Backrooms
Genre: Skräck
Land: USA, Kanada
År: 2026
Regi: Kane Parsons
Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, Renate Reinsve, Mark Duplass m.fl.
Speltid: 110 minuter
Betyg: 9 av 10
En tysk filosof med misstänkt OCD (Immanuel Kant /Reds anm) påstod någon gång på 1700-talet att rummet och tiden utgjorde grunden för mänskligt tänkande. Förenklat menade han att rumsdimensionen krävs för tänkande som rör världen utanför oss, tidsdimensionen för världen inom oss. Vi kan föreställa oss saker och objekt, nära eller långt ifrån varandra, men alltid i relation till varandra i rummet. Vi kan vidare tänka oss att sakerna försvinner och rummet förblir kvar, men inte tvärtom; att rummet i sig försvinner och sakerna förblir. För att kunna tänka abstrakt, uppleva känslor eller musik behövs tidsdimensionen. Matematiska bevis är logiska sekvenser som följer på den föregående, en melodi är toner som följer efter varandra och känslor är olika sinnesstämningar som förändras över tid. Backrooms utforskar tid och rum, och hur dessa på skräckinjagande sätt relaterar till vårt medvetande och minnen och faran med att låta trauman vi bär inom oss förbli obearbetade.
Backrooms handlar om möbelförsäljaren Clark som efter en smärtsam och bitter skilsmässa går i terapi hos psykologen Mary. Clark tycks inte göra några större framsteg och har särskilt svårt att se klart på sin egen skuld till skilsmässan. Clark, som för övrigt sover på sängavdelningen i sin egen möbelbutik, hittar en natt en dold passage i varuhusets nedre våning. Innanför den finns en oändlighet av olika rum liknande möbelbutiken, vissa tomma, andra fyllda med bråte som fastnat halvvägs in i väggar, golv eller tak. Clark återvänder till Mary för att berätta om det fantastiska han upptäckt och möts inte oväntat av skepsis och oro. Clark bestämmer sig för att utforska och filma platsen med hjälp av två anställda för att samla bevis. Det visar sig inte vara riskfritt.
I Backrooms är själva platsen kanske filmens huvudkaraktär. De ödsliga rummen tycks veckla ut sig styrda av dolda processer, dunkla intentioner och märkliga önskningar. En låg dörr kan leda till ett schakt med svindlande bråddjup men också till små mörklagda rum med lågt hängande takkronor, stoppskyltar, reklamslogans eller julgranar. Rum fyllda med staplade kontorsmaterial påminner mycket om Carl Hammouds besynnerliga kontorslandskap med högar av just kontorsstolar, men det förefaller osannolikt att de utgjort en förlaga.
Kameran hinner precis runt ett hörn för att filma när en livlös kropp släpas genom en öppning.
När det kommer till renodlade skräckscener är de skapade med en mycket fin blick. Kameran hinner precis runt ett hörn för att filma när en livlös kropp släpas genom en öppning. I en otrolig scen möter Mary en varelse vars bläckfiskliknande blick tittar över axeln på Clark. Här verkar en av Francisco Goyas mest berömda målningar ha varit förlaga. Märkliga missförstånd till mänskliga figurer, som framsprungna ur Francis Bacons mörkaste måleri, rör sig med oklar intuition, skräck och förtvivlan genom rummen. Dessa “missförstånd” liknar de tidigare försöken att låta AI generera reklamfilmer men som resulterade i bisarra helvetesskildringar av grillfester. Backrooms rymmer även tematiska beröringspunkter med Andrej Tarkovskijs Solaris (1972) och Stalker (1979) där odefinerade väsens (o)förmåga att uppfylla mänskliga önskningar leder till lidande och fördärv. David Lynchs ande är också närvarande, särskilt hur vardagsföremål och suburbia kan ingjuta en djup känsla av obehag. Originalversionen av The Stepford Wives har en liknande stämning av uncanny valley. Kanske har premissen även beröringspunkter med The Cell (2000).
Backrooms har visat sig vara en mer tydlig vattendelare jämfört med den lika imponerande dundersuccén Obsession. Undertecknad tillhör det positiva lägrets mest positiva segment. Backrooms ger det jag främst söker, men också saknar i samtida skräckkultur; en tydligt idédriven, visuellt slående gestaltad berättelse om grundläggande mänskliga drivkrafter och fasor.
Finns det några svagheter hos filmen? Det gör det säkert. Kanske är något enstaka skådespeleri inte prickfritt. Kanske finns här en risk att idéer hamnar i förgrunden på bekostnad av en engagerande berättelse. Kanske finns här en risk att symboler och metaforer blir övertydliga (som nedstigande genom allt dunklare och läskigare våningsplan representerar nedstigandet i psykets lägre kretsar). Kanske är jag bara så glad och lättad över att ynglingen Kane Parsons bakom mästerliga The Oldest View-avsnittet The Rolling Giant – den bästa skräck jag sett på många många år – lyckades ro iland sitt hjärteprojekt med sådan säkerhet och mognad. Backrooms kommer ha stor inverkan på hur jag summerar året 2026.
–––
Michael von Horn