Clayface
Genre: Bodyhorror
Land: Storbritannien, USA
År: 2026
Regi: James Watkins
Skådespelare: Tom Rhys Harries, Naomi Ackie, Eddie Marsan, Max Minghella, David Dencik, Francesca Corney m.fl.
Speltid: 108 min
Betyg: 7 av 10
Superhjältar har aldrig riktigt varit min grej. Även om jag älskar tecknade serier så föredrog jag redan som barn ett vardagsrealistiskt berättande framför superhjältarnas eskapistiska äventyr. Men eftersom jag gillar thriller, skräck och noir så finns det ett väldigt specifikt undantag – Batman: The Animated Series (1992-1995). De flesta ur min generation minns detta stämningsfulla tecknade barnprogram som bland annat sändes under den så kallade Warnertimmen på TV4 under lördagsmorgnar på nittiotalet. Själv minns jag inte minst den samhörande långfilmen Mask of the Phantasm (1993) – eller Batman möter mörkrets hämnare, som den hette på svenska – en stark berättelse om skuld, sorg, hämndbegär och olycklig kärlek.
Mitt första möte med Clayface var genom Batman: The Animated Series, där karaktärens ursprungshistoria skildras i det eleganta dubbelavsnittet ”Feat of Clay”. Matt Hagen är en rutinerad skådespelare med smeknamnet “mannen med en miljon ansikten” (en uppenbar hyllning till stumfilmslegenden Lon Chaney). Efter att ha fått omfattande fysiska skador i samband med en bilolycka blir Hagen beroende av en ansiktsförändrande hudkräm, ett beroende som snabbt leder honom in på brottets bana i Gotham Citys undre värld. Avsnitten är ett föredömligt exempel på det djup som utmärkte den animerade serien. Vad som på ytan är en hjältes raffinerade kamp mot en superskurk är också en mångbottnad skildring av beroendets demoner, en skådespelares många masker och drömfabrikens fixering av evig ungdom.

Det visar sig att den senaste DC-filmatiseringen – som just nu gör succé på biograferna – tydligt utgår från den här förlagan av karaktären Clayface. Här finns återigen Matt Hagen (Tom Rhys Harries) som inledningsvis står på toppen av sin skådespelarkarriär omgiven av framgång och berömmelse, men som efter att ha blivit lurad av ett par organiserade brottslingar faller handlöst tillbaka ner i den smutsiga rännsten han en gång växte upp i. En grov misshandel lämnar honom med ett deformerat ansikte och den ytliga filmbranschen vänder honom ryggen. I ren desperation tar han kontakt med en marginalforskare (Naomi Ackie) som tagit fram en banbrytande men högst obeprövad form av AI-kirurgi. Hagen insisterar på att tillåtas agera frivillig mänsklig försökskanin. Till en början verkar det faktiskt vara precis det mirakelmedel som han bara vågat drömma om, men det dröjer inte länge förrän den kirurgiskt återskapade fasaden börjar krackelera.
Medan Marvel skördat stora framgångar med sitt cinematiska superhjälteuniversum så har DC haft det lite svårare med att etablera något som håller ihop på samma nivå. Nu har man valt att inleda ett nytt DC Universe under ledning av James Gunn och Peter Safran, och Clayface är den tredje filmen i ordningen efter Superman (2025) och Supergirl (2026) i det inledande kapitlet som går under namnet Gods and Monsters, en möjlig referens till Universals klassiska monsterfilmer. Precis som med Batman: The Animated Series så bör filmen tilltala både monsterdiggare och skräckfilmsfans då Clayface är en body horror, med visuellt otäcka scener tydligt inspirerade av både Cronenberg, Henenlotter och Yuzna, vilket bland annat bekräftas genom den topplista med personliga favoriter inom genren som James Gunn publicerade på nätet i samband med lanseringen. Dessa scener skulle lätt ha kunnat förstöras av dålig CGI, och därför är det en lättnad att se att datoranimeringar sparsmakat har varvats med välgjorda praktiska effekter som får en att vrida på sig i biostolen.

Berättarmässigt är det ganska breda penseldrag som gäller utifrån en tydligt mallad och etablerad struktur, med generiska skurkar och ett par pliktskyldiga slagsmålssekvenser. Men här finns också goda skådespelarinsatser och det är kul att se svensk-danska David Dencik som hänsynslös maffiaboss, en karaktär som gärna hade kunnat få mer utrymme.
I efterhand kan jag läsa mig till att manusförfattaren Mike Flanagan – en av de senaste årens flitigaste kreatörer inom skräckfilmsgenren – mycket riktigt inspirerades av den animerade Clayface när han utvecklade konceptet för filmatiseringen till DC Universe. Då Flanagan blev upptagen med både Carrie-miniserien och den kommande Exorcist: Martyrs gick regiuppdraget till James Watkins, som bland annat gjort den amerikanska versionen av Speak No Evil (2024).
Vad som nu händer med Clayface känns lite oklart. På ett sätt känns det som att man verkligen peggar upp för en fortsättning, men filmen är samtidigt förvånansvärt sparsmakad med att etablera kopplingar till andra kända karaktärer. Under tiden kan man med fördel återbesöka Clayface-sviten i Batman: The Animated Series.
Finns det något mer att se fram emot i DC:s planerade filmuniversum? Personligen är jag väldigt nyfiken på den kommande Swamp Thing-filmatiseringen som det ryktas om. Berättelsen om det antropomorfa träskmonstret har stor potential att resultera i en stämningsfull, gotisk rysare – inte minst om man på ett visuellt plan låter sig inspireras av Bernie Wrightsons originalteckningar.
–––
Robin Larsson