Westworld (1973)

Westworld
Sci-fi, USA, 1973
Distributör: Warner UK
Manus och regi: Michael Crichton
Skådespelare: James Brolin, Richard Benjamin, Yul Brynner mfl.
Längd: 85 min
Finns på England-import från 2008-09-26

— — —

Michael Crichton (1942-2008) skrev ett gäng sköna framtidsnoveller. Mest känd är kanske den som Steven Spielberg utgick från när han gjorde Jurassic Park (1993). Men detta var inte enda gången Crichton spekulerade kring framtida nöjesfält. 1973 kom nämligen Westworld, en film där Crichton faktiskt själv stod för både manus och regi.  

Precis som mycket annan science-fiction så bygger Michael Crichtons Westworld mycket på en filosofisk tankelek. Hur skulle världen se ut ifall vi kunde besöka förgångna historiska perioder? I detta fall medeltida England, romarriket eller i synnerhet den klassiska vilda västern. I denna filosofiska spekulation handlar det heller inte om tidsresor i ordets rätta bemärkelse, utan snarare om nöjesparker förställande de nämnda perioderna. Parker som också är befolkade, men inte av människor, utan av extremt människolika maskiner. Låtsasmänniskor som det är fritt fram att ha ihjäl eller till och med att förlusta sig med ifall de känns lockanda. Ja hur skulle det se ut? Precis som så många andra framtidsversioner från 1970-talet så är det inte en allt för munter vision som Michael Crichton presenterar.

Vi får följa två Chicago-killar på väg till en avkopplande semestervistelse på nöjesfältet Westworld. John (Josh Brolins farsa – James Brolin) har varit där förut, men för Peter (Richard Benjamin) är det första gången. Peter är till en början lite skeptisk men även han blir snabbt installerade bland barflickor, whiskey och bredbrättade hattar. Mycket snabbt blir också Peter utmanad av en stöddig svartklädd revolverman (Yul Brynner). Peter har då inget annat val än att duellera och följaktligen sätta några kulor i revolvermannen. Men någon större fara för Peters liv var det egentligen aldrig. Robotarnas programmering omöjliggör nämligen att de skulle kunna skada en ”riktig” människa. Det hela ser ut att bli en riktigt trevlig semester, men är det inte lite konstigt att den där svartklädda revolvermannen fortsätter dyka upp fast han fått käka bly flera gånger? Försent inser de båda vännerna att nöjesfältsrobotarna håller på att balla ur och att robotarna håller på att vända sig mot besökarna… 

Det finns filmer som man inte kan låta bli att återvända till gång på gång. För mig är Westworld en sådan film. Grundidén med något slags postmodernt High Chaparall stimulerar fantasin rejält och man dras snabbt in i berättelsen. Crichtons regi känns riktigt stabil med väl avvägda slow motion-scener och skön dynamik mellan Benjamin och Brolin. Men den som sticker ut mest är Yul Brynner som den svartklädda revolvermannen som helt enkelt aldrig ger upp. Han blir skjuten, men kommer tillbaks. Han får syra i ansiktet men fortsätter i alla fall. Michael Myers lär ha skapats med denna rolltolkning som förlaga, men även James Cameron ska ha sneglat på den svartklädda revolvermannen i Westworld när han gjorde sin Terminator (1984). Javisst repriserar Brynner kanske sin roll från The Maginficent Seven (1960) men frågan är om inte det här är den absoluta höjdpunkten i den flintskalliga ryssens karriär. Han gör nämligen det han gjorde bäst – han stirrar och ser jäkligt elak ut med sina uttryckslösa ögon.

Jakten går genom de tre nöjesparkerna och slutligen ner i det underjordiska laboratorium där robotarna skapats. Sensmoralen haglar naturligtvis över åskådaren – det är fel att skapa mänskliga avbilder för vårat eget nöjes skull, och vi är alla dömda i att leva här och nu. Skulle jag retroaktivt få ändra på något i denna mycket förträffliga film så är det egentligen bra en sak. Jag tycker Crichton borde ha skippat riddarvärlden och romarriket och istället satsat helt på westernvärlden. De övriga nöjesfälten får inte tid att målas up lika starkt och de känns heller inte lika intressanta. Men sak samma, Westworld är en helt underbar film som framför allt är rejält mycket före sin tid både när det kommer till både tema och tempo. Det tidiga amerikanska 1970-talet är en utmärkt filmperiod att utforska om man gillar mörka och pessimistiska framtidsvisioner. Westworld kanske inte är lika dyster som The Omega Man (1971), Silent Running (1972) eller Soylent Green (1972), men jäklar vilken bra film det är. Ärligt talat är det lite synd att inte Crichton kom att regisera mer än han gjorde för han har onekligen den talang som behövs. Men förmodligen var det som författare han trivdes bäst. Se filmen omgående om du inte redan gjort det.

Betyg: 8 av 10

— — –

Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör.

Still quiet here.sas