28 Years Later: The Bone Temple
Genre: Postapokalyptiskt drama med skräckinslag
År: 2026
Land: England, USA, Kanada
Regi: Nia DaCosta
Skådespelare: Ralph Fiennes, Jack O’ Connell, Alfie Williams, Erin Kellyman, Chi Lewis-Parry m.fl.
Längd: 109 minuter
Betyg: 8 av 10
Ibland är det dumt att vänta för länge.
Det hade man kanske kunnat säga till duon Danny Boyle och Alex Garland redan 2007 när det först blev tal om en 28 Months Later. Det blir en i sammanhanget småintressant kontrast att det tog 18 år mellan del två och tre i denna filmserie, men ett knappt halvår mellan del tre och fyra. Jag antar att det finns fördelar med att filma back-to-back.
28 Years Later: The Bone Temple, som uppföljaren till förra årets 28 Years Later heter, tar vid direkt där föregångaren slutade. Spike (Alfie Williams) har tillfångatagits av Sir Lord Jimmy Crystal (Jack O’ Connell) och dennes gäng av Jimmies. Han lyckas ta en plats i gänget genom att döda en av de andra medlemmarna, men inser inte vad han hamnat i förrän han förstår vad gänget pysslar med. I sitt ossuarium upptäcker dr. Kelson (Ralph Fiennes) att en av de längst utvecklade infekterade, alphan som han ger namnet Samson (Chi Lewis-Parry) börjar svara på hans försök till kommunikation…
Ett i sanning jävligt gäng.
Nia DaCosta är inte helt lättfångad som regissör. Hon låg bakom den rätt underskattade Candyman (2021) men också den mediokra The Marvels (2023) och har således kastat sig mellan reboot-skräck med samhällskommentar till att rätta in sig i Marvel-ledet. Och nog märker man att det inte är Danny Boyle som står för regin här, där den stora skillnaden är att de småexperimentella visuella val han gör inte närvarar. Det är i det avseendet en ”rakare” film som heller inte, till skillnad från sin föregångare, fotades med iPhones. Enligt vad jag har kunnat läsa mig till har DaCosta varit med en del i manusarbetet och är således inte bara någon man tagit in för att fylla en registol. Det visar sig också vara ett lyckat val, då 28 Years Later: The Bone Temple är en film som lämpar sig mer för hennes registil än Boyles.
Filmen lägger överraksande lite fokus på de infekterade, om man då bortser från alphan Samson som vi fick stifta bekantskap med i 28 Years Later. De dyker upp här och där, som en påminnelse om vad som inledde Storbritanniens fall, men inte mycket mer än så. Istället väljer man att fokusera på de överlevande och då främst Ralph Fiennes och Jack O’ Connells karaktärer. Två personer som valt minst sagt olika vägar att tackla en ”zombieapokalyps”. Där den förste söker svaret på vad som driver de infekterade är den andre en uppenbart psykotisk sekt-och-gängledare som i djävulens tjänst åsamkar smärta och död på de som kommer i vägen för han och hans Jimmies.
Samson tar begreppet alfahanne till en ny nivå.
Det är också en mer balanserad och eftertänksam film, som är trygg i att stanna kvar i saker snarare än den bitvisa frenesi som fått uttryck i Boyles två filmer i serien. Här får också Fiennes och hans karaktär stort utrymme att växa till vad som mycket väl kan vara, och jag vet att jag är tidigt ute nu, den rollprestation jag bär med mig mest när det är dags att summera 2026. Jag tvivlar inte en sekund på att han dessutom måste haft en otrolig stund, särskilt när det kom till att filma vissa av filmens senare delar.
På förhand var jag kanske något skeptisk till huruvida det behövdes tre filmer för att sparka liv i en filmserie som legat i dvala sen 2007. Efter två lyckade filmer får jag erkänna mig motbevisad. Där 28 Years Later var en film som visade på hunger och nyfikenhet är The Bone Temple en mer sansad och eftertänksam film. Samtidigt gör den det som bra uppföljare ska göra – är större och modigare. Det är svårt att inte se fram mot den avslutande(?) delen i serien när ribban lagts så pass högt.
— — —
David Larsson