The Lost Coast Tapes (2012)

The Lost Coast Tapes, även känd som Bigfoot: Lost Coast Tapes
Found Footage, USA, 2012
Distributör: Koch
Regi: Coray Grant
Skådespelare: Frank Ashmore, Drew Rausch m.fl
Längd: 1 tim 26 min
Ute nu på svensk DVD och Blu-ray

— — —

The Lost Coast Tapes DVDAtt ”Found Footage” blivit en subgenre att räkna med är det väl inte många som tvekar på längre. Stora kommersiella framgångar har nåtts med exempelvis Paranormal Activity-serien. Något som bland annat resulterat i att regissörer som vanligtvis huserar utanför skräckgenren bidragit med nedslag där dokumentär- eller hemmafilmare trampar i klaveret med sin kamera i högsta hugg.  Ett lysande exempel på detta är Barry Lavison, som kanske är mest känd för att ha regisserat Rain Man (1988), bjöd på utmärkt outbrake-panik i The Bay (2012).

Precis som med all annan genrefilm så tycker jag att man först och främst ska bedömas utifrån sitt så kallade utifrån sitt underhållningsvärde. Problemet med denna genre är naturligtvis hur man nu, nästan 15 år efter det stora genombrottet The Blair Witch Project, ska lyckats komma på något nytt? Youtube-generationen är dessutom jäkligt petig och kräver trovärdighet både när det kommer till effekter och upplägg, och inte minst – de vill se något nytt. Found Footage, vars ursprung till stor del är sprunget ur så kallade ”verkliga dokumentationer av övernaturliga väsen” (ni vet filmupptagningar när exempelvis en stol flyttar sig av sig själv), behöver därför ta sig allt mer vilda uttryck för att locka åskådare. Spökdokumentation börjar ju kännas ganska uttjatat, så varför inte börja gräva i andra gamla filmbevismyter. Varför inte utveckla den där gamla Bigfoot-filmen från 1964 där en man vid namn Roger Pattersson med en svartvit handkamera sägs ha fångat en äkta levande Sasquatch komma knallande. Äkta eller fake är sak samma, här finns en myt att utveckla och det är precis vad Coray Grant gjort i The Lost Coast Tapes (2012).

Idag kan man säga att Roger Patterssons Big Foot-film är avslöjad som fake. Men när det begav sig på 60-talat var all inte riktigt lika säkra.
Idag kan man säga att Roger Patterssons Bigfoot-film är avslöjad som fake. Men när det begav sig på 60-talat var alla inte riktigt lika säkra.

The Lost Coast Tapes inleds med en nästan komisk ton och det lyser av självmedvetenenhet och meta-resonemang kring att göra en film om Bigfoot. Ett dokumentärfilmteam har fått pengar för att göra ett pilotavsnitt av en ny tv-serie. Tanken är att filmteamet ska avslöja folk som försöker tjäna pengar på att skjuta liv i gamla myter. Den drivande kraften bakom projektet är programledaren Sean (Drew Rausch) som kommit i kontakt med en riktig skummis. Skogsgubben Carl Drybeck (Frank Ashmore) säger sig nämligen inte bara ha sett en levande Sasquatch, han har också bevis för att dessa mystiska skogsvarelser faktiskt existerar.

Filmteamet åker alltså hånflinade och vilt skämtande ut i skogen. Innan har det spexats om allt från etnicitet (svarta ljudkillen hoppar av eftersom afroamerikaner ger fan i att leta efter konstiga saker i skogen) och inte minst skojas det om Big Foot. Småtokiga Drybeck triggar dessutom gänget ännu mer när de väl möter honom. Gubben är nästan överdrivet klyschig med sitt hemlighetsmakeri och sina spektakulära lägereldshistorier. Filmteamet är dock fortfarande helt övertygade om att gubben Drybeck bara spelar teater för att tjäna pengar, men på natten börjar plötsligt underliga ljud höras. Kan det vara så att gubben faktiskt talar sanning?

Går det verkligen ta en sån här gubbe på allvar?
Går det verkligen ta en sån här gubbe på allvar?

Det är väl heller inte någon som inte förstår vad detta är på väg? Snart är teamets glada humör också bytt mot skräckblandad fascination. Programledaren Sean vill fortsätta med det som han tycker är ett kanonscoop, andra i teamet vill det inte. Det blir allt fler gräl och bland annat så skriks den i detta sammanhang inte helt ovanliga strofen, Whatever you do… DON’T STOP FILMING med jämna mellanrum. Och visst blir det en hel del spektakulära och ruggiga situationer för filmteamet. Snart är de nämligen villebråd i en skog fylld med hemligheter de aldrig ens kunnat drömma om.

Ut på Bigfoot-jakt!
Ut på Bigfoot-jakt!

Trots ett som jag tycker ”jäkligt kul upplägg” så har The Lost Coast Tapes vissa problem. Ett av dessa finns i hur filmteamet framställs. Humorn är inledningsvis påskruvad på lite väl hög volym och när det hade varit klart tillräckligt med fyndiga ironiska kommentarer så börjar filmteamet dessutom bete sig som om de inte har en aning om vad de pysslar med. Filmkillen (Rich McDonald) pratar när det filmas och ljudkillen (Noah Weisberg) kan inte låta bli att gå in i bild. Det blir med andra ord lite väl pajigt och filmen hade tjänat på att sansa sig lite i detta avseende.

En comic relif i form av en goofy ljudkille (Noah Weisberg) hade man kanske kunnat klara sig utan.
En comic relif i form av en goofy ljudkille (Noah Weisberg) hade man kanske kunnat klara sig utan.

Något som istället är bra är Drew Rausch som överenergisk programledare och inte minst Frank Ashmore som den mystiska skogsgubben Carl Drybeck. Förmodligen är det inte bara jag som minns Ashmore som bussig ödla i 80-tals tv-serien V, och det är med glädje jag inser att han är perfekt som mystisk gammal jägare och lägereldsromantiker. Filmen lyfter helt enkelt rejält när Drybeck blandas in i handlingen och inte minst Ashmores nästan överdrivet teatraliska röst gör filmen gott. Det visar sig dessutom att figurerna i skogen är mer komplicerade än vad till och med gubben Drybeck trott, och snart så utvecklas också The Lost Coast Tapes i en inte helt väntad riktning. Detta är på gott och ont. Även om jag personligen älskar när en film tar en spektakulär idé så långt det bara är möjligt så hade kanske The Lost Coast Tapes även här tjänat på att sansa sig en smula även på detta plan. Men man ska inte klaga allt för mycket, man får trots allt rejält med trevligt skogsfoto, mystiska varelser och dessutom faktiskt också rätt så snygga effekter.

Drew Rausch, regissören Coray Grant och Frank Ashmore under inspelningen av ”The Lost Coast Tapes”.
Drew Rausch, regissören Coray Grant och Frank Ashmore under inspelningen av ”The Lost Coast Tapes”.

Det råder ingen tvekan om att The Lost Coast Tapes erbjuder 86 minuter av ren underhållning, även om den utan tvekan har vissa brister. Den är betydligt bättre än det oengagerade magplasket Alien Origin (2012) men har en bra bit kvar till min sentida personliga favorit, den tokröjiga Evidence (2012). Idén med att leta, eller åtminstone råka springa på, mystiska saker i skogen är fortfarande en jäkligt bra utgångspunkt. Myten ”Bigfoot” är dessutom lagom tokrolig för att gå att utveckla till något lite extra, vilket som jag nog åndå tycker att man lyckades med i The Lost Coast Tapes. Värt att notera är att filmens inte allt för beprövade regissör Coray Grant är afroamerikan, något som i The Lost Coast Tapes resulterade i några roliga diskussioner om just skogsexpeditioner och etnicitet. Förhoppningsvis kommer han utveckla denna typ av resonemang vidare i kommande projekt. Afroamerikanska regissörer är ju tyvärr klart underrepresenterade inom skräckgenren.

Betyg: 5,5 av 10

— — —
Kristoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*