The Boy from Hell (Jigoku kozô)
Regi: Mari Asato
Skådespelare: Hideshi Hino, Seiji Tanigawa, Naoteru Yamamoto m.fl.
Land: Japan
”Grisly death! Woman eaten alive!” skriker löpsedeln. En polis (Kanji Tsuda) med väldigt stor näsa (med vilken han kan dofta sig till brott) misstänker att doktor Setsu Emma (Mirai Yamamoto) på något sätt är inblandad, inte enbart för att hon bor i ett slott som bokstavligen heter Helvetet (Jigoku). Och näsan har rätt. Doktor Emmas son Daio dog nyligen i en bilolycka som påminner om den som drabbar stackars Milly Shapiro i Hereditary 14 år senare. En gammal kvinna i ful peruk tipsar henne om hur hon ska få tillbaka sin son – hon behöver ”bara” skära halsen av ett annat, levande, barn. Det går givetvis inte som hon tänkt sig. Daio kommer tillbaka som ett deformerat monster med huggtänder och tennisbollsstora ögon. Han har dessutom en tendens att rymma från sin bur…
Mitt intresse för serietidningar är begränsat. Mitt intresse för filmer baserade på serietidningar är nästintill obefintligt. Men The Boy from Hell (Jigoku kozô, 2004) innehåller i alla fall inga superhjältar. Om man inte räknar stor näsa som en superkraft.
Filmen ingår i en serie av sex filmer baserade på mangaserier av Hidesho Hino, vars namn kanske ringer en klocka även om man inte läser manga – han regisserade även Guinea Pig-filmerna Flower of Flesh and Blood (1985) och Mermaid in a Manhole (1988). Men i den här, första, delen av Hideshi Hino’s Theater of Horror är det Mari Asato som står för regin.
Man skulle kunna beteckna filmen som konstnärlig men knappast sofistikerad. Otroligt orealistisk back projection ger en surrealistisk men rå stämning som emulerar mediet som historien ursprungligen kommer från. En lönndörr försedd med en tavla föreställande Jungfru Maria med Jesusbarnet, har på baksidan istället Francisco de Goyas Saturnus slukar sin son (1820-1823). Som sagt, inte supersofistikerat.
Man kliar sig i huvudet både en och flera gånger när man försöker få det hela att gå ihop, men det ploten saknar i logik tar den igen i rapphet och stämning. Och i likhet med många andra skräck- och genrefilmmakare från Östasien, väjer Asato inte för att ge oss bilder vars obehag garanterar att de stannar kvar i oss långt efter att filmen är slut.
The Boy from Hell är verkligen inget mästerverk, men dess 50 minuters speltid gör att man knappast behöver bli alltför besviken om man inte gillar den. Och om man, som jag, gillar den – så mycket bättre!
Mari Asato har regisserat ett tjugotal filmer bland annat Fatal Frame (2014) och Ju-On: Black Ghost (2009).
— — —
Robert Wettersten