Attack of the Killer Tomatoes
Skräck/Komedi, USA, 1978
Regi: John De Bello
Distributör: Retro Film (Studio S)
Skådespelare: David Miller, George Wilson, Sharon Taylor mfl.
Längd: 83 minuter
Betyg: 3 av 10
Jag minns inte hur gammal jag var men det måste ha varit tidigt 90-tal eftersom jag var yngre än 13 när jag för första gången hörde titeln Attack of the Killer Tomatoes. Jag trodde självklart att det var ett skämt. Såna titlar var för bra för att vara sanna. Precis som Motorsågsmassakern som jag hörde i samma veva – den lät alldeles för bra för att vara namnet på en skräckfilm (ni ynglingar som läser detta bör notera att det inte fanns något internet på den här tiden). Men det var inget skämt. När jag klev in i en av Ystads videobutiker och såg Motorsågsmassakern och dess VHS-omslag med texten ”Den mest hatade filmen i Sveriges historia” insåg jag att det inte var något att skratta åt. När jag
däremot fick se filmaffischen och VHS-omslaget till Attack of the Killer Tomatoes med sin tecknade stora och arga tomat med sylvassa tänder och gröna kvistar som likt tentakler greppar både en bikiniklädd flicka och en helikopter visste jag inte vad jag skulle tro. Var det här ett skämt, en skräckfilm, en komedi, eller allt på en och samma gång?
Så här cirka trettio år senare (det är slutet på augusti 2021) när jag i och med att Studio S ger ut filmen som nummer 18 i sin Retrofilmserie kan jag fortfarande inte ge ett bra svar på frågan. Att beskriva handlingen i Attack of the Killer Tomatoes känns nästan som att försöka återberätta en dröm man precis vaknat upp ur. Spretigt är bara förnamnet.
Som synes finns det olika definitioner av splatterfilm.
Filmen inleds med en äppelkäck ung dam som står i ett kök och diskar då det plötsligt kryper upp en tomat ur diskhon (en effekt som åstadkoms genom att man studsat ner en tomat i vasken och sedan spolat filmen baklänges). Och det ska tilläggas att det är en helt vanlig tomat som har noll likheter med filmaffischens lömska bjässe, vilket inga tomater i filmen har – trots att de varierar i storlek så *SPOILER* förekommer inga tomater med mun och ögon. Vilseledande filmaffisch? Alla gånger!
Scenen slutar med att hon skriker och dör off-screen då förtexterna börjar rulla tillsammans med ett killer ledmotiv (som du kommer nynna i huvudet på repeat efter filmens slut). I förtexterna kan vi läsa att det är The Royal Shakespearean Tomatoes som spelar några av tomaterna(?!) och att en hel del av filmarbetarna delar samma efternamn vilket får en att undra ifall det är en och samma person som kör multitasking (det är det och hans namn är Costa Dillon aka en av manusförfattarna). Efter förtexterna har det dykt upp kriminalutredare vid den döda kvinnans blodiga kropp… som de förbryllat upptäcker att det inte alls är blod, utan tomatjuice… vilket leder till scenbyte och vi hamnar på en åker intill en stor tomatplantage där beväpnade poliser går bärsärk och skjuter tomater med hagelgevär.
Samtidigt kraschlandar en helikopter på åkern – helt autentisk krasch fångad på film då tanken var att den skulle landa vanligt men det blev inte tal om en omtagning (ingen skadades dock) – och ur helikoptervraket kryper det ut en höjdare i blå kostym som får berättat av en höjdare i brun kostym att de här mordiska tomaterna håller på att bli en pandemi som sprider sig över hela USA. Höjdaren i blå kostym ger pressekreteraren till USA:s president uppgiften att snabbt samla ihop ett utredningsteam som trängs om utrymmet kring ett konferensbord i ett rum som hade gett Stanley Kubrick klaustrofobi. En av deltagarna, en smårund man vid namn Mason Dixon, tillsätts uppdraget att leda en hemlig undersökning och… jag hängde inte med riktigt vad det är exakt han ska göra men Mason blir härmed filmens huvudperson och får bland annat hjälp av en förklädnadsexpert som klär ut sig till en tomat för att infiltrera tomaterna(?!!) och en fallskärmsjägare som konstant släpar sin utfällda skärm efter sig som en stor otymplig påse.
Samtidigt har en hemlig forskningsrapport om tomatodling hamnat i händerna på reportern Lois Fairchild och hon behöver leta upp Mason Dixon och gå till botten med varför mördartomaterna beter sig som de gör… så tolkade jag det men jag kan ha fel. Det här är ganska knäppt. I en scen som parodierar Hajen anfaller ett stim tomater några seglare – bland annat en pojke som spelas av en 10-årig Dana Ashbrook (Bobby Briggs i Twin Peaks). Vid några tillfällen hörs Puberty Love på radion, en smörig popsång som gjordes exklusivt för filmen och sjöngs in av en 14-årig Matt Cameron som under de kommande årtiondena gick och blev trummis i både Soundgarden och Pearl Jam. Tycker ni det här låter kul?
Det är det inte riktigt… eller jo… lite. Ibland. Men inte ofta. Skräckkomedi vill filmmakarna att vi ska se den som. Jag är inte lika övertygad. Någon skräck förekommer inte. Snarare är det enbart en komedi… men å andra sidan… jag tror inte jag skrattade en enda gång. Möjligtvis ett diskret fniss vid ett par tillfällen. Attack of the Killer Tomatoes känns mest som den typen av film som började med att någon kom på en absurd titel och sedan bestämde sig för att skriva ihop ett krystat filmmanus som kanske är kul på pappret men vars slutresultat bara blir en film som är roligare att prata om än att faktiskt se.
Med spontan dialog som den här behövs inga underfundiga bildtexter.
Regissören John De Bello och manusförfattarna Costa Dillon och J. Stephen Peace har under årens gång ivrigt hävdat att det här är en föregångare till Airplane! (Titta vi flyger) som kom två år senare. Det är inget jag tycker de ska skryta med eftersom mycket av filmens humor inte var unikt 1978. Influenserna från Monty Python, Mel Brooks och The Kentucky Fried Movie är alltför påtaglig – den senare är en galen film från 1977 som skrevs av herrarna Jim Abrahams, David Zucker och Jerry Zucker… just det, samma herrar som gick vidare och gjorde Airplane!. Och när vi ändå är inne på ämnet, låt mig dra ett otäckt sammanträffande; The Kentucky Fried Movie regisserades av John Landis, en herre som fyra år efter Attack of the Killer Tomatoes själv kom att regissera en scen (till Twilight Zone: The Movie) som slutade med en oväntad helikopterolycka med mycket, mycket allvarligare utgång och konsekvenser för de inblandade.
Men jag ska inte toksåga Attack of the Killer Tomatoes helt och hållet – det är trots allt en kultfilm med stort K som varje fantast av rang bör ha sett och kanske också ha i sin filmsamling. Studio S Retrofilmsserie… eller är Studio S och Retrofilm två olika distributionsbolag? Trots att båda har sunkhunken SEO som ansvarige utgivare. Oavsett vilket, deras nysläppta DVD-utgåva har bra bild och ljud samt en del intressant extramaterial. Bland annat en kortfilm som heter Attack of the Killer Tomatoes som spelades in 1973 på Super 8 av just John De Bello och hans kamrater och kan beskrivas som en snabbversion och promo till det som skulle bli den 35 millimeterfilmade långfilmen 1978. Den här lilla Super 8-versionen får även huvudfilmen att framstå som Lawrence av Arabien i jämförelse. Det är lite kul.
Roger Möller