Meny Stäng

Crystal Lake (2026)

Crystal Lake
Genre: Drama/rysare
Showrunner: Brad Kane
Land: USA
Skådespelare: Linda Cardellini, Gwendolyn Sundstrom, William Catlett, Callum Vinson m.fl
Antal avsnitt: 8
Betyg: 5 av 10
Ses på HBO Max


Kanal 5, bara jag skriver det så är det som att jag kan känna lukten av micro-popcorn och min tv krymper till den lilla pjäs jag hade i ungdomen. Minnet kanske spelar mig ett spratt, men jag kommer ihåg det som att det var väldigt mycket bra film i stort sett varenda kväll på kanalen. En av filmerna som jag bandade på VHS var iallafall Friday the 13th Part II (Steve Miner, 1981), som snabbt blev, och fortfarande är, en favorit. Kanalen visade ofta filmer i sviten om det drabbade samhället Crystal Lake, dock aldrig Friday the 13th (Sean S. Cunningham, 1980) av för mig okänd anledning. 46 år efter första besöket i den lilla staden var det dags att återigen trä på sig de korta jeansshortsen, puffa upp frisyren och göra sig redo för en resa. Välkomna till Crystal Lake!

Det är sommar och full rulle på Camp Crystal Lake. Det badas, skojas, hånglas, sommarromanser startar och slutar, och allt det andra som hör sommaren till. Mitt i detta försöker Pamela Voorhees (Linda Cardellini) sköta sitt jobb och se till att sonen Jason (Callum Vinson) har en så bra sommar som möjligt. Jason har en missbildning i ansiktet, problem med något slags kroppsliga anfall, och har valts ut som måltavla för mobbarnas elaka hån. När hans kompis Grace (Gwendolyn Sundstrom) märker att de lägerledare som ska hålla koll på de badande barnen gått iväg för att ligga i ett båthus i närheten så hörs ett rop på hjälp från sjön. Pamela gör sitt bästa, men Jasons kropp hittas aldrig i sjön, och alla tar för givet att han drunknat och spolats iväg. I sorgearbetet och i gränslandet mellan hopp och förtvivlan möts Pamela av både stöd och tvekan, men också att något i hennes förflutna som verkar dra åt snaran kring henne – och vad är det egentligen folk ser i ögonvrån bland skogens träd?

Jag kände mig inte superladdad på en ny del i den pågående sviten efter att ha sett om den bedrövliga Friday the 13th (Marcus Nispel, 2009) nyligen. Men när serien väl landade på HBO så tänkte jag att jag tar en chansning. Jag uppdaterade min dvd-box till blu ray senast i somras efter ett besök på Fopp i London, och jag brukar med jämna mellanrum se del ett till sju. Resten… tack, men nej tack.

Nej, det är inte Carrie.

När sluttexterna började rulla på Crystal Lake var jag fundersam, vad tyckte jag egentligen? Jag har vid många tillfällen ondgjort mig över bristen på fantasi när det ska göras nyversioner av något, eller när ett filmbolag måste prångla ut någon skitfilm för att behålla licensen. Var Crystal Lake i den kategorin? Nej, det var den väl inte, även om jag har problem med serien. Men jag kan börja med det jag tyckte funkade bra.

Jag får väl börja med att säga att Crystal Lake är bättre än de senaste.. ja… typ fem filmerna där Jason Voorhees är med. Jag såg de åtta avsnitt som utgör säsongen uppdelat på två dagar, och jag är nöjd att de släppte hela säsongen på en gång för jag är inte hundra på att intresset hade överlevt ett avsnitt i veckan. Skådespelarna sköter sig bra, och ger personlighet till karaktärerna även i de fall det kanske inte fanns supermycket att spela på. Linda Cardellini, som jag främst känner igen ifrån kultserien Freaks & Geeks (Paul Feig, 1999), gör det riktigt bra som den kämpande mamman. Hon ges en ganska bred palett av känslor, och man glömmer stundtals bort vems origin-story det är man sitter och kollar på. Att man dessutom känner ett sting av känslor för barnet som i framtiden ska klyva ungdomar på mitten med valfritt tillhygge var inte på min bingobricka direkt. Vi bjuds på en del lite – i brist på bättre ord – bonnlurkiga karaktärer och andra stadsbor. Vissa känner vi från filmernas första och andra del, medan andra är nya bekantskaper. Det är nickningar, både uppenbara och mer easter egg-aktiga sådana, vilket man som nörd kan gotta sig åt. Introt till första avsnittet var finemang, och att de till viss del namngett avsnitten efter filmerna är också godis.

”Mamma, i år vill jag klä ut mig till Corey Feldman!”

En annan positiv sak med Crystal Lake är miljöerna. Jag har alltid uppskattat småstads- och sommarläger-miljöer i film och på tv. Att det nu också kopplar tillbaka till första Friday the 13th-filmen gör ju absolut inte den saken sämre. Jag var på sommarläger som ung, och blir alltid lite varm i kroppen när trästugor, gemensam frukost, bryggor, bad och liknande dyker upp. Hade inte lägret jag besökte som ung varit rivet nu hade jag åkt dit och satt mig en stund med minnet. Inga romanser för egen del eller mördare som smög omkring på det lägret dock. Vad jag vet. Det är också något med just småstäder och det lite slutna de för med sig som både lockar och skrämmer, så det är ju en perfekt miljö att sätta en story som denna i. När livet rasar samman och det förflutna kommer närmare, finns det väldigt få ställen att komma undan, för staden är minimal och alla känner alla. Det är en styrka i miljöer som den Crystal Lake utspelar sig i.

Men, det finns problem med serien också, och det är problem som ofta dyker upp i prequels, som detta ändå ska vara en. Det ändras, tas bort och läggs till för mycket. Jag kan tycka att storylinen med varför Jason har förmågan att vifta bort både machetes i plåten och att bli fastkedjad på botten av en grumlig sjö, eller vad som nu händer honom, är lite trött, men den funkar ändå skapligt. Man har sett en storyline som den många gånger förut, känns det som. Det har diskuterats en del om detta på internet, och folk verkar splittrade inför det. Jag balanserar lite tråkigt mellan dessa läger. Det funkar, men det imponerar inte riktigt på mig.

Ahh, barndom, sommar, sol, bad och mobbing…

Det som däremot inte alls funkar för egen del är att i stort sett hela första filmen, som sätter storyn, och även efterföljande lore om Jason och hans mamma kastas rätt ut med diskvattnet i Crystal Lake. Det finns också händelser som i senare tid/tidigare filmer borde nämnts, men det görs aldrig. Dessutom ändras hela personen Jason i Crystal Lake, vilket gör att karaktären vi fått ”lära känna” i filmerna är borta. Men det största problemet jag har med serien är att Pamela Voorhees ändras, och hela anledningen till hennes förehavanden i första filmen, och tiden innan, blir raderade i och med några situationer i tv-serien. Motiveringen till allting raderas i stort sett helt. Jag har läst att folk inte har några problem med detta och att det är ”massa grejer som säger emot varandra i filmerna”, och det är det ju absolut. Men det här är ett för stort fel för att jag ska kunna se förbi det. Jag anser kanske inte att man måste vara 100 procent trogen källmaterialet när man gör en remake eller prequel, men att typ helt kasta omkull det samma… varför inte göra något annat då? Att lägga ner ganska mycket tid på att ge fans av filmerna easter eggs och nickningar för att sedan skriva om historien utan någon egentlig rimlig anledning känns bara fel. Det tar mig ur vad som med lite andra namn på karaktärerna och omskrivna scener hade kunnat stå på egna fötter.

Det är inte lätt att få till en prequel till en klassiker, men gore det så gore det.

Jag satt med ett lätt flin spelandes i plytet under delar av första avsnittet, men när de åtta avsnitten var slut så kände jag tyvärr att det var en rätt meningslös serie. Det var inte dåligt, men ja.. lite meningslöst. Känns tråkigt att behöva säga då skådespelarna är bra och man bara vill klä på sig sin bästa tidstypiska klädsel och hoppa rätt in i rutan för att vara i miljön. Ge mig en timmerstuga och en stor matsal och jag är en happy camper (see what I did there?) Men när CGI:n är rätt vissen i vissa scener, vissa karaktärers storylines känns lite skohornade, och det i mångt och mycket dras ett streck över källmaterialet, så åker mungiporna ner mot backen hos denna typ. Jag har förstått på internet att jag inte står med majoriteten som verkar tycka att detta är det bästa Friday the 13th-materialet någonsin. Det är absolut inte det sämsta, inte ens i närheten, men det är lite meningslöst. Jag tror att jag kanske hade varit lite mindre snabb med sågen om det som sagt varit en annan historia vi fick följa. Det hade iallafall varit en stoppkloss mindre när slutbetyget ska sättas. Friday the 13th har 46 år på tårtan, och jag tycker det rätt långt fram i sviten är skoj. Crystal Lake bjuder på en del underhållning, bra skådespeleri och fina miljöer men jag är inte övertygad om att serien egentligen behövs. Det känns som att det är dags att begrava de gamla figurerna, och att det inte nödvändigtvis måste bli en franchise av allting som kommer i kölvattnet av denna begravning om den skulle ske. Men.. sån tur har vi nog inte, så tills dess hittar ni mig i stuga tre.

–––

Mikael Hammarberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *