Fyren
Skräck, Sverige, 2010
Regi: Robert P. Olsson
Manus: Robert P. Olsson, Tommy Staaf Karlsson
Distributör: BigBellyFilm
Medverkande: Jonas Olsson, Kjell Kvarnevik, Stig Torstensson mfl.
Längd: 25 minuter
Finns på svensk DVD från 2011-08-02
— — —
Bortser man från Stephen King så är HP Lovecraft tveklöst den författare som fått flest verk filmatiserade inom skräckfilmen. Otaliga gånger har man försökt fånga hans litterära stordåd på film, men inte alltid lyckats. Här i Sverige har det varit desto tystare, och den svenska Lovecraftfilmen har lyst med sin frånvaro. Lyckligtvis finns individer som de som står bakom Fyren (2010), som är något så unikt som just en svensk Lovecraftskräckis.
Fyren är inte baserad på någon specifikt utvald berättelse av författaren, utan menar själv istället att den är inspirerad av honom. Filmen handlar om Philip (Jonas Olsson), en ung man som ska bege sig ut till en avlägsen fyr för att arbeta. Väl där träffar han på den underlige Holger (Kjell Kvarnevik), som beter sig märkligt. I fyren hittar Philip en gammal dagbok som berättar om mystiska saker som hänt i koppling till Holger, som av en outtalad anledning inte lämnar fyren efter att solen gått ner.
När något så unikt som detta händer i filmväg hoppas man innerligt att det också är bra. Jag har tidigare beklagat mig över många av de begränsningar och hinder som låg budget medför, och måste erkänna att det fanns en viss oro i fallet med Fyren. Jag kunde därför andas ut när filmen var slut, då den lyckas undvika allt det negativa som lätt kan komma med en film gjord på skrala medel. Här slipper man uselt skådespeleri med pinsamma repliker, och man slipper det påfrestande fula foto som ofta präglar lågbudgetfilmer i skräckgenren. Man har klokt valt att göra filmen svartvit, vilket bidrar en hel del till stämningen, det känns verkligen som att svartvitt foto passar en Lovecraftfilm alldeles utmärkt.
Det som kanske är det mest imponerande med den här filmen är att filmskaparna förstått de begränsningar de har, och sedan gjort det bästa möjliga utifrån detta. Man försöker aldrig sig på något för stort, allt hålls till en relativt enkel nivå, utan att filmen lider av det. Det är en simpel historia, och man har helt enkelt valt att göra filmen utifrån detta, vilket jag tror att den tjänar stort på. Man har lyckats hitta utmärkta miljöer för den historia man vill berätta, det känns som att huvudpersonen befinner sig på en isolerad plats, och fyren, som givit filmen sitt namn, är den perfekta sättningen för den här typen av skräckfilm.
Filmens egentligt riktiga svaghet är i slutändan budgeten. Filmen hinner med sin korta spellängd aldrig berätta värst mycket, och det känns som att man kunde kramat ut mer ur den än vad man gör. Samtidigt så flyter filmen på i ett bra tempo, vilket möjligen hade kunnat blivit annorlunda om man gjort filmen längre. Här finns bevis på att skaparna bakom filmen har mycket att komma med, och jag är övertygad om att de skulle kunna göra en minst lika bra långfilm, bara de fick mer pengar att röra sig med. Här finns en stämning och atmosfär som är extremt sällsynt inom svensk skräckfilm, där det ofta tenderar att luta åt ett annat håll. Man har gjort något eget av Lovecrafts litterära värld och lyckats få till en både intressant och spännande berättelse.
Om all svensk skräck var åtminstone så bra som Fyren, skulle det inte finnas något att klaga på. Här finns både ett genuint intresse både för skräckgenren och för HP Lovecraft, samtidigt som man kan se att de som ligger bakom filmen faktist vet hur det går till när man gör en film. Resultatet är en film jag inte sett maken till tidigare i Sverige, där det bjuds på en tät stämning och atmosfäriska miljöer, och där det enda negativa är att jag vill ha mer. Förhoppningsvis ser framtiden för svensk skräck ut så här, då har vi inget att oroa oss för.
Betyg: 6 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör