Meny Stäng

Wolf Man (2025)

Wolf Man
Skräck, USA, 2025
Regi: Leigh Whannell
Skådespelare: Christopher Abbott, Julia Garner, Matilda Firth m.fl.
Längd: 103 minuter
Betyg: 8 av 10


Berättelsen om varulvens förbannelse där en människa förvandlas till ett odjur i fullmånens  sken är en klassiker inom skräckfilmsgenren. Universal gjorde varulvsfilm redan på 1930-talet med Werewolf of London, men det var med The Wolf Man från 1941 som varulven etablerades som ett av de klassiska filmmonstren.

Det sägs att Universal var först i filmbranschen med att skapa ett cinematiskt universum när de lät två av sina främsta favoritmonster mötas i Frankenstein Meets the Wolf Man 1943. Under 2010-talet fanns det planer på att återuppliva detta universum under namnet Dark Universe, med inspiration från Marvels framgångar med MCU. Efter ett par misslyckade försök valde man att byta spår och istället fokusera på fristående nytolkningar, vilket resulterade i Leigh Whannells sofistikerade The Invisible Man från 2020.

Framgångarna med The Invisible Man bidrog till att Universal ändrade förhållningssätt till själva förvaltningen av sitt klassiska monsterfilmsarv. Istället för strikt tyglade storproduktioner ville man ge filmskapare med hög konstnärlig integritet chansen att utforska nyskapande koncept och idéer.

Wolf Man blev näst på tur och Ryan Gosling var länge knuten till projektet med Derek Cianfrance som regissör. Efter ett par turer återvände Leigh Whannell, både som regissör och som manusförfattare tillsammans med hustrun Corbett Tuck. Resultatet är en småskalig berättelse som förhåller sig ganska fritt till den traditionella varulvsmyten.

Det börjar med vackra vyer över skogarna i Oregon, där far och son befinner sig för att jaga hjort. Fadern tillämpar militärisk disciplin i sin uppfostran, vilket kan tolkas både som en extrem form av överbeskyddande och något som gränsar till pennalistiska tendenser. När de väl får vittring på ett lovligt byte tar sonen Blake (Zac Chandler) en omväg för att få ett strategiskt övertag. Men för ett ögonblick så är det som att något helt annat än en vanlig hjort uppenbarar sig i kikarsiktet.

Trettio år senare lever Blake (Christopher Abbott) i storstan tillsammans med sin familj. Hans fru Charlotte (Julia Garner) är en ambitiös karriärist medan Blake själv är arbetslös och spenderar mycket tid med parets gemensamma dotter Ginger (Matilda Firth), och de har ett väldigt starkt band till varandra. Relationen mellan Blake och Charlotte knakar dock i fogarna. När de får ett brev om att Blakes far har dödförklarats efter att ha varit försvunnen en längre tid, och ett par nycklar till stugan i Oregon, så bestämmer de sig för att spendera sommaren där i hopp om att kunna lappa ihop äktenskapet.

Wolf Man är en oerhört stämningsfull och vackert fotograferad rysare. Ett jordnära porträtt av när de vardagliga bekymmer som kan uppenbara sig i det moderna familjelivet möter de hotfulla krafter som gömmer sig både i skogens mörker och i det mänskliga psyket. Det finns brister, främst i form av underutvecklade idéer. Vad som utmärkte The Invisible Man var att det i grund och botten var en unik skildring av våld i nära relationer. Vad som gör Universals klassiska Wolf Man till en odödlig karaktär är dels den tragiska berättelsen om hur en oskyldig människa drabbas av en fruktansvärd förbannelse som ofrivilligt leder till ondskefulla handlingar, men också det faktum att varulvsförbannelsen kan tolkas som en metafor för vad som händer när en människa inte kan tygla sitt inre raseri.

Det finns spår av detta även i Whannells Wolf Man, även om de aldrig kommer till sin rätt. Det verkar som att Blake lider av humörsvängningar, och det går också att se ett övergripande budskap om att både sjukdomar och problematiska personlighetsdrag kan gå i arv mellan generationerna. Tyvärr utforskas aldrig dessa spår fullt ut, vilket är något av en besvikelse då det med stor sannolikhet hade gett ett extra djup till berättelsen.

Vad som går förlorat rent storymässigt vägs upp av det mästerliga utförandet på nästan alla andra punkter. Filmen är en ytterst välspelad tragedi som med enkla medel lyckas skapa en raffinerande spänning runt den isolerade plats där merparten av berättelsen utspelar sig.

Avslutningsvis har vi den kanske viktigaste ingrediensen i alla varulvsfilmer – förvandlingen. Under varulvsfilmernas storhetstid på 1980-talet etablerades ett slags släktskap mellan Rick Bakers stilbildande effekter i An American Werewolf in London och Rob Bottins motsvarande insatser i The Howling med David Cronenbergs body horror. Whannells Wolf Man bygger vidare på detta släktskap med en utdragen, otäck och gripande varulvsförvandling som på många sätt framstår som en långsamt förgörande fysisk infektion.

— — —

Robin Larsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *