Meny Stäng

8MM (1999)

8MM
Genre: Crime/Thriller, 1999
Land: USA
Regi: Joel Schumacher
Medverkande: Nicolas Cage, Joaquin Phoenix, Catherine Keener, James Gandolfini m.fl
Längd: 123 min
Betyg: 8 av 10


Guilty pleasure är ett märkligt ord. Med det menas mer eller mindre att du tycker om någonting som egentligen är pinsamt och inget du vill yttra offentligt. Snarare tycker du det är genant ifall du blir påkommen. Jag avskyr termen. Gillar man någonting så gillar man det. Och det finns alltid en anledning till varför man gillar just det där. Därför skäms jag inte över att jag gillar 8MM som annars tycks klassas som en besvikelse som fick mestadels dålig kritik när den hade premiär 1999. Kanske är en av anledningarna att den i förväg hypats som en ny Seven, men blev lite mindre intressant när David Fincher tackade nej till regijobbet och manusförfattaren Andrew Kevin Walker (som även skrev Seven) hamnade i kreativt bråk med produktionen och ville ha bort sitt namn från den färdiga filmen (det fick han inte). Mannen som satte sig i registolen blev istället Joel Schumacher som nyligen hade lyckats med bedriften att sänka Batman-franchisen till botten med sina Batman Forever och Batman & Robin. Förutsättningarna var med andra ord inte så goda. Men vad spelar det för roll? Jag såg 8MM när den släpptes och blev hooked och jag har sett om den några gånger under de 22 år som passerat. Jag har dock aldrig gillat den svenska översättningen Super 8 eftersom 8mm och Super 8 inte är samma filmformat – det skulle vara som att översätta en film som heter BETA till VHS. Ni förstår vad jag menar.

FÖRST måste jag klargöra en viktig detalj: den här filmen handlar om helt andra saker när det gäller definitionen guilty pleasure. Det som folk är intresserad av och sysslar med här är så långt ifrån ordets egentliga, och oskyldiga, innebörd man kan komma. Här handlar det om förbjudna, i bemärkelsen olagliga, företeelser. Eller för att citera texten på en smutsig kartongbit som dyker upp i en scen intill en låda med dammiga videokassetter utan fodral: ”Way beyond XXXXXXXXX”.

En allt annat än trevlig hemmabioupplevelse.

Nicolas Cage – som vid den här tiden stod på topp både som hyllad skådespelare och nybliven actionhjälte – spelar Tom Welles, en kompetent privatdeckare från New York som erbjuds ett uppdrag av en välbärgad äldre dam som nyligen blivit änka till en stenrik, inflytelserik industriman. I den avlidne mannens privata kassaskåp har hon hittat en 8mm smalfilm (inte Super 8) som hon påstår visar ett autentiskt mord på en drogad flicka. Tom förklarar att det hon tror sig ha sett är en så kallad ”snuff film” men att dessa filmer bara är en myt och att det, med hans egna ord, rör sig om ”simulerat våld, teaterblod och specialeffekter.” Men efter att själv fått se den vet han inte riktigt vad han ska tro. Helt övertygad är han inte men damen är ihärdig och vill att han ska ta reda på ifall flickan i filmen mördades på riktigt. Han åtar sig uppgiften – både av nyfikenhet och för att lönen är för bra för att tacka nej till. Precis som många husägare med fru och småbarn bekymrar han sig över privatekonomin. Han packar väskan, pussar sin fru och månader gamla dotter Hej så länge, lovar att inte smygröka, och lämnar villan i New York för att bege sig, lyckligt ovetande, ut på en resa som kommer att förändra honom för resten av livet.

Jakten på den försvunna flickans identitet och var hon befinner sig leder Tom Welles till Hollywood där han omgående möter Max California (Joaquin Phoenix), en ung man med krossade musikerdrömmar som försörjer sig som porrbutiksbiträde där han läser Truman Capotes Med kallt mord under arbetstid (kamouflerad under ett ”diskret” porrigt omslag för att inte skrämma iväg kunderna). Tack vare sitt suspekta kontaktnät vägleder Max privatdetektiven från New York ner i Hollywoods depraverade rännsten, till en värld Tom Welles snart kommer önska att han aldrig behövt uppleva med egna ögon.

Nicolas Cage var bättre än Joaquin Phoenix på att upptäcka filmtabbar.

Det här är en mörk film. Riktigt mörk. Det finns inte en lampa som skulle kunna få bort dess nattsvartaste skuggor. Det är smutsigt, hopplöst och definitivt inget kärleksbrev från filmfabriken. Snarare ett skrynkligt pappersark som varnar utomstående från att komma dit och söka lyckan. Hollywood framställs som en svaveldoftande häxkittel av porr, pervon och nihilism. Det känns på riktigt som att vi befinner oss tillsammans med huvudpersonen i en fullkomligt främmande värld… vilket förstärks av kompositören Mychael Dannas surrealistiska Marockoinfluerade musik. Är det här Hollywood eller en oändlig tunnel av rött neonljus och opiumhålor? Musiken ändrar så småningom ton ju närmare Welles kommer gåtans lösning – som leder honom tillbaka till New York för en sista akt som bland annat utspelas bokstavligt talat i ”the house by the cemetary”(dock är det the last house on the right).

8MMs grundpremiss och huvudsakliga tema är intressant: Existerar snuff film i ett kommersiellt syfte? Vilka är i så fall personerna som gör dem? Och framförallt, vad är det för människor som betalar pengar för att se det? Och nu menar jag inte hemska videoklipp på internet. Jag menar filmer där någon/några ger pengar till en filmproduktion där filmmakarna får betalt för kameror och nödvändig utrustning samt skaffar ett människooffer som sedan mördas framför rullande kameror. Det är också ett tidsdokument om en döende subkultur där den fysiska handeln med tvivelaktigt material på foton och videokassetter försvinner i och med internets alla tillgängligheter. Missförstå mig rätt, det här är INTE ett nostalgiskt försvarstal… men visst är det mer spännande med scener där huvudpersonen besöker ljusskygga undergroundloppmarknader fulla med smutsiga varor, äckliga gubbar i trenchcoats och försäljare som ser ut som colombianska knarklangare med skjutvapen – istället för scener där någon sitter och letar efter samma saker bakom en skärm och ett tangentbord?

Rollistan går inte att klaga på. Joaquin Phoenix, som 1999 för mig bara var känd som Rivers lillebror, gör en bra prestation och fyller en på pappret endimensionell karaktär med kött och blod. Catherine Keener (känd från The 40-Year-Old Virgin) som Tom Welles fru och Amy Morton (George Clooneys syster i Up in the Air) som den försvunna flickans mamma har kanske lite väl litet utrymme att röra sig på, men båda fyller sin funktion med råge. Deras respektive problem går ingen förbi. Sen har vi några bad guys jag inte vill skriva för mycket om (jag vill inte sabba upplevelsen för er som inte sett filmen) men jag vill slå ett extra slag för Peter Stormares (kanske orealistiska) porrfilmsregissör som ser ut som en blandning av Mefistofeles och Ingmar Bergman.

”Uhm, Peter, om det där är en Super 8 kamera vill jag inte vara med på bild.”

Och förstås… Nicolas Cage. Mannen har gjort mycket skit under sina snart 40 år i filmbranschen. Men det finns en hel del guldkorn i hans filmografi, det är bara att konstatera. Här är han välcastad och trovärdig på ett sätt som ingen Hollywoodsnygging hade varit. Han är sansad, logisk och bjuder bara vid enstaka tillfällen på patenterat överspel. Det fascinerande med honom, eller rättare sagt hans Tom Welles, är att han har alla möjligheter att säga Stopp och backa ur från uppdraget under resans gång… men låter bli, och Nicolas Cage får oss bara med sitt kroppsspråk och blick att förstå varför han fortsätter. För precis som vi åskådare är han besatt. Han vill, nej, han kräver att få svar. Kosta vad det kosta vill.

8MM är en rutten film om en rutten bransch full med ruttna människor. Men att se filmen är långtifrån en rutten upplevelse. Även om du nog känner för att ta en dusch när den är slut.

– – –

Roger Möller

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *