Annabelle
Skräck, USA, 2014
Distributör: Warner Home Video
Regi: John R. Leonetti
Medverkande: Ward Horton, Annabelle Wallis, Alfre Woodard m.fl.
Längd: 99 min
— — —
Det lyckliga unga tu John (Ward Horton) och Mia (Annabelle Wallis) attackeras i sitt hem av medlemmar ur en satanistisk kult. Paret överlever ett våldsamt mordförsök medan de båda gärningsmännen avlider till följd av polisens ingripande. Efter dådet börjar Mia ana att allt inte står riktigt rätt till i hemmet och det blir snart tydligt att en av hennes samlardockor tycks ha blivit besatt att ett ont väsen …
Annabelle var en av fjolårets stora kommersiella skräcksuccéer och drog under sin tid på bio in så pass mycket pengar att det överträffade förväntningarna flera gånger om. Filmen är en spinoff på 2013 års populära The Conjuring, i vilken man inspirerades av de verkliga händelser som Ed och Lorraine Warren stött på under sina utredningar av det paranormala (jodå, paret finns på riktigt och har länge jobbat med att lösa oförklarliga fenomen).
Kanske tänkte man taktiskt i valet av regissör då man anlitade John R. Leonetti, ty han har faktiskt redan en film om en annan mordglad docka på sitt CV som filmfotograf, Child´s Play 3 (1991), likväl som James Wans ovan nämnda skräckfilm. Leonetti må vara en relativt erfaren fotograf, men när det kommer till hans arbeten som regissör är meritlistan desto kortare med enstaka titlar så som The Butterfly Effect 2 (2006) och Mortal Kombat: Annhilation (1997); två genomusla rullar som inte direkt talar till Leonettis fördel.
Nu är Annabelle inte en katastrof till film. Det dystra och färgmättade fotot är rätt så snyggt och passar för den typ av historia man kokat ihop. Scenografin är genomarbetad och skådespeleriet håller en relativt bra klass rakt igenom. Visuella paralleller kan dras till Rosemary’s Baby (1968) och The Exorcist (1973), och även om de filmerna ligger hästlängder före denna så är det väl ändå rätt så trevligt att man slängt in lite hommage till forna tiders giganter. Så mycket mer positivt än så kan man inte säga om Annabelle, ty det här är i grund och botten en för jäkla tråkig film.
Det fanns en period när kommersiella skräckfilmer kunde erbjuda så väl underhållning som hjärta och hjärna, men den tiden tycks sedan länge vara förbi. Nu gör man istället film under inställningen att publiken är ointelligent och därför måste matas med slätstruken och smaklös gröt. Leonettis film är ungefär så förutsägbar och linjär som det går att vara. Händelserna rullar på i ett strikt schema och det dröjer inte länge förrän den erfarne skräckfilmsfantasten har listat ut exakt när nästa jumpscare kommer att ske eller vem som kommer råka ut för en olycka.
Såvida man inte är väldigt ung och färsk i genren har jag svårt att se att någon skulle bli skrämd av detta intetsägande spektakel. Vari ligger fasan om man redan efter en kvart kan förutspå resterande delar av filmen? Eller är det det som är fasan? Vad det gäller Leonetti själv och hans arbete bakom kameran så finns det inte mycket att tillägga. Vill man vara lite elak skulle man kunna kalla honom för en arbetshäst. Det vill säga, någon som får jobbet gjort, men utan att lämna något beständigt eller eget intryck. Sätta ihop en film kan han ju bevisligen, men vem han är som regissör är omöjligt att skaffa sig en uppfattning om; det här är så anonymt som det kan bli.
Mediokra skräckfilmer finns det tyvärr gott om och som fan av genren måste man klamra sig fast vid de små guldkorn som ibland slipper igenom. Annabelle är inte ett utav dessa och förpassas snabbt till den stora uppsjö av skräckfilmer som man genast glömmer så snart man stängt av tv:n och plockat ur dvd-skivan…
Betyg: 4 av 10
— — —
Sandra Wallin