Bring Her Back
Genre: Drama/Skräck
År: 2025
Land: Australien
Regi: Danny Philippou & Michael Philippou
Skådespelare: Billy Barratt. Sally Hawkins, Sora Wong m.fl.
Längd: 105 minuter
Betyg: 8.5 av 10
Två månader efter att Bring Her Back haft USA-premiär
landar den äntligen på svensk bio. Om det är så att folk redan kollat den via andra kanaler, har annat för sig eller blir avskräckta av biljettpriset vet jag inte… men många i salongen är vi inte. Kändes också som vissa i stolarna hade trott att de skulle få en helt annan film än vad vi fick, kanske på grund av trailern. Jag vill gärna tro att de blev positivt överraskade, för det var noll gnäll när lyset tändes i salongen.
När Andys (Billy Barratt) och Pipers (Sora Wong) pappa Phil (Stephen Phillips) dör börjar inte bara sorgearbetet utan också tankar på hur den nya vardagen ska bli. Andy är några månader för ung för att kunna få vårdnaden om sin synskadade syster, så de fosterhemsplaceras hos den excentriske och vänliga Laura (Sally Hawkins). Hon har också förlorat en nära anhörig, sin dotter Cathy, så hon vet hur sorg känns. I Lauras hem bor också den stumme Oliver (Jonah Wren Phillips). Det nya och, i syskonens ögon, tillfälliga hemmet är okej och Laura verkar snäll om än något underlig. Men det är saker som inte stämmer. Varför är Oliver inte ute och leker? Varför är vissa dörrar och utrymmen låsta och vad är det för videokassetter som Laura tittar på?
I Svenska akademiens ordlista så förklaras sorg med ”djup nedstämdhet ofta efter någons död”, och där har ni också temat i Bring Her Back, sorg och död. Jag bestämde mig för ett tag sedan för att ta en paus från tunga filmer för att jag inte mådde så bra. När eftertexterna börjar rulla och jag hör spridda snyftningar i salongen så förstår ni själva att jag misslyckats.
Bring Her Back är en tung historia i skräckfilmskostym. En välsittande skräckfilmskostym dessutom, för det är ju en balansgång att kunna kombinera svårmod och drama med våld och övernaturligheter utan att tittaren börjar dra på smilbanden eller att delarna inte passar ihop. Personligen har jag alltid uppskattat när det finns exempelvis en familjerelation, gärna en ansträngd eller trasig sådan, som fond i skräckfilmer. Det kan addera djup, även om storyn i övrigt i vissa fall kan vara lite tunn. Det gör också att man känner något inför karaktärerna och att de inte bara blir papperstunna offer för vad det nu är som är skräckelementet i filmen. I filmer med lite tyngd bakom storyn krävs riktiga karaktärer, eller iallafall starka öden som drabbat dem. Bring Her Back har få karaktärer, men jag känner inför dem allihop. Det är också en rätt drabbande historia, med flera lager som visar sig allt längre in i filmen du kommer.
Jag var sur och tvär när Toni Collette inte fick en Oscar för sin otroliga rollprestation i Hereditary (Ari Aster, 2018) och jag kommer bli minsta lika sur om inte Sally Hawkins får en för sin tolkning av den sörjande modern Laura. Det är en mycket bra rolltolkning av precis alla känslouttryck en människa kan ha, och hon är inte ensam i att göra sin roll rättvisa. När jag efter filmen läste att Sora Wong är synskadad på riktigt och att Bring Her Back är hennes första och hittills enda filmroll blir hennes prestation ännu mer imponerande. Hon känns väldigt trygg och det är ju en tung roll att ta som första kliv in i filmvärlden. Även Billy Barratt gör det väldigt bra som den problemtyngde storebrorsan som försöker hålla ihop det medan det verkar rasa lite överallt kring dem. Jag hade problem med hur skådespelarna var i bröderna Philippous förra giv, den allmänt hyllade Talk To Me (2022). Där tyckte jag det haltade rejält och att även om storyn hade viss potential blev det ibland fånigt eller bara ointressant. Jag såg om Talk To Me dagen innan biobesöket för att se om mitt betyg hade ändrats, men det var det samma. Det var därför skönt att se ganska snabbt i Bring Her Back att det handlade om bra leverans av en mycket bättre story.
Jag valde i genrebeskrivningen av Bring Her Back att skriva drama först, för filmen hade funkat väldigt bra även utan skräckelementen, men just skräckdelarna av filmen gör dramadelarna ännu mörkare på något sätt. Det liksom höjer volymen på den hjälplöshet och avgrundsdjupa sorg som ligger som en slöja över allting. Hur långt en människa kan gå för att få en sista mening sagd till sig, eller hur man mörkar saker för att inte de få relationer man har kvar ska få sig en törn.
Skräckdelarna och det våld som är med i filmen är också väldigt bra gjort. Det har inte sparats på krutet till effekterna och vissa av de scenerna var rejält obekväma. Två personer tog sig lite luft i en av de mer matiga scenerna under visningen jag var på, och på en visning i Stockholm där en kompis var hade ett gäng lämnat lokalen. Jag som har lite problem med att se våld mot tänderna fick mig en rejäl kyss. Jonah Wren Philips, som spelar den unge pojken Oliver, lyckas se plågad och riktigt obehaglig ut samtidigt, och effektmakarna har verkligen lyckats. Skulle vilja se filmen med ännu mer folk i salongen för att se hur folk reagerar under de mer våldsamma delarna.
Jag och min käresta delar en hel del saker, men vi skiljer oss åt i hur mycket förklarat vi vill ha det i filmer och tv-serier. Jag låter gärna saker vara lite oklara hellre än att de ska förklaras i minsta detalj. Bring Her Back förklarar inte för mycket, och jag tycker inte det behövs heller. Vi får snuttar av förklaringar på brusiga VHS-band, i en kommentar i förbifarten och liknande, men aldrig för mycket och det ställer sig aldrig i vägen. Misstänker att det kommer knorras lite om det i stugorna, men jag tycker grundtemat är det som är vad man ska fokusera på. Hur långt är en människa beredd att gå i sorgen? Vad kan man göra när man är så långt ner i sorgens avgrund att ingenting existerar förutom det?
Bring Her Back är en väldigt bra film, men man får vara beredd på att det också är en tung film och ja, jag mådde inte jättebra när eftertexterna började rulla. Det är i samma skola som Hereditary, The Babadook (Jennifer Kent, 2014) och liknande filmer där sorg och förlust blir något mer än bara en känsla. Filmen är dessutom väldigt snygg att titta på och har ett väldigt bra kameraarbete. Min besvikelse över Talk To Me är bortblåst och jag hoppas att brödernas nästa giv blir lika bra som denna. Med tanke på filmens tema är det riktigt jobbigt att se en ”In Memory Of” innan eftertexterna. Filmen får ännu ett lager då.
Det är inte en film för alla, och jag kan nästan se redan nu vilka som inte kommer gilla den, men jag kunde inte släppa den och drömmarna jag hade under natten var inte så muntra direkt. Jag har själv inte barn, så jag kan inte sätta mig in i tanken på den förlusten, men sorg har man ju upplevt och jag tycker filmen visar upp den på ett bra sätt. Kan tänka mig att den kan vara drabbande för föräldrar, och har man dessutom förlorat ett barn så… ja, kärvt. Det säger en del när en modern biopublik höll käften hela filmen och det enda ljud som hördes när eftertexterna började rulla var spridda snyftningar. Det trodde jag inte när jag parkerade mig i biostolen. Kan det vara årets skräckfilm för egen del? Inte omöjligt ändå, men nu är det jag som ser en lättsam komedi…
— — —
Mikael Hammarberg