Cold Sweat
Skräck, Argentina, 2010
Distributör: Njuta Films
Regissör: Adrián García Bogliano
Medverkande: Facundo Espinosa, Marina Glezer, Camila Velasco m.fl.
Längd: 90 minuter
Finns på svensk DVD från och med 2012-08-22
— — —
Roman kan inte riktigt släppa att hans älskade flickvän Jackie lämnat honom för en kille som hon träffat på internet. I sin svartsjuka letar han och hans bästa vän Ali rätt på det nya kärleksintressets hus för att ta sig ett rejält snack med honom. Men innanför det gamla förfallna husets portar finner de inte det blonda bombnedslag de väntat sig, utan två gamla pensionärer med en passion för nitroglycerin! Det visar sig att de båda är överlevande medlemmar av en antikommunistiskt organisation som nu börjat experimentera på försvarslösa tonårsflickor! Kommer Roman och Ali att finna Jackie och ta sig ut ur huset med livet i behåll, eller kommer de alla att gå ett minst sagt explosivt öde till mötes?
Adrián García Bogliano levererar i Cold Sweat en riktigt intressant och framförallt originell grundpremiss, som lyckas bryta sig fri från många av genrens annars så stela klichéer. Att låta till synes sköra och bräckliga åldringar ta den plats som så ofta annars är reserverad för galna läkare eller monstruösa missfoster gör att den känsla av fara och terror som filmen förmedlar är av en minst sagt unik variant. De båda männens skröpliga hälsa belyser bara ytterligare just hur hopplös deras offers situation faktiskt är, då nitroglycerinet lämnat dem i en helt försvarslös sits.
Bara för att man blivit till åren betyder ju inte att man förlorar sitt känsla för mode!
Nyss nämnda sprängmedel är ytterligare en del av receptet som får Cold Sweat att kännas som en frisk fläkt i det stagnerade terror-träsket. Det finns en hel del kreativt tänkande kring användandet av substansen i filmen, och det är svårt att inte rysa till när man inser just hur lite nitro som krävs för att helt förinta en människokropp. Effekterna kring dessa explosioner är dessutom riktigt välgjorda, och det flyger nog med köttslamsor genom rummen för att måla det gamla husets väggar röda.
De båda åldringarna måste ha skyhöga kemtvättsräkningar, åtminstone om man ska tro filmens undersköna slowmotionssekvenser!
Problemet är bara att det är ungefär här som den kreativa processen verkar ha fått soppatorsk. Det finns en enorm potential att hämta i några av filmens grundläggande idéer, men det är alldeles för sällan som regissören Adrián García Bogliano faktiskt använder sig av alla dessa. Efter en riktigt nervkittlande introduktion där vi får se en halvnaken kvinnas huvud explodera så verkar filmen snubbla till och helt tappa farten. Den resterande timmen av filmen består mest av utdragna och långsamma scener där våra hjältar försöker smyga sig fram oupptäckta i det gamla huset. Det hela blir inte bättre när Roman till sist hittar Jackie, som blivit indränkt i nitroglycerin. På grund av ämnets instabilitet måste hon röra sig i ultrapid, vilket bara haltar filmens framfart ytterligare. Det hela når ett slags bisarrt crescendo i en scen där Jackie i panik försöker genomföra världens långsammaste krabbgång samtidigt som hon blir jagad av en stapplad pensionär med en rullator. Det är i scener som dessa som det blir väldigt uppenbart att Adrián García Bogliano inte riktigt tänkt igenom konceptet till fullo innan man började filma.
Som om inte gamlingar med sprängmedel vore nog, så verkar husa ruva på en och annan hemlighet nere i källaren…
Det är lite av en skam att man inte tog det hela längre och gav filmen en lite djupare berättelse. Något som verkligen lyser med sin frånvaro i filmen är till exempel en bättre inblick i vilka de två gamla männen egentligen är. Publiken får kort berättat för sig att de en gång var medlemmar av organisationen AAA och att de troligen har torterat unga flickor under flera årtionden, men det ges aldrig någon riktig förklaring till varför. Under filmens första akt får vi se dem straffa sina offer för deras oförmåga att knäcka en lingvistisk kod, men anledningen till detta verkar helt glömmas bort, då det aldrig mer nämns under resten av filmen. Det hade inte heller skadat med fler scener där nitroglycerinet faktiskt används till något mer än ett överhängande hot, då det är under filmens mer explosiva sekvenser som specialeffektsteamet verkligen får chansen att briljera.
Adrián García Bogliano är en regissör som gjort sig känd för sin förmåga att formliga spotta ur sig filmer i en rent rasande takt, något som gjort att han inte sällan har kallats för Argentinas svar på Takashe Miike. Men hur många filmer mannen än har under sitt bälte, så är det ju trots alla deras kaliber som i slutändan räknas. Tyvärr så är Cold Sweat ett lysande exempel på när kvantitet fått högre prioritet än kvalité. Filmen är stundtals ruskigt snyggt och ståtar med en del nästan briljanta idéer, som om de hade fått utvecklas under en längre tid kanske kunde ha återupplivat den annars så trötta genren. Istället verkar filmen nu istället under stora delar av speltiden gå på tomgång utan något riktigt mål, med alldeles för många obesvarade frågor kvar när eftertexterna börjar rulla. Även om det är omöjligt att förneka dess kreativitet eller dess välgjorda effekter, så går det inte att bortse från att Cold Sweat aldrig riktigt blir någon smällsuccé.
Betyg: 6 av 10
— — —
Johan Axell; Frombeyond-redaktör