Diabolik aka Danger: Diabolik aka Diabolik ger ingen nåd
Genre: Spaghettikrim
Land: Italien, Frankrike
År: 1968
Regi: Mario Bava
Skådespelare: John Phillip Law, Marisa Mell, Michel Piccoli m.fl.
Speltid: 102 minuter
Betyg: 7 av 10
Det fanns en tid då filmer baserade på serietidningar, tecknade serier, inte hade särskilt gott rykte. Vanliga klagomål var budget, specialeffekter och skådespelarinsatser lika tveksamma som intäktssiffrorna. Under hela 1900-talet är det egentligen bara Superman (Richard Donner, 1978) och Batman (Tim Burton, 1989) som sticker ut från alla andra eftersom de inte bara är välgjorda och påkostade – de är trogna sina serietidningsförlagor, har respektabla skådespelarnamn i rollistan, får Oscarsnomineringar och statyer samt är enorma kassaframgångar och filmhistoriska klassiker. Dessutom har John Williams för Superman och Danny Elfman för Batman gett respektive hjälte sina odödliga ledmotiv. ”Men hörredu… Batman hade ett odödligt ledmotiv innan Burton och Elfman kom in i bilden!” kan jag redan höra från vän av ordning. Jovisst är det så, för om någon, vem som helst, överraskat får frågan ”Kan du nämna några filmer från 60-talet som är baserade på serietidningar?” är chansen stor att det är just Batman (med tillhörande tv-serie och trallvänliga ledmotiv) från 1966 de kommer svara. Utöver den hade jag själv nog bara kommit på Modesty Blaise (1966) och Barbarella (1968). Jag har sett alla tre, och det de har gemensamt är en lekfull jargong där man inte nödvändigtvis respekterar sin förlaga men vinner stora poänger med livligt skådespeleri och färgglad scenografi som går helt i linje med den rådande popkonsten.
En annan sak de har gemensamt är att de leder mig vidare till en fjärde titel… den obskyra Diabolik – även känd som Danger: Diabolik och Diabolik ger ingen nåd – från 1968 som lär ha samma typ av stil och estetik. Att jag faktiskt aldrig sett filmen är en gåta med tanke på både mitt enorma intresse för tecknade serier och min beundran för Mario Bava. Men eftersom filmgastronomerna på Studio S nu gett ut den på svensk Blu-ray blev det äntligen dags för en premiärtitt.
Filmen inleder med en klassisk kupp. Ett omständligt projekt där säckar med sammanlagt tio miljoner dollar ska transporteras från ett ställe till ett annat i en kortege under hård bevakning. Men det är bara för syns skull. I själva verket har inspektör Ginko (Michel Piccoli) placerat pengarna i en helt annan, diskretare, kortege som rullar inkognito… tror han ja! Givetvis finns det en person som genomskådat detta: en man som kallas Diabolik (John Phillip Law), en hal rackare iklädd tight svart outfit med ninjalik ansiktsmaskering. Med hjälp av en stor mängd gul, grön och lila gas lyckas han kapa kortegen på alla pengasäckar, till tonerna av Ennio Morricones klämmiga musik som definitivt influerats av Neal Heftis odödliga Batman-ledmotiv. Efter denna kupp följer ett förtextsegment som närmast kan beskrivas som en färgkarusell kompad av en låt som lika fint hade passat i en giallofilm.
Man skulle kunna tro att dessa inledande tio miljoner dollar varit tillräckligt för att dra sig tillbaka för gott, men då känner man inte Diabolik. Han är ingen vanlig superhjälte. Han besitter inga superkrafter utan förlitar sig helt och hållet på sin listighet även om han är vältränad och fullt kapabel att försvara sig. Faktum är att han inte ens är en hjälte. Han stjäl förvisso från de rika men inte ger han bytet till någon fattigare än sig själv och sin ultrasexiga partner in crime and romance, Eva (Marisa Mell), som givetvis också hade ett finger med i kuppen. Och det finns fler byten att fånga. Bland annat det berömda Aksand-halsbandet och ett lass med rent kompakt guld som färdas på ett tåg. Jakten på dessa McGuffins sker i luften, på slottet, på vägarna, på spåret och under vattenytan. Med andra ord: fullt upp. Något även den frustrerade inspektör Ginko kan hålla med om, som i sin desperata jakt på Diabolik och Eva behöver sjunka så lågt som att ingå ett samarbete med gangsterbossen Ralph Valmont (Adolfo Celi som spelade Bondskurk i Åskbollen, 1965). Ganska korkat för honom, men desto smartare för Mario Bava & c:o eftersom det därmed finns en betydligt värre bad guy i filmen än vår antihjälte Diabolik. För som sagt; någon superhjälte är han inte, snarare en supertjuv man inte ska hålla på men man kan inte låta bli och det är en av filmens stora styrkor. Man vill att de ska lyckas med sina kupper lika mycket som man vill att inspektören ska få fast dem.
Men filmens största styrka är förstås dess exemplariska estetik. Den fullkomligt skriker det coola 60-talet med alla kläder, frisyrer, interiörer; allt (nästan) mellan himmel och jord andas popkonst och psykedelika i knalliga färger. Glöm all modern CGI – det är såhär man skapar fräsiga och coola miljöer, eller för att citera SEO (om en helt annan film): ”Handgjorda trollerier, skapade långt innan datafjantarna tog över och bytte ut fantasifull rikedom mot dyr fattigdom.” Här bjuds vi på praktiska effekter, modeller och kameraillusioner som matte painting och målningar på glas framför kameran… eller som en kompis till mig kallar det ”Picassos äventyr-specialeffekten”. Filmens absolut bästa effekt – utan att jag avslöjar för mycket – är ett ansiktskompositsystem där serietidning och film kombineras på ett sätt som är svårt att beskriva i ord.
Det som drar ner betyget är faktiskt de båda huvudpersonerna. John Phillip Law är en träig leading man som förvisso ser imponerande ut som Diabolik både påklädd och avklädd, men han håller inte hela vägen som huvudrollsinnehavare. Marisa Mell i rollen som Eva är mer snygg – både påklädd och avklädd – än intressant… fast det är å andra sidan inte hennes fel. Eva är rätt endimensionell och hade nog varit det även om hon spelats av förstahandsvalet Catherine Deneuve. Lyckligtvis är de övriga skådisarna välcastade med gott humör. En som uppenbarligen haft kul är Terry-Thomas i rollen som den milt sagt flamboyante inrikesministern utan namn.
Studio S utgåva har förutom knivskarp bild och bra ljud extramaterial som består av den korta men informativa dokumentären From Fumetti to Film som är gjord för alla som sett filmen och vill fördjupa sig lite mer i Diabolik. Jag lärde mig bland annat att seriefigurens skapare är två systrar som heter Angela och Luciana Giussanis, och varför tecknade serier kallas fumetti i Italien. Beastie Boys musikvideo Body Movin’ finns också med. Att säga att den influerats av Diabolik är underdrifternas underdrift, och bandmedlemmen Adam Yauch är även med i nyss nämnda dokumentär. Vill man gotta ner sig ännu mer kan man se filmen med kommentarspår där John Phillip Law och Tim Lucas bjuder på intressanta anekdoter och fakta. Tim Lucas är tveklöst den människa på jordklotet som vet mest om Mario Bava, och som har skrivit den maffiga och numera lite mytomspunna biografin Mario Bava: All the Colors of the Dark. I mina ögon är den tegelstenen till bok lika åtråvärd som de andra klenoderna som Diabolik jagar i filmen.
–––
Roger Möller