Evil Dead Burn
Genre: Skräck
Land: USA
År: 2026
Regi: Sébastien Vanicek
Skådespelare: Souheila Yacoub, Tandi Wright, Hunter Doohan, Luciane Buchanan, Erroll Shand m.fl.
Speltid: 110 minuter
Betyg: 6 av 10
Om man ska göra det lätt för sig, och vi kan väl inleda lätt, så skulle man kunna dela in de som uppskattar Evil Dead-filmerna i två läger. I den ena ringhörnan har vi de som tycker att filmerna är bäst när de kombineras med humor och att Evil Dead 2 (Sam Raimi, 1987) är seriens höjdpunkt. I den andra står jag med mitt gäng och anser att Evil Dead är som bäst när det är fokus på skräck och elakheter, vilket kan vara en förklaring till att jag uppskattade Evil Dead Rise (Lee Cronin, 2023) så pass mycket.
När det är dags att föra den demoniska stafettpinnen vidare är det fransmannen Sébastien Vaniceks tur att styra skutan. Han imponerade med den bitvis klaustrofobiska spindelskräckisen Vermines (2023) som förstod att de åttabenade djuren är otäckast när de är i sin (någorlunda) naturliga storlek och i stort antal snarare än när de blir enorma monster.
Handlingen börjar på riktigt en festkväll där de två bröderna Will (George Pullar) och Joseph (Hunter Doohan) med sina respektive är på Wills restaurang/nattklubb. Det är uppenbart att det råder friktion mellan Will och hans fru Alice (Soheila Yacoub), vilket leder till ett bråk som slutar med att en förfriskad Will tar bilen. På vägen kör han på en kvinna som klivit ut mitt i vägen, men det är inte en vanlig trafikolycka. Kvinnan visar sig vara en deadite och är ute efter en artefakt som Wills familj har i sin ägo, en dolk som kan driva ut demonerna ur människorna de har besuttit. Efter att Will begravts samlas hans familj och Alice i familjens sommarhus. Om det redan var dålig stämning när de kom dit ska det snart bli mycket, mycket värre…
Snacka om hål i huvudet…
Filmen tar lite för lång tid på sig att komma igång och även om de inledande scenerna fyller en funktion för handlingen är det också en rätt utdragen prolog som mest verkar ha som syfte att öka body counten, något som inte behövs. Evil Dead Burn fungerar som bäst i sina mest intensiva stunder, när demonerna gör sitt bästa för att göra livet så smärtsamt som möjligt för de som fortfarande har sin mänsklighet i behåll. Det finns särskilt en scen som imponerar både med hur den är tekniskt utförd, och hur mycket man som tittare blir indragen i det kaos som pågår på bioduken.
I Evil Dead Rise var det läskigaste hur mamman i familjen vände sig mot sina egna barn och hanterade det utan att trycka för mycket på uppenbara knappar. Vanicek har en liknande ambition att låta familjen stå i centrum och visa vad som händer när fasaden krackelerar ordentligt. Tyvärr görs detta rätt klumpigt, och det trauma karaktären Alice bär med sig från sitt äktenskap med Will hade kunnat hanteras snyggare och med mer finess. Ett problem Evil Dead Burn har är att familjen vi följer redan från början bär så uppenbara problem att det inte krävs några demoner för att skapa oreda.
Att umgås med sin svärfamilj blir ett riktigt elddop för Alice…
Samtidigt är det en film som trots sin längd på dryga en timma och femtio minuter aldrig blir tråkig. När den väl kommer igång på riktigt är det ett rejält blodbad som erbjuds, där man inte drar sig för att låta såväl människor som demoner utsättas för allehanda smärtsamheter. Det når inte upp till den nivå som Evil Dead från 2013 gjorde och jag skulle säga att Evil Dead Rise hade våld som kändes mer i en, men den som tycker att våld är en viktig del av en Evil Dead-rulle (och det gör väl vi alla?) lär inte lämna filmen besviken. Plus i kanten också för att man mestadels använder sig av praktiska effekter, även om slutakten blir väl CGI-tung och lämnar en smått bitter eftersmak.
En läxa att ta med är att om man nu nödvändigt ska följa samtiden och låta trauma vara en del av filmen, så får man göra det med mer finess. Där har Vanicek lite att lära, men uppenbart är att han vet hur man gör intensiv skräck och när det kommer till att göra Evil Dead så kommer man rätt långt på det.
–––
David Larsson