I dagarna är det officiellt releasedatum för de första åtta titlarna i Studio S Entertainments storsatsning på att återutge samtliga skräckfilmer ur den legendariska distributören Video Invests katalog.
Men vad är egentligen grejen med Video Invest?
– Video Invest var ju det coolaste bolaget, svarar filmsamlaren Tobias Jesus Petterson. De hade snygga omslag, en hyggligt konsekvent utgivning av skräck- och kannibalfilm – några av de bästa filmerna helt enkelt.
Men låt oss börja från början. Eller i alla fall för 45 år sedan.
Om samhällsprogrammet Studio S avsnitt om videovåld, sänt den 2 december 1980, har det sagts mycket redan. Hur som helst; genom att Sveriges television visade klipp från några av de våldsammaste videofilmer som man kunde hyra, uppstod något av en moralpanik i Sverige. Programmet var givetvis hårdvinklat – när en bibelciterande folkpartist i clownfrisyr är den mest sansade i programmet, då vet man att det är snett.
Av de intervjuade distributörerna av videogram – som det kallades då – framställdes Peter Backman från Video Tape Center (VTC) som den allra mest skrupelfrie kolportören av videovåld. Den moralpanik som följde efter programmet ledde dock till att flera bolag, inklusive VTC, ville distansera sig från de mest extrema filmerna. In kliver då bilhandlaren Per Nordqvist och säljaren Ture Ohlsson. Dessa både herrar köpte in ett antal porr- och skräckfilmer (några direkt från VTC), och gav ut dessa genom det nya bolaget Video Invest.
Efterfrågan på skräckfilm var enorm, inte minst tack vare den konsumentupplysande funktion Studio S-programmet hade för våldstörstande filmfantaster landet runt. Video Invest gav ut det värsta av det värsta som fanns på marknaden, det som inga andra distributörer ville eller vågade ta in, och gjorde stora pengar på kort tid. Men framgången blev kort. Redan 1982 började den nya videovåldslagen gälla, och plötsligt kunde videouthyrare dömas för uthyrning av filmer som ansågs för våldsamma i tingsrätten.
Två dagar före lagen klubbades hade Video Invest kopierat upp 36.000 videokassetter, varav 15 nya titlar. Dessa var nu plötsligt olagliga, och man tvingades kassera samtliga. Men filmrättigheter och produktion av kassetter skulle ju likväl betalas, och bolaget gick omkull.
Det ska tilläggas att herrar Nordqvists och Ohlssons egna utsagor om Video Invest-tiden skiljer sig något från varandra, så utan att gå till läggen får man nöja sig med att det hela är något vagt och översiktligt.
Hur som helst, Video Invests samlade utgivning av skräckfilmer blev nu åtråvärda samlarobjekt, vilket de fortsatt vara även efter filmcensurens avskaffande, trots att samma filmer går att få tag på oklippta i tekniskt mer raffinerade utgåvor än slitna VHS-band. Vad har man då kunnat få för en Video Invest-film? Ja, inte riktigt så mycket som Stefan Sauks rollkaraktär i Videomannen (Kristian A Söderström, 2018) i alla fall. I filmen erbjuds han 10.000 euro för ett exemplar av Zombie Flesh Eaters. I EFN Ekonomikanalens program om VHS-samlande berättar en samlare att han sålt tre kompletta samlingar vid olika tillfällen, och fått 13.000, 30.000 respektive 40.000 kronor för dem.
– Värdet har fluktuerat väldigt mycket över tid, berättar Tobias Jesus Petterson för FromBeyond.
– När jag skaffade min kompletta samling 1989 kostade den mig 7.800 kronor, och ett evigt ringande och letande i Gula tidningen, på loppisar och i videobutiker. 2006 sålde jag en dubblett av House by the Cemetery på Tradera och auktionen slutade på blott 21 kronor. Så där nåddes nog botten. Nu är de dyrare än någonsin och vissa titlar kan lätt säljas för 5.000 spänn.
Som nämnts ovan reagerade en del distributörer och videouthyrare på Studio S-programmet och den efterföljande debatten med att helt enkelt göra sig av med de värsta filmerna ur sitt sortiment. Video Invest gjorde precis tvärtom.
– Först gav de ut 16 filmer med blandade filmer, den så kallade vita serien, varav de flesta var lite klippta. När sedan censurdebatten kom i gång på allvar så gav de ut ytterligare tio filmer – ”skidbacks”-serien – med oklippta versioner av bland andra House by the Cemetery och New York Ripper. Den sistnämnde gick för övrigt upp på bio i Italien den 3 mars 1982 och släpptes på VHS i Sverige redan i april samma år.
Kaxigheten skulle som sagt kosta dem. När den första videovåldsrättegången hölls i Örnsköldsvik i januari 1983 var åtta filmer aktuella för åtal. Samtliga distribuerades av Video Invest.
Eftersom de följande rättegångarna hölls i tingsrätterna kunde samma filmer bedömas olika på olika orter. Sammanlagt var 47 filmer uppe för åtal fram till 1985, varav 18 ibland fällts och ibland friats, medan 25 filmer aldrig friades. Det är i den senare kategorin som de italienska filmerna finns.
30 år efter Studio S-programmet var filmcensuren på väg att avskaffas, och den svenska distributören Studio S Entertainment (namngivet efter programmet såklart) kunde ge ut en dvd-box med oklippta versioner av filmerna som visades som avskräckande exempel i televisionen, tillsammans med själva tv-programmet samt ett inslag ur Filmkrönikan som visade att den journalistiska hederligheten kanske inte var den största när man intervjuade barn på stan om vilka våldsfilmer de sett.
Nu sjösätter Studio S ett liknande, men ännu mer ambitiöst, projekt när man återutger Video Invests samlade katalog av skräckfilmer (de tio porrfilmerna lämnas därhän), givetvis utan klipp. Den första batchen består av åtta filmer: Lucio Fulci-klassikerna The Beyond (en film vars omslag pryder undertecknads högerarm) och The New York Ripper (den jävligaste av dem alla?), den knäppa, övernaturliga slashern The Boogey Man, de brittiska House of Whipcord, Frightmare och Inseminoid, den halvt ultravåldsamma, halvt urtråkiga The Toolbox Murders, samt Mario Bava-rullen A Hatchet for the Honeymoon Nästa batch om nio filmer beräknas släppas under första kvartalet nästa år.
Det mesta extramaterialet på skivorna har förstås redan förekommit på andra utgåvor i andra länder. Ett litet svenskt bolag kan knappast kosta på sig att göra egna, exklusiva, featurettes, och med tanke på att Studio S och systerbolaget Njutafilms befunnit sig i allvarlig kris på senare, kan man knappast klaga på bristen på exklusivt material på en bluray för under tvåhundralappen. De introduktioner som filmats – med Studio S-profilen Stefan Nylén samt filmfantasterna Daniel Ekeroth, Ronny Svensson och Fredrik Strage – är dessutom både informativa och underhållande.
Roligast är kanske ändå att samtliga filmer försetts med vändbart omslag, där ena sidan består av Video Invests ursprungliga artwork, inklusive de ursprungliga katalognumren. Man behöver inte ha överdrivet mycket OCD för att nu känna sig tvungen att ha hela samlingen. Well played, Studio S. Well played…
Separata recensioner av enskilda filmer i Video Invest-serien kommer snart här på FromBeyond.se.
— — —
Robert Wettersten
Video Invests katalog. Nej nummer 21 är inte felstavad.
- “Zombie” (Zombi 2, Lucio Fulci, 1979)
- Staden Med Levande Döda (Paura nella città dei morti viventi, Lucio Fulci, 1980)
- Nightmare City (Incubo sulla città contaminata, Umberto Lenzi, 1980)
- De Dödas Slott (Ceremonia sangrienta, Jorge Grau, 1973)
- Omänsklig Fasa (Mangiati vivi!, Umberto Lenzi, 1980)
- Zombie Holocaust (aka Doctor Butcher MD, Marino Girolami, 1980)
- Beyond (…E tu vivrai nel terrore! L’aldilà, Lucio Fulci, 1981)
- Cannibal Ferox (Umberto Lenzi, 1981)
- Zombis återkomst (La orgía de los muertos, José Luis Merino, 1973)
- Cannibal Holocaust (Ruggero Deodato, 1980)
- Boogeyman (The Boogey Man, Ulli Lommel, 1980)
- Tukthuset (House of Whipcord, Pete Walker, 1974)
- Frightmare (Pete Walker, 1974)
- Verktygsmördaren (The Toolbox Murders, Dennis Donnelly, 1978)
- Blodig Födelsedag (Bloody Birthday, Ed Hunt, 1981)
- Schizoid (David Paulsen, 1980)
- Burning (The Burning, Tony Maylam, 1981)
- Inseminoid (Norman J Warren, 1981)
- Honeymoon (Il rosso segno della follia, Mario Bava, 1970)
- Necrofania (Necrophagous, Miguel Madrid, 1971)
- The House By The Cementery (Quella villa accanto al cimitero, Lucio Fulci, 1981)
- Nightmare (aka Nightmares in a Damaged Brain, Romano Scavolini, 1981)
- Terror Express (aka La ragazza del vagone letto, Ferdinando Baldi, 1980)
- Dracula (Blood for Dracula, Paul Morrissey, 1974)
- Frankenstein (Flesh for Frankenstein, Paul Morrissey, 1973)
- New York Ripper (Lo squartatore di New York, Lucio Fulci, 1982)
Det stämmer inte att Video invest gick i konkurs på grund av att tillslaget mot dom. Per Nordqvist bestämde sig för att inte betala sina fakturor. Han skulle köpa en villa på Strömma kanal. Jag sålde möbler till honom och kontoret. Jag och min kollega turades om att sitta och jobba på hans kontor i 2 veckor. Kunder och leverantörer kom och gick. Undrade vad vi gjorde där. Allt för att få betalt för våra fakturor. Det fick vi också.
Tack för kommentaren Jan! Väldigt intressant info.
Jag har läst mig till att det var efter filmerna blev olagliga som räkningarna inte kunde betalas. Men sen har jag hört från annat håll att Ture vid det laget redan hade köpt ut Per ur bolaget. Det verkar faktiskt som att varje gång jag får ny info, så bekräftar denna någon del av historien, och motsäger en annan. Därav att jag tex inte skriver att de försattes i konkurs, utan det vagare ”gick omkull”. Hoppas att någon kommer ta sig an historien någon gång, och gå på djupet.