The Washing Machine (1993)

The Washing Machine
Aka: Vortice mortale (Italien)
Erotisk thriller/ Italien/ 1993
Regi: Ruggero Deodato
Skådespelare: Philippe Caroit, Ilaria Borrelli, Katarzyna Figura och Barbara Ricci, Yorgo Voyagis m.fl.
Längd: 90 min
På engelsk import-dvd från september 2014

— — —

wm-210x300Shameless Screen Entertainment har slagit på stort med sitt släpp av Deodatos The Washing Machine från 1993. En toksnygg tvättmaskinsformad gul plåtbox med en genomskinlig framsida där dvdskivan liknar det hiskliga innehållet i filmens tvättmaskin. Ja Shameless kan verkligen konststycket med att sälja in en film med hjälp av dess förpackning och bolagets utgåvor ser utan tvekan jäkligt snygga ut i filmhyllan. Men hur är det med innehållet då? För det är väl egentligen själva filmen som man betalar för? Eller kan ett coolt fodral egentligen vara fullt tillräckligt för att man ska öppna sin plånbok? Detta blir en svår fråga när det kommer till releaser som The Washing Machine. 

Italienaren Ruggero Deodato känner de flesta skräckfilmsintresserade till. Anledningen är naturligtvis att han för alltid skrivit in sig i genrefilmshistorien med det kontroversiella kannibal-mästerverket Cannibal Holocaust (1980). Det blev åtal, svartlistning och allt möjligt trassel, men det var inte slutet för Deodato. 13 år senare gör han exempelvis The Washing Machine och även denna gång är ganska vågat på sina ställen, åtminstone om man ser till filmens sleaze-faktor.

Vi får följa en poliskommissarie Stacev (Philippe Caroit) som kallas till ett mystiskt hyreshus efter att en manskropp hittats i en tvättmaskin. När han kommer till den påstådda brottsplatsen finner han dock inget lik utan tre utmanande systrar spelade av Ilaria Borrelli, Katarzyna Figura och Barbara Ricci. Samtliga av dessa unga damer verkar alla på något sätt haft en laddad relation till mannen i tvättmaskinen som sägs vara en lokal slemboll och smågangster vid namn Yuri (Yorgo Voyagis). Medan poliskommissarie Stacev försöker reda ut var Yori tagit vägen och varför han hamnade i (och sedan försvann) ur systrarnas tvättmaskin gör de istället sitt bästa för att sätta griller i skallen på honom. Till vapen använder de sina kroppar.

Är det en röd strumpa i vittvätten?
Är det en röd strumpa i vittvätten?

Shameless gör sitt bästa för att sälja in The Washing Machine som någon form av ”neo-giallo”. Men det enda som egentligen går att koppla till den creddiga gamla italienska mordgåtegenren är att även denna film är italiensk och att det även här rör sig om en ”gåta” bottnad i mänsklig ondska. Men den som förväntar sig innovativt foto, en klurig story och handskförsedda mördare kommer nog bli missnöjd. The Washing Machine är snarare en produkt av det tidiga 90-talets erotiska thrillers, filmer som Basic Instinct (1992), där ofta en stackars polis hamnar i klorna (och med största sannolikhet mellan benen) på en manipulativ fresterska av det motsatta könet. Här, precis som i många av dessa filmer, är det inte på något sätt filmens gåta som ligger i fokus utan naturligtvis – filmens laddade erotiska stämning. 

Är det då speciellt sexigt och laddat i The Washing Machine?  Svaret är om du frågar mig utan tvekan nej. Filmen ifråga är övertydlig och sexscener och nakenhet staplas på varandra utan någon större finess eller omtanke. Jag menar – varför skulle ens en polis utreda ett mord om det inte ens finns kropp? Och inte är det mycket att vila ögonen på heller. Deodato gör sitt bästa för att kopiera Argentos färgstarka ljussättning och kamerarörelser. Tyvärr skär den smaklösa 90talsestitiken rejält i ögonen och fotot känns mest tidstypiskt blåupplyst, kallt och dött. Ett plus dock till filmens musik gjord av Claudio Simonetti (från Goblin). Den sitter naturligtvis där den ska.

Blått ljus och sexiga(?) systrar om och om igen...
Blått ljus och sexiga(?) systrar om och om igen…

Visst finns det även en hel del gamla giallos som drar på lite väl mycket med det barbröstade för sitt eget bästa. Andrea Bianchis Strip Nude for Your Killer (1975) är ett bra sådant exempel, men även dessa fall finns det i regel någon form av klurigt manus och hantverksmässig glädje och i bakgrunden. Sådant känns det dock torftigt av i The Washing Machine. Ärligt talat liknar det mest taffligt utförd softcore iklädd kanonful 90taletsetetik, något som i sin tur resulterar i en skapelse som är mycket svår att genomlida i sin helhet. Själv fick jag ta tre långa pauser för att överhuvudtaget kunna ta mig till filmens slut. En bedrift som definitivt inte belönades med någon avslutande smart manustvist à la giallo.

Men nog är plåtboxen kanonsnygg alltid… Och egentligen är bara den väl värd den slant filmen kostar, åtminstone om du gillar coola utgåvor av lite mer obskyra italienska filmer. Men är du sugen på en giallo – se något från 70talet istället. Inte ens Deodato själv sägs gilla The Washing Machine och vill du se honom i högform – se då istället Last Cannibal World (1970), Cannibal Holocaust eller varför inte hans terrormästerverk House on the Edge of the Park (1980). För när det begav sig var Ruggero Deodato utan tvekan jäkligt skicklig att skapa en provocerande smutsig råhet som berör än idag.

Betyg: 3 av 10   

 — — —

Kristoffer-Pettersson
Kristoffer Petterson, FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*