Watch Me When I Kill (1977)

Watch Me When I Kill
(Il gatto dagli occhi di giada)
Thriller, Italien, 1977
Distributör: Shameless Screen Entertainment
Regi: Antonio Bido
Medverkande: Corrado Pani, Paola Tedesco, Franco Citti m.fl.
Längd: 95 min

— — —

516ZbGvd92LEn apotekare mördas brutalt och skådespelerskan Mara (Paola Tedesco) råkar stöta in i gärningsmannen när han flyr brottsplatsen. Snart upptäcker Mara att hon förföljs av mördaren och tar således hjälp av pojkvännen Lukas (Corradi Pani) för att ta reda på den gåtfulle brottslingens sanna identitet…

Antonio Bidos debutfilm sällar sig till facket med italienska giallos, men är kanske inte riktigt lika välkänd som de starka alster Dario Argento, Lucio Fulci och Mario Bava en gång i tiden knåpade ihop. Watch Me When I Kill lever inte upp till de nivåer som exempelvis Suspiria (1977) eller Don’t Torture a Duckling (1972) befinner sig på, utan framstår istället som en ganska oborstad artfrände som inte riktigt greppat genrens kännetecken. Bido har viljan och ambitionen, men själva utförandet är det värre ställt med, må så vara att han till mångt och mycket stulit en hel del från just Argento.

Till att börja med kan man konstatera att Bidos skapelse rent visuellt är betydligt tristare och fulare än vad filmer av denna sort brukar vara. Det skitiga fotot verkar förvisso särskiljande, men man kan inte påstå att det varken är särdeles slagkraftigt eller inspirerat genomfört. Det är nog säkert att anta att majoriteten av de som älskar genren kommit att förvänta sig en stark visuell kvalitet av filmerna och på den punkten misslyckas Bido ganska rejält.

Trist trots heta badkarsscener...
Trist trots heta badkarsscener…

Vidare så är själva mordmysteriet i sig en mycket förvirrad historia. Nog för att giallos traditionsenligt brukar slänga sig med diverse rökridåer och falska ledtrådar, men här saknar inslagen oftast en poäng. Vissa element i berättelsen framstår som rentav ologiska och många gånger känns det som om Bido själv inte vetat var filmen ska ta vägen eller vad han velat förmedla. Exempelvis utsätts huvudpersonen för multipla mordförsök men vägrar blanda in polisen med hänvisning till att de är korkade och ”så jobbiga med sina frågor”. Samma person reagerar inte heller nämnvärt på överfallen utan rycker bara nonchalant på axlarna, alternativt slappnar av genom att röka loss på en cigg.

Sak samma, jag tar en cigg så länge...
Sak samma, jag tar en cigg så länge…

En mystisk birollskaraktär figurerar flitigt för att sedan helt gå upp i rök. Den tematiska återkopplingen till kattdjur är minst sagt svajig. Mördarens motiv något malplacerade. Vissa förekommande scener tjänar inget annat syfte än att vara helhjärtat konstiga. Dialogen är krystad och stundtals rentav löjlig. Tempot får lov att benämnas som sömnigt och bara en kvart in i berättelsen börjar intresset tryta.

Ser man det som sin uppgift att bocka av så många giallos som möjligt går det väl an att slänga ett pliktskyldigt öga på Watch Me When I Kill, men man ska inte vänta sig några storheter från Bodis färglösa nummer. Själv anser jag att genren har så mycket bättre och mer sevärda filmer att erbjuda och att man därför klarar sig bra utan Antonio Bodis alster…

Betyg: 3 av 10

— — —

Sandra Wallin

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*