28 Years Later
Genre: Skräck
År: 2025
Land: England, USA, Kanada
Regi: Danny Boyle
Skådespelare: Alfie Williams, Aaron Taylor-Johnson, Jodie Comer, Ralph Fiennes m.fl.
Längd: 115 minuter
Betyg: 7 av 10
Redan 2007, efter att 28 Weeks Later (Juan Carlos Fresnadillo) släppts,
började man prata om en tredje del i ”zombie”-sagan om vredesviruset som tar England i sitt dödliga grepp. Det visade sig att vi skulle få vänta betydligt mer än de 28 månader som var den tänkta titeln och istället sitter vi här 216 månader senare med Danny Boyle och Alex Garland, männen bakom 28 Days Later (2002) tillbaka vid rodret för att ta filmsviten vidare.
Som titeln 28 Years Later antyder har det gått en bra stund sen ett gäng djurrättsaktivister i god tro släppte lös det virus som skulle visa sig vara Englands undergång. På en liten ö utanför den engelska kusten har man lyckats skapa ett fungerande samhälle och håller sig dessutom på tryggt avstånd från fastlandet och dess uppsjö av infekterade. Här möter vi den unge Spike (Alfie Williams) som bor tillsammans med sin far Jame (Aaron Taylor-Johnson) och sjuka mor Isla (Jodie Comer). Spike har nyss fyllt 12, vilket enligt hans far är en rimlig ålder att få ge sig av till fastlandet för att möta det han levt skyddat från och på köpet växa upp. Det dröjer inte innan de stöter på infekterade och Spike får nytta av sin träning med pilbåge, men saker och ting går inte som de planerat och snart tvingas de fly tillbaka. Spike har dock en annan tanke och ger sig utan någons vetskap av med sin mor av mot fastlandet i ett försök att hitta ett botemedel för hennes sjukdom.
Bättre fly än illa fäkta.
”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” lyder det välkända ordspråket. I fallet med 28 Years Later vill jag ge citatet rätt. Nu är det så klart omöjligt att säga hur en 28 Months Later faktiskt hade blivit, men att firma Boyle/Garland är tillbaka här visar sig vara ett mycket lyckat drag. Det är deras första samarbete sedan den något underskattade sci fi-rullen Sunshine från 2007, som väl också är det senaste genuint intressanta Boyle regisserat. Den som oroat sig för att Boyle tappat geisten och inte kan uppbåda den energi som sågs i 28 Days Later kan känna sig lugn. Brist på energi och hunger är kanske det sista som 28 Years Later har. Lite på gott och ont.
I enlighet med hur man fotade 28 Days Later är den här främst fotad med en iPhone 15 Pro Max, vilket kanske får vissa läsare att dra öronen åt sig. Fotot i sig var inget jag reagerade på, där tycker jag man har lyckats få det att matcha med de stunder av frenesi och panik som drabbar filmens karaktärer. Det jag dock reagerade på är en del klippningsval som tar mig ur filmen och istället gör att jag sitter och tänker ”varför valde de att göra på det sättet?”.
Memento mori…
Mycket av filmen går ut på att introducera tittaren för den värld som nu råder. De infekterade har i olika grader muterat och är både mindre och betydligt mer farliga än de rabiat rusande vi mött i de tidigare filmerna. Det tycker jag funkar bra och känns som ett naturligt steg för filmen att ta. Vad som skaver lite är att man i slutändan märker att 28 Years Later också är ett bygge som lägger grunden för de redan två planerade uppföljarna. Detta bidrar till att filmen inte helt känns som en självständig varelse, vilket framför allt beror på den oväntade och på internet flitigt diskuterade slutscenen.
Dessa skavanker till trots är 28 Years Later i det stora hela en lyckad återkomst för franchisen. Filmens andra akt, med mer fokus på karaktärerna och mindre på action/skräck, tycker jag är dess starkaste del. Och trots min invändning mot att den tappar lite självständighet genom att förbereda för kommande filmer gör den mig också väldigt sugen på vad som komma skall.
— — —
David Larsson