Meny Stäng

Companion (2025)

Companion
Sci-fi, skräck, komedi, USA, 2025
Regi: Drew Hancock
Skådespelare: Sophie Thatcher, Jack Quaid, Megan Suri, Harvey Gullién, Lukas Gage, Rupert Friend m.fl.
Längd: 97 min
Betyg: 6 av 10
Biopremiär fredag 31/1 2025


Filmhistorien är full av märkliga sammanträffanden. Med några veckors mellanrum släpptes förra året både Immaculate och The First Omen, två filmer som har fler likheter än att de utspelar sig i kloster. 1922 släpptes vad som brukar benämnas den första långfilmsdokumentären, Nanook of the North. Samma år kom även Häxan, en film som väl kan sägas ha lika mycket verklighetsanspråk som den nyss nämnda. Ibland råkar saker sammanfalla, helt enkelt.

Ändå har jag lite svårt att tro att det är en slump att Jack Quaid spelar sexistisk manlig antagonist i Companion, året efter att pappa Dennis spelat sexistisk manlig antagonist i den oscarsnominerade The Substance. Det må vara hur det vill med det. Filmerna delar också viljan att föra fram ett feministiskt budskap utan större subtilitet, men Companion lyckas för det mesta något bättre med att väva ihop detta med själva handlingen.

Sjyssta killen Josh (Quaid) tar med sin nervösa flickvän Iris (Sophie Thatcher) till ett hus i skogen för att hänga med hans vänner. Saker går – förstås – åt helvete, och det blir en kamp på liv och död mellan Iris och Josh. Eller, liv och död, förresten. Vad definierar dessa begrepp i filmens posthumanistiska värld där man kan köpa en AI-robot istället för en partner? Robotarna känner, tänker, minns, och har ingen aning om att de är just robotar, och att minnena är planterade för att göra dem förälskade i just den som köpt hen. Vad som gör en individ till en individ är en frågeställning som Companion också delar med The Substance (Coralie Fargeat, 2024), och – förstås – Blade Runner (Ridley Scott, 1982). I sina mera actionbetonade scener förs tankarna även till Terminator-filmerna, en referens som fastslås senare, i en uppenbar blinkning till James Camerons ursprungliga film.

Det största problemet med Companion är att den ska vara komisk, men sällan är särskilt rolig. En av vännerna är en ryss med hockeyfrilla som säger dumma saker på bruten engelska – verkligen skitkul och inte alls gjort. Annars är filmen rätt fartfylld och underhållande rakt igenom.

Men hade det inte varit för Sophie Thatchers rollprestation, så skulle man ändå glömt filmen nästan lika snabbt som man hunnit slänga den tomma godispåsen i Filmstadens papperskorg på vägen ut. Companion må vara kompetent gjord, men det är denna otroligt skickliga 24-åring som bär filmen.

”The case of the bloody Iris”

Även om Thatcher (The Boogeyman, Heretic, Maxxxine) långfilmsdebuterade i Prospect redan 2018, så var det i och med tv-serien Yellowjackets (2021-) som hon började bli ett namn på mångas läppar. Där lyckades hon med bragden att spela tonåriga Natalie på sitt eget sätt, samtidigt som karaktären kändes trovärdig som den vuxna Natalies (Juliette Lewis) tonåriga jag. En sorts dubbelt skådespeleri som hon förmodligen hade nytta av i gestaltningen av en robot som tror att hon är en människa. Minst en poäng av de sex är helt och hållet hennes förtjänst.

I en sekvens nämner en tekniker som jobbar för företaget som säljer robotarna att en del kunder använder företagets produkter för prickskytte och tortyr för nöjes skull. Det är ett oerhört mörkt spår som väl både skulle göra filmen mer intressant och svårare att sälja in till de stora biografkedjorna.

Filmens producent Zach Cregger regisserade Barbarian (2022), och skulle ursprungligen ha regisserat även Companion. Men han lät istället filmens manusförfattare Drew Hancock långfilmsdebutera, efter 20 år av manusarbete och tv-regi.

— — —

Robert Wettersten

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *