Djävulens frälsare (Messiah of Evil)
Regi: Gloria Katz, Willard Huyck
Skådespelare: Michael Greer, Marianna Hill, Joy Bang m.fl.
Land: USA
Den här filmens båda upphovspersoner är för mig sedan många år tillbaka mycket välbekanta namn: det äkta paret Willard Huyck och Gloria Katz. Anledningen till det är deras väldokumenterade samarbeten med en viss George Lucas. Tillsammans med honom är de medförfattare på Sista natten med gänget (1973), sedan okrediterade manusputsare på Stjärnornas krig (1977) och till slut som ensamma författare till Howard the Duck (1986) – tre filmer jag älskade i yngre dar (eller ja, de två första älskar jag obotligt än idag). Men det är framförallt för att de skrev manuset till Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984) som jag vet vad de heter, hur de ser ut, och hur de pratar. Med denna mörka och skrämmande berättelse på sitt CV är det inte överraskande att de har ett förflutet som skräckfilmsregissörer. Även om det bara är en till antal: Messiah of Evil från 1974, som makarna Huyck/Katz skrivit, producerat och regisserat ihop. Med andra ord ett riktigt power-couple som inte är rädda för the dark side.
Messiah of Evil utspelas i Point Dune, en liten kuststad i Kalifornien dit Arletty, en ung och vacker kvinna, anländer för att hitta sin försvunna far. Det enda hon har att gå på är faderns mystiska dagboksanteckningar som både hon och vi tittare får ta del av – paranoida iakttagelser, nästan som om de varit skrivna av H.P. Lovecraft. Hela den sömniga kuststaden andas Lovecraft. Vi vet att det är något som inte stämmer, och vi fattar att människorna som står och stirrar ut mot havet på kvällarna eller rakt upp mot månen är ett starkt tecken på att man borde vända på klacken och lämna Pointe Dune omedelbums. Men det gör inte Arletty, och inte heller de tre andra turisterna som anlänt: två unga kvinnor och en europeisk aristokrat som ser ut som en blandning av Oscar Wilde och Ray Manzarek (keyboardisten i The Doors), som även de letar efter Arlettys far som är konstnär. Aristokraten vill köpa några av hans tavlor, men även dessa är försvunna och lokalbefolkningen vägra förklara varför.
Messiah of Evil är en av de snyggaste 70-tals -skräckfilmer jag sett. Fotot, utemiljöerna natt och dag, scenografin, färgerna, konstmåleri som upptar hela väggar, allt dryper av en fullständigt bedövande skönhet. Varje bildruta ser genomtänkt ut, inget känns som att det tillkommit av en slump. Det här är en lågbudgetfilm som ser påkostad ut –och som lyckas med konststycket att kännas lika ren och elegant som en Hammerfilm och smutsigt elak som Night of the Living Dead och Motorsågsmassakern. Både The Fog (John Carpenter, 1980) och Dead & Buried (Gary Sherman, 1981) måste ha sneglat på denna. Dessa tre filmer hade funkat väldigt bra som en triple feature på temat olycksbådande kuststäder.
Har ni inte sett Messiah of Evil så rekommenderar jag er att se den. Förhoppningsvis kommer ni liksom jag att förvånas över att detta är den enda skräckfilm som makarna Huyck/Katz gjort. De kan hantverket och kombinerar psykologisk skräck med lagom sparsmakat gore (i härligt knallröd färg) och det här är en så pass bra och suggestiv film att den räcker mer än väl för att inkludera Gloria Katz i Women in Horror Month. Missa henne inte 55 minuter in då hon gör en Hitchcock-cameo på en biograf som biljettförsäljare. Och missa inte heller en annan känd manusförfattare, Walter Hill himself, när han i filmens prolog får en flicka på halsen.
— — —
Roger Möller