Planen var att stiga av tåget i Alingsås vid 19.30-tiden på fredagskvällen, för att möta upp de som redan hunnit dit och förtära skräpmat, kvällen till ära. Redan i Hallsberg förstod jag att det inte skulle bli så. Någonstans längs sträckan härjade gräsbränder, vilket i sin tur ledde till en osalig röra, som i sin tur ledde till grava förseningar. 22.45 steg jag av tåget i Alingsås. 3 timmar och 15 minuter sen. Nåväl, fram hade jag ju åtminstone kommit, och helskinnad (om än trött och hungrig). Jag släpade mitt pick och pack mot biografen Palladium, där mina kultfilmsfränder redan satt och diskuterade för fulla muggar. Lyckligtvis stod en pizza, om än kall, och väntade på mig, vilket gjorde att jag orkade med resten av kvällen, som spenderades med att diskutera vilken av MacGyvers uppfinningar som egentligen är bäst, eller mest orimlig. Någon timme efter midnattstimman slagit var det dags för efterlängtad sömn och uppladdning inför lördagen och allt vad den innebar.
Lördagen började med att jag och Jonas Wolcher (mannen bakom Die Zombiejäger) traskade mot Willys för att inhandla frukost och annat tilltugg. Det var en uppfriskande promenad genom ett soligt Alingsås, staden som saknar matbutiker centralt helt och hållet. När vi så återvände till Palladium slank frukosten ner kvickt och gjorde mycket gott. Det var tidsmässigt också lagom till att de första säljarna hade börjat anlända och ställa upp sina bord med allehanda filmrelaterade varor på. Min egen shoppingrunda hade redan inletts kvällen innan med en sann koloss till bok, Nightmare USA, samt en bok om den högintressante brittiska regissören Pete Walker och dennes filmer. Dessutom hade jag utökat min samling av bolaget Mondo Macabro’s filmer med spanska skräckisen Panic Beats och indonesiska tokfilmen The Warrior; två filmer jag är övertygad om kommer förgylla min vardag. Utöver detta förstärktes min VHS-samling med ett par rullar, ett gäng köp jag ser som mycket lyckade.
Så småningom dök redaktör-Blixt upp för sin första visit i Alingsås. När klockan sedan slog 13.30 var det dags för dagens första film, Wes Cravens kultskräckis The Hills Have Eyes från 1977. Det här var en film jag inte sett sedan tidigt högstadie, då på en VHS jag spelat in från Kanal 5’s nattvisning av filmen. Vad jag minns var det en bildmässigt mörk och svårtittad film som inte tilltalade mitt unga tonårshjärta, men som alla vet blir man ju klokare med åren. Att få se den på 35 millimeters-kopia gjorde definitivt sitt, då den i en biosalong tjänar på de repor och knastrande ljud som en över 35 år gammal filmrulle innebär. Filmmässigt lyckas Craven här med till synes små medel skapa effektivt obehag i en miljö som gör sig mycket bra på film. Istället för att överösa tittaren med jump scares byggs stämningen upp innan den briserar i en terrorartad situation för de stackars huvudkaraktärerna. Även om jag faktiskt gillar remaken mer så var det här en fröjd till film att återse, som gjord för att njuta till i en biosalong.
Nästa film på schemat var den svenska Vittra, som fått den engelska titeln Wither, från gänget som gjort bland annat den stabila slashern Blood Runs Cold för ett par år sen. Här är det en Evil Dead-doftande historia om ett gäng människor i 25-årsåldern som beger sig ut till ett övergivet hus i skogen. Där stöter de på en udda figur med gevär, spelad av Johannes Brost(!) och de inser att något är riktigt fel när en i gänget plötsligt förvandlas till en blodtörstig variant av sig själv. Jag hade hoppats på att detta skulle vara ett steg i rätt riktning för svensk skräck, men tyvärr så verkar man ha förlitat sig till ett manus på tjugo sidor, där saker och ting upprepas tills de blir irriterande tröttsamma. Jag hade kunnat leva med det taskiga fotot och de dåliga skådisinsatserna om man hade något att berätta, vilket man inte har här. Det räcker inte med att slänga blod och våld i tittarens ansikte för att göra en bra film, vilket man tyvärr inte verkat veta om här. Å andra sidan så är det väl sällan man får se någon kalla en mordisk besatt varelse för idiot, vilket också tyder på dialogens kvalitet.
En bra filmdag är aldrig bra utan god mat, vilket var nästa punkt på schemat. Vi traskade mot den nu mer givna Thairestaurangen som alltid håller kvalitetsmässigt, och som definitivt mättade våra hungrande magar, något som var viktigt om vi skulle kunna hålla oss pigga och alerta inför de tre filmer som fortfarande väntade på oss i biosalongen. Den första av dessa tre att möta oss när vi återvände till Palladium och satt skönt placerade i biofåtöljerna, var den brittiska Sawney: Flesh of Man. Här bygger man på historien om den gamle skotske kannibalen Sawney Bean, som under 14-1500-talet tillsammans med sina vridna familjemedlemmar dödade och åt närmre 1000 personer. I filmversionen lyckades en ur släktet undkomma det dödsstraff som ledde till resten av familjens död. I nutida Skottland försvinner unga kvinnor, och när man hittar deras brutalt skändade kroppsdelar utspridda, förstår man att det är en seriemördare man är på spåren. Det här var en rätt udda blandning av småhumoristisk gorefilm och brittdoftande polisfilm, en blandning som tyvärr inte funkade värst väl. I längden räcker det inte med att se den störde Sawney hacka kroppsdelar och mata sina incestfamiljemedlemmar med, och filmen lider till allt för stor del av logiska luckor som inte faller sig väl med filmens övriga ton. Plus dock för snubben som spelar Sawney, David Hayman, som verkar ha kul med rollen och gör det bästa av situationen.
Filmen som sedan följde visade sig vara det sämsta jag upplevt i biomörkret i Alingsås. Den italienska Symphony in Blood Red, en slags hyllning till Dario Argento och giallosubgenren. Någon direkt handling finns det inte att tala om, den enda röda tråden är en galen mördare som har ihjäl folk på till synes måfå. Filmen är en rad usla scener staplade på varandra utan att kopplas samman med någon gemensam känsla. Fotot påminner stundtals om Days of our Lives, och om man inte är helt pervers så är det knappast ett foto att föredra. Regissören har dessutom smaklöst lagt in flashbacks, som med en ful gul ton ska försöka förklara varför mördaren är galen. Eller något. Att Claudio Simonetti gjort musiken och i en hiskelig scen uppträder med sitt band på en strippklubb (!!!) gör inte saken det minsta bättre. Någon giallohyllning är det heller inte tal om, man har inte ens bemödat sig med att ge mördaren svarta handskar, vilket åtminstone hade hintat lite om vilken genre man vill skänka sin kärlek till.
Jag hade bävat inför kvällens sista film, Lords of Salem. Regissören Rob Zombies tidigare filmer har varierat från stabila till usla. Jag tycker han gjort ett rätt bra jobb med sin första Halloween (uppföljaren är en skymf), House of 1000 Corpses tycker jag är yttest medioker och Devils Rejects välgjord men delvis intetsägande. Av det jag läst och hört om hans nya film var att det skulle vara en typisk Rob Zombie-rulle, med allt vad det innebär. Ändå var jag ytterst nyfiken på vad det kunde vara, och med förväntningarna lågt ställda fick jag mig en positiv överraskning i biosalongen. I filmen spelar Zombies fruga Sheri Moon Zombie huvudrollen som en radiopratare i staden Salem, ökänd för sina häxbränningar. När hon mottar en vinylskiva av ett superobskyrt band som kallar sig The Lords, och spelar upp dess obehagliga musik, märker hon att något sker med henne. Samtidigt upptäcker en lokal författare, som skrivit om Salemhäxorna, att skivan inte bara är något stycke konstig musik, utan något mycket värre. Det hela urartar i en film som gradvis närmar sig ett slut som kommer dela tittare, men som föll mig helt i smaken. I mina ögon är det här helt klart Rob Zombies bästa film hittills. Det känns som att han vågat lita på sig själv och göra en film som är mer av vad han själv är, och inte trötta klyschor eller trampande i white trash-miljöer. Musiken är bättre än i hans tidigare filmer, fotot likaså, och att Sheri Moon Zombie skulle göra en bra insats hade jag aldrig trott, men tji fick jag. Lustigt nog verkar det som, utifrån det jag snappade upp av besökarna i Alingsås, att de som gillar Zombie sen tidigare inte uppskattade denna, men att vi andra (mig och redaktör-Rickard bland annat) gillade vad vi såg.
När så den sista filmen slocknat, var det dags för det obligatoriska nattumgänget. Att sitta vid ett bord endast omringat av likasinnade skräck- och kultfilmsälskare är bara det värt resan och tiden i Alingsås, och kanske det jag längtar mest av allt tillbaka till varje gång jag lämnar staden. År 2013 verkar ha varit det besökarmässigt mest lyckade av de evenemang som hittills gått av stapeln, och med lite tur så fortsätter väl den trenden i vidare rätt riktning. Att jag kommer att dyka upp till hösten igen och insupa gemenskap och film på bio i Alingsås är en självklarhet. Att det finns så pass engagerade eldsjälar som Peter Friberg, mannen bakom det hela, är inte en självklarhet, men något som jag är ytterst tacksam för.
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör