Devil Seed
Skräck, Kanada, 2012
Distributör: Njuta Films
Regissör: Greg. A Sager
Medverkande: Michelle Argyris, Shantelle Canzanese, Vanessa Broze m.fl.
Längd: 108 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2013-07-17
— — —
Efter en riktigt blöt utekväll snubblar Alexandra, spelad av Michelle Argyris, och hennes väninna in hos en medelålders spågumma, och insisterar på att den slitna trollpackan spår deras händer och avslöjar deras framtid. Men det de båda flickorna inte vet är det bortom den billiga Halloweendekoren och teatraliska klädseln faktiskt gömmer sig ett genuint medium med kraften att sia! Det dröjer inte länge innan den oskyldiga handläsningen förvandlas till en seans där Alexandra får kontakt med sin döda mor. Men modern är inte ensam bortom dödens slöja. En enorm skugga verkar röra sig i rummet, och Alexandra inser snart att dörren till de döda är en port som nog borde hållas stängd. Hon faller ihop på golvet i våldsamma kramper, och vaknar inte upp förrän dagen efter. Mystiskt nog har hon inga minnen av kvällen, och plågas dessutom av mystiska hallucinationer och illamående. Men minnesluckorna och de mystiska såren som kvällen innan lämnade efter sig är dock bara början på den levande mardröm hon snart tvingas genomleva, då det visar sig att en uråldrig demon valt hennes kropp som sitt nya hem!
Det blir väldigt snabbt tydligt att regissören Greg A. Sager hade en minst sagt storslagen, och på många sätt genuint godhjärtad intention med sitt genombrottsverk Devil Seed. Hans stora kärlek för den gamla skolans skräckfilmer lyser igenom i nästan varje scen, och hans eftersträvan att modernisera klassiska verk som Exorcisten och Rosemarys Baby är så väl lovvärd som tankeväckande. Dessvärre har Sager grava problem med att klara av balansgången mellan hyllning och ren plagering. Demongenren har på senare dagar blivit rätt utnött och platt, och Devil Seed gör verkligen ingenting för att förändra det faktumet. Istället ter den sig stundtals mer som en veritabel kavalkad av billiga referenser till betydligt bättre filmer. Dessvärre är det sällan man ens försökt sätta en egen prägel på dessa referenser, utan istället valt att helt rakt upp och ner inkludera allt från skakande sängar, läskiga krabbgångar och mystiska skärsår till ett soundtrack som skamlöst lyft sina melodier från Excoristen.
Referenser och hyllningar behöver inte alltid vara något negativt, och att snegla på klassiska skräckfilmer för inspiration kan ibland rent av leda regissörer till stordåd. Men Sager verkar dessvärre inte helt ha förståelse för sitt källmaterial, då han alltför ofta låter chockvärde gå före kusliga atmosfärer. Ett utmärkt exempel på detta går att finna i en av filmens många plagierade effektscener; När man i Exorcisten lät Reagan kissa på sig framför sina föräldrars gäster, ledde det till en obehaglig och krypande insikt hos publiken att något verkligen inte stod rätt till med flickan. Men när Alexandra bredbent ställer sig och kissar framför sin rumskamrat i Devil Seed, för att sedan dessutom lägga sig ner och slicka upp det hela med en stor rosa gummitunga, känns det istället bara absurt och forcerat.
Det hela blir sedan inte bättre av att filmens manus som bäst kan kallas något diffust när det kommer till att förklara hur karaktärer och scener egentligen hör samman. Att filmens egentliga protagonist lyser med sin frånvaro efter filmens första inledande scen för att sen inte dyka upp igen förrän det absoluta klimaxet kan vidare nog bäst liknas vid en narrativ whiplashskada. Det hela blir inte lindrigare när publiken sen förväntas köpa att han är far till en annan betydligt mer framträdande karaktär i filmen, trots att det som mest skiljer tio år mellan dem.
Det ska dock sägas att det finns en del ljusglimtar i mörkret. Shantelle Canzanese, som spelar Alex oroade väninna Jessica är faktiskt en genuint duktig aktris, och levererar filmens klart mest sympatiska karaktärsporträtt. Även Michael G. Wilmot som gör sitt genombrott i rollen som den demonutdrivande Fader Madison står för en del riktigt fina skådespelarinsatser. Den pensionerade prästen är dessutom den klart mest intressanta karaktären i filmen, och det är rent förunderligt att Sager inte låter honom ta större plats i filmens annars så trötta och segdragna handling. Om vi för en stund sätter handlingen åt sidan, så måste det erkännas att Sagers verk ändå har viss behållning i det halvdussin analoga effekter man kokat ihop som faktiskt känns riktigt originella. De må inte göra filmen helt sevärd, men de tar sannerligen udden av det värsta.
Det smärtar mig alltid att se filmer med så pass stor potential och goda intentioner snubbla och falla innan de ens hunnit ut på startsträckan. Devil Seed är dessvärre ett utmärkt exempel på detta ledsamma fenomen, då allt hopp om en lyckad produktion rasar samma lika hjälplöst som ett skört korthus i händerna på den oerfarna debutregissören. Filmen har helt klart frön till något riktigt underhållande, men tack vare alldeles för många problematiska val gällande såväl manus som regi lyckas dessvärre aldrig filmen skapa sig någon egen identitet.
Man brukar säga att imitation är den största komplimang ett verk kan hoppas på, men Greg A. Sager har med Devil Seed visat att man faktiskt kan få för mycket av det goda.
Betyg: 4 av 10
— — —
Johan Axell; Frombeyond-redaktör