Eaten Alive! Italian Cannibal and Zombie Movies
Facklitteratur, England, 2006, Plexus, 2006, 2nd edition
Författare: Jay Slater m.fl.
Språk: Engelska
256 sidor
Finns att köpa genom svenska bok-importsdistributörer från 2006
— — —
Som så många redan är medvetna om så går det att diskutera italienska kannibal- och zombiefilmer i all oändlighet. Journalisten Jay Slater, som med största sannolikhet spenderat många timmar försjunken i dessa två subgenrer, skred 2006 till verket och lät trycka det han tyckte var väsentligt – resultatet är boken Eaten Alive! Italian Cannibal and Zombie Movies.
Jay Slater gör i sin bok en grundlig djupdyning in i vad italienska kannibaler och zombies ställde till med under sina värsta ofredsår. Han gör det dock inte på ett speciellt akademiskt sätt utan snarare i egenskap av att vara journalist. Även om Eaten Alive! helt klart är Slaters skapelse så rör det sig inte om något egocentrerat skrytprojekt. Slater har istället sammanställt en rejäl samling artiklar och intervjuer från flera olika skribenter, som diskuterar de berörda genrernas uppgång och fall. Första filmnedslagen görs 1964 med Giuseppe Varis War of the Zombies där tidiga konturer kan skönjas. Via Umberto Lenzis mondo-inspirerade Deep River Savages (1972) förs vi sedan in i den sydamerikanska kannibaldjungeln där nakna kroppar och grovt våld blandades i en rykande människoköttsragu. Med sina rättsliga eftermälen och undergroundkultstatus står naturligtvis Ruggero Deodatos Cannibal Holocaust (1980) högt på den kontroversiella prispallen, men även andra antropofagskapelser som Sergio Martinos Mountain of the Cannibal God (1978) och Lenzis Cannibal Ferox (1981) dryftas ingående. Den betydligt mer långlivade zombiegenren växer sig parallellt allt starkare efter det amerikanska samarbetet Dawn of the Dead (1978) i regi av George Romero. En kommersiellt mycket lyckad film som fick Lucio Fulci att ge sig in i genren med Zombie Flesh Eaters (1979) som blev den första av hans ögon-piercande zombiefilmer . Boken avrundar det hela 1994 med Michele Soavis Dellamorte Dellamore, en homage till de gamla skräckmästarna som också brukar ses som slutet på denna omtalade epok.
Eaten Alive! är en riktig godbit för dem som uppskattar att läsa om italiensk film, skräckfilm, eller varför inte – extrema konstnärliga uttryck. Jay Slater och de övriga författarna är konsekvent insatta och är inte rädda att göra kopplinga från filmernas innehåll till både religion och det rådande samhällsklimatet. Oavsett om man sett sig leda på filmerna i fråga så tillförs hela tiden nya intressanta infallsvinklar att fundera på. Om filmerna är bra eller dåliga är inte relevant, det är själva fenomenet med att de existerar som är det viktiga. Det enda som konsekvent fördöms är kannibalfilmernas djurslaktscener vilka det verkar som om absolut ingen (inte ens regissörerna) uppskattar eller ställer sig bakom. Det spekuleras naturligtvis fram och tillbaka om detta kontroversiella inslag. Skulle jag gnälla lite över något så skulle jag gärna ha velat veta mer om maskinen bakom filmerna. Hur kunde exempelvis djurslaktscenerna motiveras? Var exempelvis rättsliga följder en kalkurerad risk av filmbolagen för att kannibalfilmerna skulle bli omtalade, eller ansågs scenerna helt ok? På det planet tycker jag att bokens journalister låter de intervjuade regissörerna komma undan lite väl enkelt med svar som – Det var djur som skulle slaktas i alla fall, eller – Det var min regiassistent som filmande de där scenerna. Slater kan ju naturligtvis inte forma om de andra journalisternas intervjuer i efterhand, men en lite större diskussion från hans sida skulle nog inte ha skadat.
Men man ska inte gnälla för mycket. Eaten Alive! är hur som helst en bok som jag verklig skulle rekommendera om man har något som helst intresse för kannibaler, zombies eller för italiensk film. Den ständigt föränderliga, och lite luriga italienska filmmaskinen är helt klart fascinerande vilket också stark kommer fram i bokens underhållande intervjuer. Den brittiska skådespelaren Ian McCulloch lurades exempelvis över till Italien med löften om semesterlika inspelningsförhållanden. Något manus fick han däremot aldrig se, inte ens under filminspelningen. Resultatet blev zombie/kannibal-cros overn Zombie Holocast (1980) En film som McCulloch aldrig ens har bekymrat sig om att se. En annan lite godbit är den ständiga mordofferskådisen Giovanni Lombardo Radice uttalanden om hur han idag skäms över sin medverkan i Cannibal Ferox, men aldrig vågat se filmen. Rabice beskriver också Umberto Lenzi som torr och tråkig medan Lucio Fulci och Ruggero Deodato privat var hotfulla och aggressiva, smådetaljer som alltid är spännande att höra. Boken är också fullproppad av bilder av filmaffischer, obskyra vhs-fodral och annat ögongodis som man kan stirra i timtal på. Egentligen är boken köpvärd endast för dessa bilder. Oavsett vad man tycker om dessa filmer filmerna så berör Jay Slaters Eaten Alive! onekligen en mycket intressant del av filmhistorien.
Betyg: 8 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör