenterande, och därför är uppenbart hycklande, har kannibalfilmen en mer komplicerad relation till det den skildrar. Den vältrar sig i det den kritiserar, men låtsas samtidigt aldrig vara något den inte är (annat än i självförsvar mot moraliska anklagare).
Att kannibalfilmen kom just när den gjorde har säkerligen sociopolitiska orsaker, men här ska vi koncentrera oss på de orsaker som har med den italienska filmindustrins villkor att göra. Vid slutet av 1970-talet och början av 1980-talet utmanades den italienska genrefilmen dels av inhemsk konkurrens från nya kommersiella tv-kanaler som sände massor av filmer, dels av konkurrensen från Hollywood. Tidigare hade italiensk och amerikansk film haft specialeffekter av mer eller mindre samma kvalitet. En bilexplosion ser ju lika tuff ut om det är en gammal bil som ett nytt vrålåk som flyger i luften. Sergio Martino pratar i Cannibal Worlds om denna slutet på den italienska genrefilmsframgången: ”By the late seventies, even the special effects we did in sci-fi films for example, were still good enough to be distributed worldwide. But in the eighties, with the advent of more sophisticated techniques and the new era of digital F/X, the gap became to big, and we were not able to fill it.”
Samtidigt kan man se kannibalfilmernas extrema våld och nihilism som en reaktion på den infantilisering som exempelvis den italienska westernfilmen genomgick när komiska inslag fick allt större fokus i jakten på att skapa underhållning för hela familjen. Även giallo, poliziesco och nazisploitation kan ses som reaktioner på nämnda utvecklingar. Italiensk genrefilms läge vid skarven 1970- och 1980-talen, och vad det var i det italienska samhället som gjorde att de fanns en grogrund för en av de mest extrema filmgenrerna någonsin, är förstås mer komplicerat än så här, och behandlas mer utförligt i Ercolanis bok.
1972-1978
De flesta är överens om att Umberto Lenzis (i Sverige totalförbjudna) Mannen som kom med floden (Il paese del sesso selvaggio, 1972) var den första kannibalfilmen. Vi har en exotisk location, vi har kannibaler, vi har djur som dödas på riktigt framför kameran, vi har förnedring och våld av det sexualiserade slaget, och vi har gore. Otroligt nog känns filmen ändå ganska tam. Med ett stort fokus på kärlekshistorien mellan de två huvudkaraktärerna, spelade av Me Me Lai och giallobekantingen Ivan Rassimov, blir det mer romantiskt äventyr än skräckfilm. Så var den också närmast en ripoff på A Man Called Horse (1970, Elliot Silverstein), fast mer ”A Man Called Fish”. Direktöversatt blir den italienska titeln ”Land of Savage Sex”, medan de mest bekanta titlarna på filmen förmodligen är Deep River Savages och The Man from Deep River. I Tyskland, under titeln Mondo Cannibale, blev filmen en enorm framgång, och producenten Giorgio Carlo Rossi började smida planer på någon form av uppföljning. Ett orelaterat manus av Renzo Genta plockades upp och anpassades av Gianfranco Clerici. Lenzi påstår att han var upptagen med Almost Human (1974), men med tanke på hur snabbt han vanligtvis jobbade är det svårt att se hur han inte skulle hinna. Det handlade troligen mer om att han inte ville. Hur som helst gick jobbet till Ruggero Deodato istället. Me Me Lai och Ivan Rassimov återkom dock från Lenzis film. Resultatet blev 1977 års De sista kannibalerna (Ultimo mondo cannibale), en avsevärt mer skräckbetonad film än sin föregångare. Om den italienska kannibalfilmens historia ska börja skrivas här, eller redan vid Mannen som kom med floden, det var Deodato och Lenzi oense om in i döden. Det var i alla fall här som det började ta fart, och det var framgången med De sista kannibalerna som signalerade för hugade producenter att kannibalfilmer var nåt som kunde dra in lire. Man kan jämföra det med när Halloween (John Carpenter, 1978) lade grunden för 80-talets slasherfilmsvåg, men det var succén med Fredagen den 13:e (Sean S. Cunningham, 1980) som blev det riktiga startskottet. De sista kannibalerna är hur som helst en klart bättre film än Mannen som kom med floden, och man kan redan här se stilistiska drag som Deodato skulle använda mer framöver.
Redan samma år som Deodatos film kom Joe D’Amatos Emanuelle and the Last Cannibals, något av en mashup mellan softcoreporr och kannibalgore. Black Emanuelle-serien var en italiensk cash-in på de omåttligt populära Emmanuelle-filmerna med Sylvia Kristel, med Indonesien-födda Laura Gemser som titelkaraktären med mer melanin men med ett M mindre än originalet. Nu passade de alltid profitsugna D’Amato och producenten Fabrizio De Angelis på att casha in även på kannibalvågen! Det är, som väntat när D’Amato håller i kameran, en snygg film. Mycket snusk och naket, men ganska långsamt fram till den sista halvtimmen där det brakar loss rejält med både action och gore. I en scen får man också se Laura Gemser och hennes motspelerska hångla nakna i vattnet, medan en chimpans tittar på, rökandes en cigarett! Som Daniel Dellamorte och Tobias Petterson påpekar i sin bok Violent Italy: Incredible Exploitation Cinema så introducerar Emanuelle and the Last Cannibals det narrativa elementet med en expedition som ger sig in i djungeln efter något, vilket härefter blir standard i genren.
Om tidigare kannibalfilmer försökt ge sken av att ha någon form av verklighetsförankring, faller förstås sådana ambitioner platt med en bondbrud i den kvinnliga huvudrollen.
Nästa bidrag till den italienska kannibalfilmen blev The Mountain of the Cannibal God (La montagna del dio cannibale, 1978). Bakom filmen stod brödraparet Sergio och Luciano Martino, regissör och manusförfattare respektive producent. Det här är – med italiensk genrefilms mått mätt – en påkostad och elegant film, vilket dessvärre motverkar den känsla av realism som gjort de tidigare kannibalfilmerna mer lyckade. Internationellt kända skådisar som Ursula Andress och Stacey Keach i huvudrollerna förvärrar problemet. När tidigare kannibalfilmer med olika medel försökt ge sken av att ha någon form av verklighetsförankring, faller förstås sådana ambitioner platt med en bondbrud i den kvinnliga huvudrollen. Men den snurriga grottorgien mot slutet av filmen, där en inföding sätter på en obrydd gris, gör ändå att filmen har något.
Många har säkert noterat mängden skräckfilm från Indonesien som kommit upp på främst Netflix under de senaste åren, med filmer som Joko Anwars Satan’s Slaves (Pengabdi Setan, 2017) och Kimo Stamboels The Queen of Black Magic (Ratu Ilmu Hitam, 2019). Producenten bakom dessa, Gope T Samtani, var med redan under landets första skräckfilmsvåg på 1970- och 80-talen, och 1978 producerade han kannibalfilmen Primitif (Sisworo Gautama Putra), en film som kanske mest är känd för att använda Kraftwerks ”We are the Robots” som soundtrack. Man skulle kunna tänka sig att en kannibalfilm där ”vildarna” finns i det egna landets djungler skulle framställa dem på ett något mer nyanserat vis. Glöm det! ”Kannibalerna” (det förekommer ingen kannibalism i filmen) framstår mer som djur än människor, och det saknas helt motivering till varför de gör det de gör mot protagonisterna.
Ritorno in Italia. Joe D’Amatos Papaya: Love Goddess of the Cannibals (Papaya dei Caraibi, 1978) innehåller visserligen några scener innehållande, ska vi säga ”fellatio med bett”, men i övrigt är det en väldigt långsam mjukporrfilm i karibisk miljö, som inte har så mycket med kannibalfilm att göra.
Här kunde kannibalfilmsvågen redan ha varit över. Men så erbjöds Ruggero Deodato finansiering från både Japan och Tyskland om han ville återvända till genren, och resultatet blev en av de mest ökända filmerna någonsin.
Cannibal Holocaust
Ploten i Cannibal Holocaust (1980) är enkel. En professor skickas av en tv-station till Amazonas för att leta reda på ett försvunnet filmteam. Hos en infödingsstam hittar han deras kvarlevor och de filmrullar de lämnat efter sig. Under andra halvan av filmen får vi se vad dessa filmrullar innehåller. Infödingarnas brutala bestraffningsritualer har noggrant dokumenterats, men när dessa inte är sensationella nog för de sensationslystna filmarna, börjar övergreppen. Tills infödingarna slår tillbaka…
Vad finns det att skriva som inte redan skrivits om kannibalfilmernas kannibalfilm? Trots otaliga tittningar, överraskas man ändå över hur effektiv den är när man tittar på Studio S nysläppt bluray-utgåva. Vi är verkligen i djungeln, och inte i någon botanisk trädgård som i Mountain of the Cannibal God. Sergio D’Offizis foto fångar djungelns skönhet såväl som dess obarmhärtighet, och fungerar lika bra både i filmens trettiofemmillimeters-segment och i sextonmillimeters-segmenten som utgör filmen i filmen, found footage-materialet. Specialeffekterna (av Aldo Gasparri) är för det mesta otroligt bra, och när de inte är det så löses det genom skakigt kameraarbete. Skådespelarna är övertygande, men som vanligt i italiensk film undergrävs de något av dubbningen, särskilt Francesca Ciardis Faye Daniels.
Liksom i De sista kannibalerna används musik som kontrasterar mot det vi ser i bild, men här med större framgång. När Riz Ortolanis musik spelar till flygbilderna över Amazonas i filmens inledning, då är den bara vacker. När samma musik senare ackompanjerar hemskheterna som begås i filmen, då mildrar den inte effekten av våldet, utan förstärker den till en sorts crescendo av grymhet. I det blodiga kaos av raseri som utgör filmens slut räcker vanlig musik inte till. Där är ackompanjemanget mer i fas med vad vi ser i bild; ett atonalt inferno som för tankarna mer till Stravinskij än Morricone. Här förstår man vad Eugenio Ercolani menar när han i sin bok beskriver Deodato som någon som följer sin magkänsla snarare än sitt intellekt; detta är film som ska kännas.
Du är avskuren från omvärlden i Colombias djungel med ett filmteam lett av en regissör som gör allt för att tänja på skådespelarnas gränser. Tanken ”kommer det stanna vid apor, eller står vi på tur?” kanske inte känns helt orimlig då.
Så har vi det där med djuren som dödas på riktigt. I olika hemvideoutgåvors extramaterial, och i Ercolanis bok, tvår samtliga medverkande sina händer. ”Det var inte jag”, ”jag var emot det”, ”jag var inte där”, ”det var producenterna som krävde det”, och så vidare. Visst är scenerna motbjudande, men som köttätare känner i alla fall undertecknad att man kanske ska ta det lugnt med att förfasa sig över hur djur behandlas i en 46 år gammal film. Vi lämnar diskussionen där. Men en intressant aspekt av det hela dyker upp i extramaterialets intervju med Carl Gabriel Yorke (Alan Yates). Det är 1979, du är amerikan, och du är avskuren från omvärlden, ute i Colombias djungel med ett filmteam lett av en regissör som gör allt för att tänja på skådespelarnas gränser, och få dem att göra sånt de egentligen inte vill. Tanken ”kommer det stanna vid apor, eller står vi på tur?” kanske inte känns helt orimlig då. Det är ju också detta resonemang som skulle skapa osäkerhet hos publiken; eftersom djuren uppenbarligen dödas på riktigt, hur är det med människorna som dör i filmen? Hur som helst hade Yorke alltid sitt pass på sig under inspelningarna, ifall han behövde fly. Francesca Ciardi påstår att hon inte ens hade tillgång till sitt pass, och kunde därför inte lämna inspelningen – vilket hon ville göra när de började ha ihjäl djur.
I sin bok går Ercolani emot den gängse historieskrivningen kring Cannibal Holocaust när det gäller två ofta förekommande påståenden; för det första, att filmen saknade manus, och att Deodato improviserade fram scenarion under inspelningen; och för det andra, att Deodato var tvungen att bevisa för en domstol att skådespelarna inte dödats på riktigt i filmen.
Vi tar det där med manus först. Det fanns ett manus. Det finns till och med i offentliga arkiv. Att folk ens kunnat tacka nej till att arbeta på filmen på grund av våldet i manus bekräftar detta. Gabriel Alan Yorke bekräftar detta. Manusförfattaren själv, Gianfranco Clerici, också. Clerici skrev manuset under titeln Il figli della luna (”Månens barn”) redan 1978. Inspirerad av antropologen Michael Rockefellers försvinnande i Nya Guinea 1961, och med en kritisk vinkel mot mondogenrens sensationalistiska våldsmånglande. Enligt Clerici själv har han inte velat bråka om det hela, och menar att efter att ha jobbat med Deodato på De sista kannibalerna visste han trots allt vilken typ av person han var. Clerici är ändå mån om att ändå framhålla Deodatos faktiska insats: ”Don’t get me wrong, he put body and soul into the film, his madness and creativity, he directed it. But he didn’t understand the implications of what he was doing, he certainly didn’t invent anything that wasn’t on paper.” (Ur Ercolanis Cannibal Worlds).
Påståendet att Cannibal Holocaust anklagades för att innehålla verkliga mord kommer helt och hållet från Deodatos fantasi.
Det andra påståendet, att Deodato ställdes inför rätta anklagad för att ha mördat skådespelarna på film, är kanske mer kontroversiellt att ifrågasätta än huruvida det fanns ett manus eller ej. Denna historia är så tätt sammanbunden med mytbildningen kring Cannibal Holocaust, och det är sällan man läser ens en notis om filmen utan att detta nämns. Till och med i baksidestexten till Studio S nysläppta blu-ray anges detta som fakta. Ercolani menar att det är båg. Enligt honom finns det absolut ingenting som stödjer att Cannibal Holocaust anklagats i rätten för att ha varit en snuff movie. Anledningen att Deodato m.fl. dömdes var på grund av dess våldsskildringar, i likhet med de domar som föll mot videodistributörer i Sverige. I extramaterialet nämner både kameraoperatören Roberto Forges Davanzati och assisterande regissören Salvatore Basile (som också spelar Chaco i filmen) att det förekom anklagelser om riktiga mord, men att detta var i Colombia, och inte i Italien. Är det detta som vuxit till de proportioner som påståendena senare fått, eller är också detta rena faktoider? Man får förstås inte glömma att snuff-filmer var något som det ryktades mycket om, inte minst efter hemvideons intåg i hemmen under början av 1980-talet. Och gränsen mellan filmvåld och verkligt våld var inte alltid helt tydligt för de som kritiserade videovåldet. Till exempel var den svenska författaren Sara Lidman, i alla fall så sent som 1989, övertygad om att våldet i Pasolinis Salò, eller Sodoms 120 dagar var på riktigt, och frågade sig hur livet tedde sig efteråt för skådespelaren som fick sitt öga utstucket i filmen…
Men för att återgå till Cannibal Holocaust. Ercolani menar, och får stöd i detta av Clerici, att påståendet att Cannibal Holocaust anklagades för att innehålla verkliga mord helt och hållet kommer från Deodatos fantasi, och att ”fans and overenthusiastic film critics and bloggers did the rest”. Och författare till videofilmsbaksidor också kanske.
Myt eller inte, faktum kvarstår att Deodato och flera andra inblandade i filmen trots allt dömdes till villkorliga fängelsestraff på grund av filmens innehåll. Faktum kvarstår också att Cannibal Holocaust är en film som berör. Och det är inte bara på grund av det den skildrar, utan tack vare att det är en så förbannat välgjord film. En taffligt producerad film med dåliga specialeffekter hade inte kunnat komma ens i närheten av den kraft som Cannibal Holocaust besitter. Den må vara skyldig till att vältra sig i just de vidrigheter den säger sig vilja fördöma, men det är också en del av filmens komplexitet, och vad som gör att den slår an även decennier efter sin premiär. Ercolani skriver angående sin sista intervju med Deodato före dennes död 2022: ”The words Deodato uttered to me […], ’Anything to finish the film’, sounded alarmingly close to the ‘Keep filming!’ shouted by Carl Gabriel Yorke during the ending of Cannibal Holocaust.” Ja, vilka är egentligen de riktiga kannibalerna? Om det är vad man är om man fasthåller att Cannibal Holocaust är en av de bästa italienska genrefilmerna som gjorts, so be it. Men en omtitt är nog inte på tapeten på ett bra tag.
Omänsklig fasa
När Umberto Lenzi tackade nej till att regissera De sista kannibalerna var italiensk filmindustri i bättre skick än vad den var när han 1980 fick frågan om att regissera två ytterligare kannibalfilmer, vilka skulle bli Omänsklig fasa (Mangiati Vivi! aka Eaten Alive, 1980) och Cannibal Ferox (1981). Filmernas båda producenter, Luciano Martino och Mino Loy, hade redan samarbetat med Lenzi på flera filmer, och Martino hade ju gjort ett försök med kannibalfilm tillsammans med brorsan Sergio redan på The Mountain of the Cannibal God. Om den filmen misslyckades på grund av att den var för påkostad, så misslyckas Lenzis andra kannibalfilm för att den är allt för billig.
Omänsklig fasa är ett hopkok av idéer, människor och filmmaterial som satts ihop till något som liknar en film. Ivan Rassimov och Me Me Lai återvänder till sin tredje (och sista) kannibalfilm tillsammans, medan Robert Kerman – i en annan, mer ”vuxen”, del av filmbranschen känd som Richard Bolla – återvänder från Cannibal Holocaust. I stället för professor spelar han här en kriminell ”gun for hire” som hjälper vår protagonist Sheila att spåra upp sin syster i Nya Guinea. Sheila spelas av Janet Ågren, utvikningstjejen från Landskrona som redan var ett välkänt ansikte i italiensk film, medan systern som hamnat i klorna på en sektledare (spelad av Rassimov) på en ö full av kannibaler spelas av Paola Senatore.
Filmen har en del riktigt roliga scener, och den allt annat än trovärdiga hjärntvätten med vilken sektledaren Jonas får Sheila i sitt våld är riktigt underhållande. Att den bara ett drygt år efter massmordet/massjälvmordet i Jonestown väljer att inkorporera en snarlik story är också smaklöst på ett härligt italienskt vis.
Omänsklig fasa filmades redan före det att Cannibal Holocaust släpptes, så någon regelrätt cash-in på Deodatofilmens succé kan man därför inte tala om.
Men så är det det faktum att man inte ens brytt sig om att göra en hel film, utan lyfter hela scener ur flera andra kannibalfilmer – kannibalfilm på mer än ett plan! Visst, det är väl bra att man inte ”behövde” döda fler djur för den här filmen, men att återanvända Me Me Lais dödsscen från De sista kannibalerna för att det ändå är samma skådis, det är ett tilltag som är roligt när man pratar om det, men ganska trist i praktiken.
I övrigt är filmen inte alls dålig, men nackdelarna överväger med råge, liksom det faktum att den kom mellan Cannibal Holocaust och nästa – betydligt ösigare – kannibalfilm av Lenzi.
Givetvis kände producenter Loy och Martino till att deras kollegor Franco Di Nunzio och Franco Palaggi skickat ut Deodato i djungeln för att filma en kannibalfilm, men det måste påtalas att Omänsklig fasa filmades redan före det att Cannibal Holocaust släpptes, så någon regelrätt cash-in på Deodatofilmens succé kan man därför inte tala om. Det gäller faktiskt även nästa film med anknytning kannibalfilmscykeln, den märkliga men underhållande Zombi Holocaust (1980).
1980: Udda inslag
Innan vi tar itu med den febriga kokain- och våldsorgie som kallas Cannibal Ferox, behöver vi göra några stopp på vägen. En film som även den gick i produktion före Cannibal Holocausts premiär är nämnda Zombi Holocaust. Filmens producent, Fabrizio De Angelis, anlitade den produktive Marino Girolami (för övrigt pappa till Enzo G Castellari) att regissera en kannibalrulle åt honom, och efter sin succé med Zombie Flesh Eaters (Zombie 2, Lucio Fulci, 1979) passade De Angelis på att även trycka in lite zombies i filmen. Både Zombie Holocaust och Zombie Flesh Eaters ingår även de i den senaste batchen av Video Invest-filmer att släppas på blu-ray, och recensionerna av dem hittar du här och här.
Samtidigt i Paris satt Eurociné-bossen Marius Lesoeur och spånade. I december 1979 skickade han två filmteam till en palmplantage i spanska Alicante för att filma två kannibalfilmer simultant. Den ena regisserades av FromBeyonds eget skyddshelgon Jesús Franco, en man som aldrig varit särskilt förtjust i gore, och heller inte var särskilt entusiastisk inför att göra en kannibalfilm. Och det märks att absolut ingen inblandad tar det de gör på allvar. Kanske är det därför som Les Cannibales (1980) – på video mer känd som White Cannibal Queen – ändå är lite kul. Eller är det helt enkelt som Stephen Thrower skriver i kapitlet om filmen i Flowers of Perversion: The Delirious Cinema of Jesús Franco, Volume Two: ”Time changes everything. At the very least it rots your brain and lets you enjoy The Cannibals, a film you may have seen long ago in the early days of video rental and dismissed as the lowest form of Eurotrash”. En del skulle förstås mena att det är ett symtom på hjärnröta att uppskatta någon kannibalfilm. Men vad vet sådana människor om kultur?
Ganska intressant är att Franco, som gärna fyllde sina filmer med sexuellt våld, när han får ge sig i kast med en genre där just det förväntas av honom, väljer att inte filma några sådana scener. I stället får vi kannibalmumsande i extrema, köttiga närbilder, i avantgardistisk slowmotion, som om han bara måste göra tvärtemot genrens konventionella, realistiska sätt att filma gore. Fan vad man älskar Franco ändå.
Cannibal Terror är en fullständigt lysande uppvisning i inkompetens från filmmakarnas sida, men herrejäklar vad kul den är om man är på det humöret.
Den andra av de två Eurociné-filmerna, Cannibal Terror (Terreur cannibale, Alain Deruelle, 1980), är en fullständigt lysande uppvisning i inkompetens från filmmakarnas sida, men herrejäklar vad kul den är om man är på det humöret. Utöver att miljöerna så uppenbart inte är i närheten av någon djungel, så är kannibalerna lika icke-övertygande. Med sina ölmagar, polisonger och överkamningar är de så uppenbart västerländska till sin härkomst att de tveklöst tar hem priset i kategorin minst övertygande infödingar i kannibalfilmens historia.
Mer fylld av våld, sex och annan galenskap skulle Eurocinés nästa kannibalfilm, Francos Devil Hunter (1980), vara. Filmen gjordes givetvis som en cash-in på kannibalfilmsvågen, men är det en kannibalfilm i ordets rätta bemärkelse? Devil Hunters galna handling om en muterad jätte med pingpong-ögon som våldtar, mördar och äter sina kvinnliga offer gör den till en klart roligare film än White Cannibal Queen, men så här i efterhand har den inte mycket gemensamt med det vi idag kallar kannibalfilm. Filmen är dock inte betydelselös för det; den var en uppenbar inspirationskälla till Rovdjuret (Predator, John McTiernan, 1987). I alla fall om man frågar Franco.
Det vore tjänstefel att inte i alla fall nämna Hong Kong-rullen We’re Going to Eat You (Dei yuk mo moon, Tsui Hark, 1980). Historien om Agent 999 som skickas till en avlägsen kinesisk ö för att hitta skurken Rolex innehåller visserligen en kannibalistisk sekt på en ö, men mycket mer än det har den inte gemensamt med kannibalfilmerna den försöker casha in på. Men det är en ganska kul film med mycket kung fu-action, en del gore och dum humor.
Efter dessa omvägar till Hong Kong och Paris (och Alicante), ska vi äntligen återvända till Italien. Joe D’Amatos Porno Holocaust (1981) må låta som en cash-in på Cannibal Holocaust, men den är snarare en mashup av djungelzombies och hårdporr. Närmare vår genre ligger i sådana fall hans Anthropophagous (1980) som väl närmast kan beskrivas som en kannibalism-slasher. Men nu ska vi tillbaka till kärnverksamheten!
Cannibal Ferox
Med Cannibal Ferox (1981) fick den motvillige kannibalfilmsregissören Lenzi uppdraget av producenter Martino och Loy att göra ”en kannibalfilm som skulle slå alla rekord i grymhet”. Man får konstatera att han lyckades, för maken till galet våldsam, cynisk och elak film får man leta efter. En antropolog (Lorraine De Selle) och hennes bror (Danilo Mattei) tar med sin levnadsglada (läs ”kåta”) vän Pat (Zora Kerova) till Amazonas djungel för att bevisa att kannibalism är en myt. Gissa hur motbevisad hennes hypotes blir! Väl framme får de snart motorstopp och fastnar i djungeln, där de stöter på den kokainkoleriske Mike Logan (Giovanni Lombardo Radice) och hans kompanjon Joe (Walter Lucchini). Joe är allvarligt skadad, enligt Mike efter att de attackerats av kannibaler som fortfarande är efter dem. Givetvis är det inte riktigt så det ligger till. Mike och Joe har minst sagt gjort sig förtjänta av infödingarnas vrede. Pat hamnar snart i säng med Mike, och lojaliteter prövas – såväl som publikens smak. Vi serveras den vanliga menyn av djur som dödas på riktigt, tortyr, kannibalism, övergrepp i största allmänhet, och så filmens höjdpunkt när det kommer till extremitet; när Pat hängs upp i krokar genom hennes bröst. Allt i ett sådant tempo att man undrar om inte hela teamet försågs med samma colombianska näskaffe som Mike Logan konstant doppar näsan i. Att filmen dessutom inte har ett tydligt ”budskap”, så som Cannibal Holocaust, gör att orgien i våld känns än mer cynisk. Samtidigt är det ett jäkla ös filmen igenom, och Lenzi (som också skrivit manus) lyckas också med att göra filmen rätt rolig.
Extra sleazefaktor kommer av att Ferox inte bara har Robert Kerman i rollistan (denna gången som polis), utan även porrkollegan Jake Teague.
Utöver intervjuer med flera av de medverkande, innehåller extramaterialet det ganska roliga kommentarspåret med Lenzi och Radice (inspelade separat då de två inte var de bästa av vänner), där de ibland motsäger varandra ganska radikalt. Vid första scenen där filmens kannibaler syns:
Lenzi: “These men are of a real savage tribe.”
Radice: “They were all local guys going round and round on their motorcycles and listening to rock music.”
För den som förfasat sig över ödet för den stackars näsbjörnens vars liv tycks ta slut i gapet på en anakonda, finns en viss tröst att få. Ormen var inte särskilt hungrig och fick närmast tvingas att slingra sig runt det lilla djuret innan det räddades ur ormens gap. Det bekräftas av Radice, men enligt honom var det inte Lenzis goda vilja, utan crewets hot om att lämna inspelningen, som räddade näsbjörnen. Själv vägrade Radice delta när hans rollkaraktär förväntades döda en gris. Det stod visserligen i manus att han skulle göra det, men Radice trodde ju inte att det skulle göras på riktigt. I stället skickade han specialeffektsmakaren Gino De Rossi (ej att förväxlas med kollegan Gianetto De Rossi) till sjukhuset med skärsår i handen. Gino fick nämligen det otacksamma uppdraget att hålla i skålen med fejkblod som Radice fick att hugga i för att det skulle se ut som att han dödade grisen. Problemet var bara att skålen var av plast…
Filmens tveklöst mest osympatiska karaktär är Mike Logan, som varken drar sig för tortyr eller övergrepp på minderåriga.
Radice har i efterhand inte varit nådig i sin kritik av filmen. Han var inget fan av våldsamma filmer generellt, men Cannibal Ferox hatade han. Dels på grund av djurscenerna, men främst för att den så ogenerat vältrar sig i vidrigheter, och framställer infödingarna som ociviliserade och blodtörstiga vildar. Och visst innehåller alla kannibalfilmer en viss grad av rasism, men i Cannibal Ferox framstår infödingarna ändå som mer sympatiska än västerlänningarna. Filmens tveklöst mest osympatiska karaktär är Mike Logan, som varken drar sig för tortyr eller övergrepp på minderåriga. Radice har dock rätt i en sak han säger i en av Ercolanis intervjuer: ”the films is full of filth, come on, let’s be honest here.” Svårt att säga emot där. Men det är just denna hejdlösa orgie i våld som gör Cannibal Ferox så underhållande. Det är inte bara den näst bästa kannibalfilmen, den är också lite av den sista spiken i kistan för hela genren. Men vilket avslut sen!
1985-1988: Eftersläntrare
Det dröjde fyra år, sen återvände Deodato till djungeln för Cut and Run (1985), där Jonestown-händelserna återigen används som en utgångspunkt. Filmen är en riktig rökare, men filmen innehåller ingen kannibalism, och är mer av en gorefylld actionfilm i djungelmiljö än en faktisk kannibalfilm.
Samma år kom även Amazonia: The Catherine Miles Story (Schiave bianche: violenza in Amazzonia, Mario Gariazzo, 1985), där kannibaler framträder endast perifert, och inte i en enda scen idkar de kannibalism. Varför då inkludera filmen? Det är bara att titta på filmens inledning. Försök övertala någon att den inte försöker åkalla Cannibal Holocaust! Amazonia är också en av två filmer som vid olika tillfällen marknadsförts som Cannibal Holocaust II. Den innehåller också flera av de troper som kännetecknar tidigare kannibalfilmer. Den har dock en något ”snällare” ton, även om den innehåller en del gore. I grunden är det en mordhistoria som återberättas genom en ”journalistisk” ramberättelse, varvad med rättegångsscener där titelkaraktären står åtalad för mord. Bortsett från ett groteskt påstående om att infödingarna som Catherine hålls fången hos ”deflowerstheir daughters” vid fyra års ålder, så är det här nog den film som skildrar sina urinvånare i mest positiv dager. Motivet med ”den ädle vilden” är framträdande, och vår hjältinnna inleder även en kärlekshistoria med en av stammens män.
Det är ont om massakrer, och ännu mer ont om dinosaurier.
1985 kom också filmen med den oerhört fantasieggande titeln Massacre in Dinosaur Valley (Nudo e selvaggio, Michele Massimo Tarantini). Den italienska originaltiteln, som betyder ”naken och vild”, har förstås också en viss lockelse, men på annat sätt. Även detta är en ganska sorglös film med mer äventyr än extremvåld. En särskilt bra scen innehåller dock en man som när han kommer upp ur ett vattendrag har fått sitt smalben uppätet till skelettet av pirayor. Mot slutet tar den en sleazig vändning, men allt undermineras av att den ena huvudrollsinnehavaren, Michael Sopkiw, ser ut att försöka hålla sig för skratt genom hela filmen, medan hans motspelerska, den sedermera mästaren i Formel 3, Suzane Carvalho, ser ömsom road, ömsom förvirrad ut. Det är ont om massakrer, och ännu mer ont om dinosaurier.
Vi har kommit till den sista italienska kannibalfilmen (ju mindre som blir sagt om Bruno Matteis försök att återuppliva genren på 00-talet, desto bättre). The Green Inferno (Paradiso Infernale aka Natura contro, 1988) är egentligen inte mycket mer än en ursäkt för att visa upp äventyrarna, flygentusiasterna och vattenskidåkarna, bröderna Marc och Fabrizio Merlo på film. Nu har vi helt lämnat skräckfilmen bakom oss, och återgått till äventyrsfilmen, om än med fler häftiga fordon än i Mannen som kom med floden, och mycket mer humor. Hela filmen har en väldigt lättsam ton, och fick faktiskt inte ens någon åldersgräns i Italien! Det har gått ganska långt från Holocaust och Ferox, om man säger så. Men även på ett annat sätt har vi landat ganska nära där vi började vår resa genom den italienska kannibalfilmen. The Green Inferno är nämligen regisserad av Antonio Climati, en av männen bakom mondofilmer som Savage Man Savage Beast (Ultime grida dalla savana, 1975), This Violent World (Savana violenta, 1976) och Sweet and Savage (Dolce e salvaggio, 1983). En av manusförfattarna, Franco Prosperi (som även skrivit Amazonia) är dock inte samma person som Franco Prosperi, som tillsammans med Gualtiero Jacopetti och Paulo Cavara ligger bakom Mondo cane (1962) och flera andra mondofilmer.
Avslutning
På vår resa genom den italienska kannibalfilmens historia har vi tagit många omvägar, utanför Italien såväl som utanför vår nutida definition av kannibalfilm. Om vi skulle hålla oss till den raka vägen, det vill säga endast de filmer som – i alla fall enligt undertecknad – bör räknas till genren, har vi en liten samling på inte fler än sju filmer: Mannen som kom med floden, De sista kannibalerna, Emanuelle and the Last Cannibals, Mountain of the Cannibal God, Cannibal Holocaust, Omänsklig fasa och Cannibal Ferox. Sett till speltid en inte omöjlig samling filmer att ta sig igenom. Sett till dess innehåll, förmodligen för mycket för de flesta.
Studio S utgåvor av Cannibal Holocaust, Omänsklig fasa och Cannibal Ferox är riktigt bra utgåvor med mycket extramaterial, och i vart fall Holocaust och Ferox är måste-köp.
Om man känner att man vill ge sig djupare in i genren så är Eugenio Ercolanis bok en fenomenalt välresearchad 
bok som både är intressant och underhållande att läsa. En bok som placerar sig på den där nivån som inte är akademisk litteratur, men långt mer ambitiös än mycket annan skräckfilmslitteratur, som ibland inte är mycket mer än en samling halvdana filmrecensioner. Med massor av intervjuer med regissörer, producenter, fotografer och skådespelare är Cannibal Worlds ett rejält djupdyk i italiensk genrefilm. Att flera av personerna som intervjuas inte längre är i livet gör boken till ett ännu viktigare arbete, och bidrar förstås sitt till att säkerställa bokens status som den definitiva boken om kannibalfilmen. Det enda jag saknar – men som tyvärr inte var möjligt då han var otillgänglig fram till sin död 2023 – är att få höra från en som varit inblandad i inte mindre än fem av de sju kannibalfilmerna, Giovanni Masini, production manager på De sista kannibalerna, The Mountain of the Cannibal God, Cannibal Holocaust och Omänsklig fasa, samt production supervisor på Cannibal Ferox. Men man kan ju inte få allt.
Eftersom Ercolani också har gjort flera av intervjuerna som medföljer som extramaterial, kan man ibland få se samma intervju som man läst i boken, fast i videoformat. Det som i text ser ut som att Umberto Lenzi är bitter över att bli ihågkommen för de av sina filmer han tycker minst om, ser i videoformat mer ut som en man som med glimten i ögat berättar om hur han slängt på luren när folk velat intervjua honom om filmerna han motvilligt gick med på att skriva och regissera. Stoltheten när han visar upp en deluxe-blu-ray av Cannibal Ferox tar man inte miste på.
Utan Ercolanis bok vore den här texten en mycket mer ytlig genomgång. Och då har ändå massor utelämnats. Ett helt kapitel ägnas exempelvis åt frågan om hur utbrett verklig kannibalism faktiskt har varit, en fråga som inte har ett så självklart svar som man kan tro.
Avslutningsvis, en rolig anekdot från bokens intervju med Me Me Lai. En av hennes karriärer efter att ha lämnat filmbranschen för att försörja sin dotter, var som polis i Storbritannien. Hennes överordnade kände till att hon varit skådespelare, men inte i vilken typ av filmer. Så en dag deltog hon vid en räd där flertalet videofilmer med video nasties beslagtogs. Gissa vilka filmer som fanns bland de beslagtagna? Hon tror att ingen av hennes poliskollegor kände igen henne på omslagsbilderna.
–––
Robert Wettersten