The Cheerleaders
Komedi/Sexploitation, USA, 1973
Regi: Paul Glickler
Manus: Paul Glickler, Ace Baandige och Tad Richards
Medverkande: Stephanie Fondue, Denise Dillaway, Jovita Bush mfl.
Distributör: Arrow Films
Längd: 82 minuter
— — —
Internet har gjort många saker betydligt smidigare och enklare att få tag på, kanske främst porr. Det är idag mer lättillgängligt än vad det var för bara femton år sedan, och idag räcker det med att veta vad man är ute efter för att få tag på det. För snusksugna tonåringar på 70-talet var det inte riktigt lika lätt. Visst fanns porr redan då i tidningsform, men på filmfronten var utbudet mer svårtillgängligt, och nog fanns det de som hellre ville se lite rörlig action istället för att ögna igenom samma bilder gång på gång.
En lösning för de brunstiga ungdomarna blev sexkomedin, som visade upp en hel del utan att direkt kunna klassas som pornografisk. Här kunde man få sitt nakensug åtminstone någorlunda tillfredsställt, samtidigt som man kunde skratta gott åt de knasigheter som utspelade sig framför ens ögon. Dessutom kunde man undvika den skamkänsla som måste uppstå när mor eller far hittade förrådet av snusktidningar man gömde under sängen.
Bland dessa sexkomedier hittar man bland annat The Cheerleaders (1973), som precis som titelnt antyder handlar om ett gäng hejaklacksledande tjejer. Dessa tjejer är inte fega när det kommer till att ta för sig sexuellt, och både den ena och andra mannen hamnar i deras sexuella grepp, och det kvittar egentligen hur gammal man är. När de av misstag råkar ligga med det lokala fotbollslaget så mycket att de blir helt utmattade, dagen innan en viktig match, finns bara en sak att göra. Utmatta motståndarlaget på samma sätt.
Hade jag varit tonårspojk på 70-talet hade jag nog inte brytt mig så mycket om handling när det kommer till en film som The Cheerleaders. Mycket riktigt är handlingen bortom lövtunn och fungerar snarare som en ursäkt för att få visa upp unga och söta tjejer nakna i olika utsträckning och i skilda situationer. Intressant är att det faktiskt är kvinnorna här som tar för sig sexuellt, det är dom själva som vill sexa loss med filmens manliga karaktärer, och de blir således aldrig några offer eller utsatta för något de egentligen inte vill. Samtidigt är det en på många sätt gubbsjuk film som knappast snålar på naket, då större delen av filmen består av sexscener där man alltid får se tjejerna nakna, och det ska då tilläggas att det är relativt unga tjejer det handlar om.
The Cheerleaders är väl på många sätt ett barn av sin tid, och fungerade möjligen väl för det ändamål den var skapad; att ge kåta ungdomar det dom ville ha. När man kikar på filmen idag, nästan fyrtio år efter att den kom, blir det mer en lustig iakttagelse av något som inte görs längre idag. Skämten är ofta rätt taffliga, men man skrattar ändå med tanke på hur fantastiskt knasig filmen är. Det märks tydligt att man inte siktat på att skapa något filmhistoriskt mästerverk; här är det underhållning för stunden och nakna tjejer som gäller för hela slanten, och på den nivån lyckas filmen bra med sitt ändamål. Jag måste ändå säga att jag hade hoppats på att man kunant fylla ut manuset med lite mer faktiskt handling istället för vad som nu är fallet, då man faktiskt tappar intresset efterhand. Dessutom är sexscenerna mer roliga än upphetsande, då de utspelas på så märkliga vis att man direkt förstår att det är så långt ifrån verkligheten man kan komma.
De här hejaklacksledarna är inga fromma flickor…
Med andra ord är The Cheerleaders ingen film man ser för intellektuell utmaning, och är man sugen på naket finns det, för den med internet, mycket att tillgå på andra sätt. Men är man, som mig, förtjust i 70-talet och allt vad det innebär så är det här en skojig liten och oförarglig, i sin dumma charm, film att slå på och skratta gott åt. Att man dessutom bjuds på ett finfint soundtrack, skönt knasig klippning och en uppsjö av bradåliga skämt ackompanjerade av tonvis med nakenscener gör såklart inte filmen sämre. Kul också är att Arrow Films bjussar på uppföljaren Revenge of the Cheerleaders (1976), om man nu inte redan tröttnat på att se sexhungriga hejaklacksledare kasta sig över män på löpande band.
Betyg: 4 av 10
– – –
David Larsson; From Beyond-redaktör