Death Bell, aka Gosa: Piui Junggangosa
Skräck, Korea, 2008
Distributör: Terracotta
Regi: Yoon Hong-Seung
Skådespelare: Lee Beom-soo, Yoon Jeong-hee, Nam Gyu-ri m.fl.
Längd: 88 min
Finns att köpa på brittisk import-dvd från oktober 2011
— — —
Att gå från att vara en musikvideoregissör till att göra lyckad spelfilm är inte helt enkelt. En bra känsla för effektfull klippning och hur man slänger ihop en stilig Mise-en-scène är nämligen inte synonymt med att klara av att skapa spänning, eller ens fungerande dramaturgi. Vår egen Jonas Åkerlund (Spun, Horsemen) har exempelvis inte haft helt enkelt att göra denna övergång, medan Spike Jonze (I huvudet på John Malkovich, Adaption) verkar ha klarat det galant. I Death Bell gör den koreanska musikvideoregissören Yoon Hong-Seung ett försök. Denna gång är det är finurliga fällor och gåtlösning i high school-miljö som står på schemat.
Handlingen utspelar sig helt på en Sydkoreansk skola där studenterna verkar ha en närmast manisk vilja att tillhöra eliten. Det är den stolthet och social status som står på spel och när något som liknar våra svenska diagnostiska prov (en så kallad gosa) närmar sig blir eleverna extra uppspelta. De skarpaste eleverna och två lärare samlas därför en helg på skolan för att plugga så det slår gnistor om det. Men det finns någon i skolans lokaler som har en helt annan uppfattning om vad för prov som helgen ska innehålla. Plötslig visar en tv-skärm en av eleverna fångad i ett akvarium som sakta håller på att fyllas upp. För att rädda den vettskrämda flickan så ställs det en klurig fråga. Fel svar på frågan leder till flickans död. Det här är inte heller den enda gåtan, eller fällan, som den lömska mördaren har på lur.
Den närmaste referensen är naturligtvis James Wans Saw. Det är dödliga fållor med tillhörande svåra gåtor som staplas av en karaktär inte helt olik Saw-seriens Jigsaw. Men Yoon Hong-Seung nöjer sig inte enbart med att inspireras av amerikansk tortyrskräck. Även känslan i japanska spökfilmer, kanske i synnerhet The Grudge (2003) gör sig påmind. Filmen har hela tiden en övernaturlig känsla och naturligtvis också en otäcking med långt svart hår som dyker upp när man minst anar det. Eleverna, som naturligtvis alla har skoluniform, räknas en efter en bort på olika hiskliga sätt och frågan som alla börjar ställa sig är; vem är det som arrangerat allt detta och inte minst varför.
Som svensk förmodar jag att man missar vissa koreanska populärkulturella kopplingar. En av karaktärerna spelas exempelvis av en kontroversiell K-pop sensation vid namn Nam Gyu-ri, ett val som tydligen ska vara lite vågat. Varför det nu är så har jag ingen aning om men det man inte vet mår man som sagt inte dåligt av. Förövrigt så har Beth Bell helt klart en populärkulturell känsla både när det kommer till musikval, effektfull musikvideoklippning och med största sannolikhet massor med annan poppig kuriosa. Säkerligen är detta ett kanonbra sätt för Yoon Hong-Seung att locka till sig den målgrupp som även gillat hans videor, och dessa lär nog även gå från bion både uppskrämda och helnöjda. Men hur tillfredställer Death Bell en gammal uv som undertecknad, en person som förmodligen är så långt ifrån en koreansk ungdom man möjligen kan komma? Ja läs vidare så får du svaret.
Nej Death Bell är inget som kommer förändra filmhistorien det minsta. Den kommer heller inte skapa någon ny koreansk skräckvåg eller ens nå speciellt långt utanför Korea. Men detta behöver ju inte betyda att filmen är någon total katastrof. Den håller vad den lovar och pyser på med klaustrofobiska miljöer och blodiga skoluniformer. Naturligtvis så levereras det en tvist på slutet i form av vem mördaren är och helt ogenomtänkt är det faktiskt inte.
För att vara en regissörs första långfilm är alltså inte Death Bell helt fy skam. Det blir kanske lite virrigt och småsvårt att hålla isär de lika klädda ungdomarna ibland, men någon större fara är det inte. Det ska bli spännande att se vad Yoon Hong-Seung hittar på i framtiden och förhoppningsvis vågar han ta ett steg lite längre ifrån den populärkulturella målgrupp han denna gång verkar tro sig vara beroende av. Som komplement till uttjatad amerikansk tortyrskräck funkar Death Bell dock helt okay. Själv tycker jag däremot att det otäckaste med filmen är hur sjukt elitistisk och resultatcentrerad den koreanska skolan verkar vara, förhoppningsvis är detta bara en otäck nidbild.
— — —
Kristoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör.