Dangerous Animals
Genre: Skräck
År: 2025
Land: Australien, USA, Kanada
Regi: Sean Byrne
Skådespelare: Hassie Harrison, Jai Courtney, Josh Heuston m.fl.
Längd: 98 minuter
Betyg: 7 av 10
”Det finns en varelse som lever idag och som har överlevt miljoner år av evolution utan att förändras, utan passion och utan logik. Den lever för att döda. En tanklös ätmaskin. Den attackerar och slukar allt i sin väg. Det är som om Gud skapade djävulen och gav honom käkar.” Självklart har ni räknat ut att beskrivningen kommer från Hajen/Jaws. Rättare sagt, trailerrösten till teasern som släpptes 1975. Även om det mesta i beskrivningen inte alls stämmer med verkligheten så är den än idag lika effektiv att i skrämselsyfte beskriva hajar. Och nu när det är juni, och sommaren och badstranden står och väntar runt hörnet (vi håller tummarna), vad kan då passa bättre än att släppa loss en ny hajskräckis på våra biografer?
Filmen, som utspelas i Australien, inleder med ett ungt turistande par som tagit sig till en fiskehamn för att åka med Tucker’s Experience, en båt för haj-sightseeing. Det vill säga en sån där båttur ut på öppet hav för att kunna se hajar i sitt rätta element, dvs långt bort från grunt vatten och sandstränder. Är man riktigt våghalsig kan man ta på sig dykutrustning och sänkas ner i vattnet inuti en bur för att se hajarna på riktigt nära håll. Båtens enda besättningsman, Bruce Tucker (Jai Courtney) övertalar paret att vara våghalsiga… något de självklart får ångra.
Efter denna inledning bjuds vi på förtexter kompade av The Donnas cover på Billy Idol/Gen X Dancing with Myself över soldränkta vinklar på det australienska kustlandskapet med sina stränder och vågor som flockas av unga surfare. En av dem är den coolt attraktiva Zephyr (Hassie Harrison), en vass blondin till turist som driver runt med sin bräda och skåpbil på jakt efter… jag höll på att säga ”the american dream” men en bättre formulering är kanske ”the thing they in the States call the american dream but here maybe it’s just freedom, sun, and no one asking questions.” Hon är snarare på flykt från någonting än på väg någonstans. Efter en dag på stranden träffar hon Moses Markley (Josh Heuston), en trevlig ung man som är klädd som en missionerande mormon men som jobbar med något betydligt mer prestige- och inkomstbringande (inte för att jag vet vad en mormon har i timpeng). Tycke uppstår mellan dem, men säg den lycka som varar i ett tidigt stadium av en skräckfilm. Istället för att äta frukost hos Moses beger hon sig till nästa strand men hamnar istället på Tucker’s Experience-båten från inledningen – en robust, väderbiten havsfiskebåt som är byggd för att klara hårda vindar och tunga fångster. Besättningen består fortfarande bara av Bruce Tucker, men Zephyr är inte den enda som hålls fången på båten.
Den som oroas över att bli rädd för att gå och bada på stranden kan andas ut. Dangerous Animals är som ni märker ingen film om hajattacker på surfare och badgäster vid kustremsan. Och den som hoppas på ett Hajen–doftande äventyr kommer snabbt inse att den här filmen har helt andra referenser. Förutom den självklara sekvensen i Bond-rafflet Tid för hämnd befinner vi oss mer i Hostel och Wolf Creek-territorium med turister som råkar hamna på fel plats vid fel tillfälle. Det är suggestivt, mardrömsframkallande och lagom våldsamt. Jai Courtney gör en kompetent insats som den skogstokige Bruce (månne döpt efter den mekaniska hajen i Hajen?) och är väldigt otäck och fysiskt hotfull samtidigt som han lyckas leverera monologer om allt mellan himmel och under vattenytan – som på pappret säkert ser högtravande ut, men när de framförs av en djupt störd människa blir det galenskap på en helt annan nivå. Och för att verkligen visa detta, har man även gjort honom till en ambitiös auteur som filmar när han matar hajarna. Detta måste han göra med en hederlig videokamera som filmar på VHS-kassetter. Videokameran ska förstås stå på ett stativ, och vips så har Dangerous Animals även Peeping Tom att lägga till på sin referenslista!
Hassie Harrison är också bra som Zephyr och övertygar som en final girl av det bästa slaget med en skön kaxighet à la Jennifer Lawrence, en riktig survivor som hittar de mest nyttiga ting i rekvisitan. I ärlighetens namn så hade filmen kunnat vara över långt tidigare med tanke på denna tjejs fallenheter och egenskaper men självklart måste det fördröjas med hjälp av dåliga val för situationen som i längden blir lite för mycket upprepningar av tidigare misstag.
Hajarna då? Hur är det med dessa livsfarliga djur? Bra fråga. Det förekommer inte särskilt mycket haj, och när de förekommer är det oftast hajfenor och skicklig klippning. Självklart bjuds vi också på närbilder av dem och jag antar att en hel del är CGI, men det fungerar (utom vid ett viktigt tillfälle) mycket tack vare att det är mörkt och under vattenytan. Vad jag verkligen överraskades av är att det är hyfsat verklighetstroget, hur hajar faktiskt fungerar i verkliga livet och dess roll i evolutionsläran. Visst, några friheter tar sig filmmakarna, men det är ju nästan ofrånkomligt. Något som också är ofrånkomligt är att the dangerous animals i titeln syftar på ett helt annat djur som inte lever i vatten, och vilket detta djur är har ni säkert redan listat ut lika fort som mitt inledande citat.
Avrundning (någon skulle kanske kalla det avbön): Jag har faktiskt inte sett regissören Sean Byrnes andra långfilmer (The Loved Ones och The Devil’s Candy)… men Dangerous Animals har gjort mig nyfiken på dem.