Dark Adventure Radio Theatre presents – The Call of Cthulu
Radiodrama, USA, 2012
Howard Phillip Lovecraft Historical Society
Längd: 77 minuter
Finns utgiven i USA sedan 2012-10-23
— — —
När Frombeyond för några veckor sedan hade turen att få närvara vid Dark Adventure Radio Theatres internationella premiär av deras senaste radiodrama, visste vi inte riktigt vad vi hade att vänta oss. Radiodramats titel hade länge varit höljd i dunkel, och när dess namn äntligen basuneras ut var det inte utan att man fick en klump av oro i magen. The Call of Cthulhu är kanske Howard Phillip Lovecrafts mest kända verk, och är på många sätt en grundpelare i den mörka mytos som spunnits kring författarens verk. Det minsta snedsteg i återgivandet av berättelsen skulle kunna visa sig vara katastrofalt, och med ett rum fyllt av författarens största fans var det nog inte bara vi som kände spänningen som låg i luften. Men den andäktiga tystnaden under dramats gång och de rungande applåderna som följde var troligen mer än tillräckligt för att sudda ut de spår av tvivel radioseriens fans kan ha haft.
Men att lyssna till en berättelse i ett rum fullt av andra människor som lever sig in i dramats mörka intriger är en sak, att ta in den på en mörklagd redaktion kanske en helt annan. Nu när den färdiga produkten äntligen har släppts, och förhoppningsvis även snart börjar dyka upp hos svenska återförsäljare, tog vi tillfället i akt och lät åter igen våra sinnen genomflödas av det uråldriga vansinne och galenskap som strömmade ut ur högtalarna.
The Call of Cthulhu tar med lyssnaren på en berättelse om kommissarie Mallory och konstapel Hill under en av deras mest bisarra och makabra brottsutredningar. Vad som till en början verkar vara ett enkelt mord nere i Bostons hamnområden, visar sig snart vara så otroligt mycket mer. Ett mystiskt lås och en hemlighetsfull dagbok leder de båda poliserna på en utredning som sträcker sig långt bortom jordens fyra hörn, in i det mörka och tysta tomrummet bortom människans fattning. Bestialiska riter i New Orleans sumpmarker, djävulsdyrkande eskimåer och legender om slumrande gudar är bara några av ingredienserna som Hill och Mallory stöter på i denna soppa av ett mysterium. Men inte kan väl dagboken vara annat än en vettvillings sista nedpräntande ord? För inte kan det väl ligga någon sanning i de vansinniga riter som beskrivs, och det mystiska namn som ständigt dyker upp under utredningen? Namnet som ingen vågar uttala högt? Innan fallet är löst kommer såväl kommissarie Mallory som konstapel Hill vara smärtsamt medvetna om att en del hemligheter kanske borde lämnas obesvarade…
Bokstavtrogna Lovecraft-fans kan nog knappast ha gått miste om att Dark Adventure Radio Theatre här har tagit sig en hel del friheter med författarens älskade text i sin dramatisering. Som vi nog alla har fått erfara genom diverse dramatiseringar av böcker och texter så brukar det sällan gå väl när man ändrar allt för mycket i älskade och odödliga klassiker, och nog skulle man allt kunna argumentera att dramats tillagda ramverk och karaktärerna Mallory och Hill på sätt och vis ändrar hela berättelsens framställning och vinkling. Men samtidigt så är det svårt att blunda för den bakomliggande genialiteten. Under Frombeyonds möte med Mike Dallager, en av Dark Adventure Radio Theatres nyckelpersoner, avslöjades det att karaktärerna Mallory och Hill främst kom till som ett sätt att närma sig berättelsens intriger på ett mer naturligt sätt än genom Lovecrafts annars rätt ofta kliniska och akademiska beskrivningar. Men detta kanske kontroversiella val ruvar faktiskt på en annan, betydligt viktigare funktion. Hur man än vrider och vänder på berättelsen, så finns det nämligen inget egentligt sätt att framföra Lovecrafts verk i sin helhet utan ett utomstående ramverk, då dess ursprungliga presentation knappast lämpar sig för dramatisering. De båda Bostonpoliserna ger åhöraren en minst sagt välbehövd utgångspunkt för berättelsen, samtidigt som den även ger lyssnaren karaktärer att faktiskt identifiera sig med. Lite ironiskt kan man alltså konstatera att medan Dark Adventure Radio Theatre nog lyckats reta upp en hel del bokstavstrogna fans med sin omskrivning, så har de samma gång lyckats leverera just vad dessa entusiaster ropat efter så länge, nämligen en av de mest trogna framställningarna av Lovecrafts älskade novell till dags dato.
För att ytterligare expandera berättelsen har man dessutom traditionsenligt inkluderat tillhörande rekvisita i form av fotografier, tidningsartiklar, blanketter och skisser. Medan många kanske skulle mena att en del av mystiken kring Cthulhu och Lovecrafts berättelser försvinner när man som nu får se foton och beskrivningar av föremål och platser som tidigare enbart existerat i läsarens egna mörka och förvridna fantasi, så går det inte att sticka under stol med att det ligger en märkbark kärlek och omsorg bakom de inkluderade dokumenten. Sidor som rivits ut för hand, blyertsteckningar med vattenstämplar från 30-talet och en kärleksfull förklaring till den tidigare presentatören Chester Langfields frånvaro är bara några av de detaljer som hjälper till att väva samman en riktigt kuslig och levande värld kring radioshowen och dess berättelser.
Chester Langfields frånvaro är dock inte den enda skillnaden från tidigare kapitel i serien. Medan själva radiodramat i sig är lika omsorgsfullt bearbetat som man kommit att förvänta sig från H.P Lovecraft Historical Society så är det ändå svårt att inte märka en viss avvikelse från tidigare avsnitt. Den kanske tydligaste skillnaden ligger i att Troy Sterling Nies annars så bombastiska musik verkar ha tonats ner en aning, De olycksbådande och hemsökande interludium som tidigare verkligen stått ut i serien verkar ha fått ta ett steg bakåt, för att istället lämna mer plats åt dramatiska ljudmarkeringar och ljudeffekter. Effekten av den nya framställningen blir att dramat ter sig en aning mindre cinematiskt, men betydligt mer troget 30-talets knastrande radiodramer, vilket något bisarrt är ett byte som tar sin beskärda tid att vänja sig vid. Man verkar även ha lagt större fokus än tidigare på att verkligen försöka få dramat att kännas som om det sprudlade av liv. Utrustade med märkbart fler röststatister än tidigare avsnitt, en uppsjö av olika dialekter, och teamets hittills mest imponerande ljudeffektsarbete lyckas man måla upp en ljudbild som ter sig formligen enorm jämfört med några av gruppens tidigare, mer sparsmakade, produktioner. Teatergruppen verkar alltid ha funnit en stolthet i att framställa sina karaktärer med yttersta realism, och The Call of Cthulhu är inget undantag från regeln. Med den svenske skådespelaren Conny Laxell i en av nyckelrollerna, och en handfull andra utländska dialekter blir illusionen av ett världsomspännande hot riktigt levande.
Medan det förvisso var en unik upplevelse att ta in en berättelse som The Call of Cthulhu i ett rum fullt av andra Lovecraftsfans, så måste man nog slå fast att radiodraman som detta är menade att avnjutas i enskildhet med vinden vinandes utanför fönstren, just som man skulle ha gjort under Lovecrafts dagar. Alla kommer kanske inte att till fullo uppskatta den nästintill utdöda konstformen med sina stundtals övertydliga dialoger, dramatiska pauser och skarpa musikmarkeringar, men få kan nog förneka det imponerande hantverk som ligger bakom berättelsen. Medan Dark Adventure Radio Theatres The Call of Cthulhu kanske inte bjuder på de adrenalinfyllda turer som dagens Hollwoodproduktioner ståtar med, så är det nästan som om teatergruppens berättelse slår an en sedan länge glömd ton hos lyssnaren. En svårplacerad ton som gör det klart att det är något alldeles särskilt man tar del av. Kanske är det den krypande och kusliga atmosfären som sakta byggs upp. Kanske är det att man själv måste måla upp de vansinnesliknande mardrömsvisionerna inför sitt inre öga. Eller kanske är det helt enkelt så att det är så här riktigt skräck ska avnjutas.
Betyg; 8.5 av 10
— — —
Johan Axell; Frombeyond-redaktör