Final Destination: Bloodlines
Skräck, USA, 2025
Regi: Zach Lipovsky och Adam B. Stein
Skådespelare: Kaitlyn Santa Juana, Teo Briones, Richard Harmon m.fl.
Längd: 110 min
Betyg: 3.5 av 10
Svensk biopremiär 16/5 2025
Svårt ibland att tänka att det är 25 år sedan Final Destination (James Wong 2000) dök upp i våra spelare och på våra biodukar första gången. Vad som från början skulle ha varit ett avsnitt av X-Files, inspirerat av Sole Survivor (Thom Eberhardt 1984), kom att bli en franschise med sex filmer, tio böcker och två serieblaskor. Hade man fått en krona för varje gång en timmerbil åkt förbi och någon sagt något om Final Destination-filmerna hade man ju inte behövt gå upp till jobbet på måndag morgon, så att säga. Jag har personligen alltid haft ett gott öga till del ett och kan tycka att Final Destination 2 (David R. Ellis, 2003) har sina stunder med. De tre följande blev ganska mycket samma recep, men sämre soppa. 2011 kom Final Destination 5 (Steven Quale) och många med mig trodde kanske att det var stopp där, även om det tisslades och tasslades om både reboots och uppföljare. Nu, fjorton år sedan senaste given, stiger jag för FromBeyonds räkning in i biomörkret på smygpremiären av Final Destination: Bloodlines.
Vad kan vara mer romantiskt än att förbereda sig för att berätta för din käresta att ni väntar barn, bara för att bli avbruten av att den samme friar till dig? Detta dessutom i ett nyinvigt högt torn med en flådig restaurang och en utsikt som gör att du baxnar? Iris (Brec Bassinger) upplever precis detta och världen ler emot henne… tills det börjar knaka i glasgolvet och allting rasar samman, bokstavligen. Precis när hon störtar mot sin död vaknar Stefani (Kaitlyn Santa Juana) ännu en gång med ett skrik. Mardrömmen tycks förfölja henne, och hon måste få bukt med den innan den förstör hennes liv, eller kanske sätter stopp för det samma? Kan mardrömmarna ha något med hennes familj att göra? Kanske till och med familjens framtid?
Är dödscenerna Final Destination: Bloodlines verkligen något att gänga upp sig på?
Final Destination: Bloodlines drog inga fulla hus på smygpremiären direkt. Det var en liten tapper skara tillsammans med mig i biomörkret och jag förstår varför. Känns det fräscht eller intressant med ännu en film i en franschise som i mångt och mycket gått lite på tomgång, egentligen sedan film två? Det enkla svaret är nej, det känns mest onödigt om jag ska vara ärlig. Med vissa avkrokar här och där så är det egentligen samma film du ser gång på gång, bara med olika karaktärer och lite annorlunda ingång. Jag kräver inte att varenda film ska uppfinna hjulet igen, men något nytt behövs. Bloodlines innehåller förutom det vanliga också lite familjedrama som aldrig blir särskilt drabbande. Vissa saker där får man egentligen aldrig något svar på, fastän karaktärerna verkar tycka det är en stor grej.
Jag ska unna mig att vara lite mer negativ tyvärr, för det som Final Destination-serien har som sin grej är ju dödsscenerna. Det pratas alltid om att de är smarta och annorlunda, samt att Döden i filmerna är en klipsk rackare gällande hur han gör sig av med de som lyckats undvika honom i filmens inledning. Det finns scener i Bloodlines som hade kunnat bli fräcka, men effekterna är tyvärr ganska dåliga. Det skär sig ganska ordentligt med scenerna som visar upp en maffig miljö värdig vilken folk horror som helst, för att sedan återigen hamna i ett datahaveri. Datablod, CGI och uppspeedad kamera imponerar inte på den här gubben. Det har ju alltid varit ett problem i filmserien för mig, men jag hade ändå förhoppningen att det skulle blivit bättre med åren. Idéerna finns, men utförandet är ganska vingligt.
Farväl fina Tony Todd
Final Destinaion: Bloodlines är inte en fruktansvärd film, den är bara onödig och med det ganska tråkig. En film om att Döden flåsar massa människor i nacken och gör sig av med de samma på spektakulära sätt borde ju inte kunna bli en gäspning och återkommande sneglingar på klockan. Men det är tyvärr känslan där i biomörkret.
Jag vill dock gärna se Kaitlyn Santa Juana i någon annan skräckfilm, för hon gör inte bort sig. Filmens stora behållning, som gjorde att jag fick svälja en gång extra, var att se Tony Todd tacka för sig i filmserien. Det kändes jobbigt att se honom sjuk och att den där mullrande, otroliga röst vi alla dyrkar inte fanns där riktigt. Han lät så tunn och hans farväl i filmen kändes lite som när Catherine E. Coulson som The Log Lady sa adjö i Twin Peaks: The Return (2017). Det är nog egentligen det som jag kommer ta med mig från filmen, för resten… ja.. det är ganska lätt att det kommer flyta ihop med de andra filmerna och villa bort sig på minnets bakgator. Kan det vara så att Döden till sist kommit ifatt denna franchise, eller kommer det komma mer av samma i framtiden? Vi får vänta och se om Döden fintats bort igen av någon filmmogul.
Rest in peace, Tony Todd.
— — —
Mikael Hammarberg