Hatchet for the Honeymoon (Il rosso segno della follia)
Genre: Skräck
Land: Italien, Spanien
År: 1970
Regi: Mario Bava
Skådespelare: Stephen Forsyth, Dagmar Lassander, Laura Betti m.fl.
Längd: 85 minuter
Betyg: 7 av 10
Släppt på bluray av Studio S Entertainment 10/11 som en del av deras Video Invest-serie
För mig är italienaren Mario Bava en av de där riktigt stora skräckfilms- regissörerna. Trots att jag upptäckte honom relativt sent. Jag måste ha varit närmare 25 än 20 innan jag såg en första film av honom, Planet of the Vampires (1965). Inkörsporten till italiensk skräck- och genrefilm var för mig Lucio Fulci när jag var 14 (mer om detta i kommande Video Invest-recensioner), och därifrån vidare till Dario Argento, och sedan trillade de italienska namnen in som spaghetti genom en sil med för stora hål: Lenzi, D’Amato, Deodato (som berättade för mig på Sci Fi World i Malmö tidigt 2010-tal att vi har samma förnamn fast med olika stavning), Martino, Cozzi, Soavi, Bava… Lamberto Bava. Alla verkade på ett eller annat sätt leda tillbaka till en pionjär som hette Mario Bava (som tonårsgeniet Roger Möller drog slutsatsen att Lamberto på något vis var släkt med). Jag ska bespara er en längre utläggning om hur min beundran för Mario (pappa till Lamberto) växte fram film för film – vi ska istället lägga all krut på denna, den enda Bava-film som Video Invest släppte på videokassett i början av 1980-talet. En film jag först trodde var en alternativ titel på Bay of Blood (1971) men ack nej – Hatchet for the Honeymoon är en helt annan film, som jag dessutom aldrig hade sett.
Filmen börjar en mörk natt ombord på ett tåg. En ganska stilig man som ser ut som en kombination av en ung Clint Eastwood och Viggo Mortensen (och spelas av multikonstnären Stephen Forsyth) smyger sig in i en låst kupé där ett ungt par, av allt att döma nygifta, är i startgroparna till ett förspel. Men inkräktaren höjer en välslipad köttyxa och gör processen (och förspelet) kort för dem båda. Sedan klipps det till en ny dag, på ett påkostat gods i Paris, där mördaren från tåget kör sin morgonrutin, och vi hör honom via voice-over presentera sig som ”John Harrington, 30 år, och jag lider av paranoia. Jag är också komplett galen utan känslor och har mördat fem unga kvinnor.” Han är fåfäng, klär sig snyggt i dyr kostym… ja ni fattar; det här är American Psycho med 30 års försprång. Han är gift med Mildred (Laura Betti), ett äktenskap lika kallt som kranvatten. Tillsammans driver de ett modehus som koncentrerar sig på bröllopsklänningar och är enormt framgångsrikt. Det råder dock delade meningar dem sinsemellan vem som egentligen är den bidragande orsaken till framgången.
Vi får följa med John till modehuset, stort och luftigt (inte olikt det i Bavas Blood and Black Lace från 1964) med många vackra modeller, och in på hans kontor där en ny modell, rödhåriga Helen Wood (Dagmar Lassander) väntar på anställning. John får också besök av en kriminalkommissarie Russell (Jesus Puente) som inte bara vill prata om blommor, växthus och hybridodling – han vill också berätta om de unga kvinnor som hittats mördade i samband med sina giftermål. Misstänker kriminalkommissarien att John Harrington är gärningsmannen han letar efter? Den som lever får se (vilket inte alla lyckas med).
Hatchet for the Honeymoon kategoriseras som en giallo, men det tycker inte jag att den är. Det spelar ingen roll att filmoraklet Ronny Svensson säger det i den exklusivt filmade introduktionen (som ni bör se efter att ni sett själva filmen), för jag håller inte med. Det kanske är en smakfråga men för mig faller den gula färgen på att vi redan från ruta ett vet vem som är mördaren – och dessutom följer honom nästan konstant filmen igenom då han är huvudkaraktären – men också för att det halvvägs in börjar glida in element av det övernaturliga slaget. Inga maskerade mördare, inget mysterium och inga flaskor med JB (rätta mig gärna om jag missade en sådan etikett)… eller jo, ett mysterium finns det. Något som går som en röd tråd genom filmen, som förvisso används som ett av de starkaste argumenten för giallo-definitionen men… det är å andra sidan ett mysterium som vem som helst lär lista ut långt innan någon av karaktärerna gör det.
Giallo eller ej; Hatchet for the Honeymoon är en snygg och välregisserad skräckfilm. Mario Bava (som även stod för fotot) är otroligt duktig på att fånga estetiska bildkompositioner; allt från trädgårdar där modeller fotograferas, till hemliga utrymmen som dekorerats med skyltdockor och stearinljus. Andra imponerande drag är de snygga övergångarna från en scen till en helt annan, ljuvliga och sprakande färger, musik i rätt sammanhang och inzoomningar som är effektfulla snarare än onödiga (Jess Franco, I´m looking at you!).
Bava leker också med sparsmakade specialeffekter. Mitt favoritexempel utspelas på en bro där en karaktär häller grejer i vattnet nedanför medan det regnar. Scenen är perfekt ljussatt likt en målning och regnet… det är uppenbart att det kommer från en regnmaskin på tomgång eftersom vattnet bara tycks träffa där karaktären sitter, men jag är övertygad om att detta inte är en tabbe, det är något som gör scenen nästan sagolik. Ungefär som Boris Karloff när han rider på en uppenbart fejkad hästrygg i Black Sabbath/I tre volti della paura (1963). Och på tal om Karloff och den filmen… i en av Hatchet for the Honeymoons nyckelscener tittar John Harrington på tv som visar den filmen, och just segmentet som Karloff är med i (The Wurdulak). Detta är ingen obetydlig gimmick typ ”hö hö, filmens regissör låter en karaktär titta på en film som han själv har gjort”, utan det har betydelse för handlingsförloppet. En liknande metagrej i filmens värld har jag inte lyckats komma på. Det finns säkert andra exempel. Någon kanske säger Halloween III (1982) där det faktiskt visas sekvenser från första Halloween (1978) på en tv, men det uppfyller inte kriteriet eftersom 1. Halloween och Halloween III inte är gjorda av samma regissör, och 2. Att Halloween visas på tv är ingenting som påverkar handlingen i Halloween III.
Det här är en klart sevärd film och man nickar igenkännande åt saker som framtida skräckfilmsregissörer måste ha snappat upp. Förutom nämnda American Psycho finns det en scen som uppenbart kopierats i The Changeling (1980), och en annan mäktig grej imiteras i Black Christmas (1974). Det finns säkert några fler som jag missade. Och ja, får ju ej förglömma, Mario Bava själv har uppenbarligen sneglat en del på Psycho (1960). Men det är det som är fascinerande med filmhistoria, influenser och utveckling – man kan alltid blicka bakåt och hitta pionjärers egna pionjärer.
Bland extramaterialet på Studio S Video Invest-utgåva hittar man en intressant intervju med Dagmar Lassander: Hatchet for Dagmar, där hon på 25 minuter drar en kortfattad resumé av några filmer hon medverkat i. Hennes insats i Hatchet for the Honeymoon får bra utrymme, likaså hennes medverkan i Lucio Fulcis The House by the Cemetery (1981). Hon verkar rätt laid back, säger vad hon tycker och tänker. Ett exempel som verkligen fick mig att dra på smilbanden är när hon på frågan hur hon fick en roll i en viss film svarar ”Det minns jag inte. Förmodligen var det producenten som kontaktade min agent.” Ibland är det inte märkvärdigare än så.
— — —
Roger Möller