Meny Stäng

The Burning Moon (1992)

The Burning Moon

Skräck, Tyskland, 1992

Manus och regi: Olaf Ittenbach

Medverkande: Ellen Fischer, Ronald Furhmann, Olaf Ittenbach

Distributör: Njuta Films

Längd: 106 minuter

Finns på svensk dvd från och med 2011-10-05

— — —

Med The Burning Moon (1992) ger sig den tyske splatterkungen Olaf Ittenbach på antologifilmen som form. Ramberättelsen är en heroinmissbrukande snubbe, som dessutom är med i ett ungdomsgäng, och de godnattsagor han berättar för sin lillasyster han är barnvakt åt. Den första berättelsen handlar om en galning som rymmer från mentalsjukhus , där han suttit inspärrad efter att ha mördat en massa personer. Han går sedan på dejt med en tjej som tackar nej till att rulla runt i sänghalmen, vilket gör honom arg. Han börjar förfölja henne, fast besluten om att få henne, och han är inte rädd för att använda sin kniv. Den andra berättelsen utspelar sig 1957 där en elak präst har ihjäl folk, då han ser döden som den ultimata reningen. Samtidigt ger sig en lynchmobb på en oskyldig bonde som de tror står bakom morden. Det hela utvecklar sig till en kaotisk situation som slutar på en plats där det inte finns någon räddning för någon.

Olaf Ittenbach, vad kan man säga om denna man? Efter att ha utstått tre av hans alster är det lätt att konstatera att han inte är någon vidare regissör eller manusförfattare. Han har ingen aning om hur han ska få sina skådespelare att agera, vilket ofta urartar i skrattretande usla prestationer där dessutom dialogen är överdubbad väldigt tydligt, vilket ökar den komiska effekten. Manusmässigt kan han ha bra idéer, men han lyckas aldrig få det till en fungerande långfilm, utan drar ut på det in i det sista. The Burning Moon lider främst av att den är så förbannat lång, en film av detta slag får inte vara mer än 90 minuter, helst mindre, annars blir det lätt långtråkigt. Tiden släpar sig fram stundtals och man nästan lider av att allt man får se är tyskar som plockar in disk eller kollar på TV, vilket faktiskt är allt som händer i ett par scener.

Det han istället kan är gore. På den punkten är Ittenbach väldigt påhittig och är gärna generös med att skvätta blod överallt och låta folk dö på de mest brutala och fantasifulla sätt. Även om det inte ser realistiskt ut blir det underhållande att se vad den tokige tysken kan hitta på för tillvägagångssätt att ha ihjäl sina karaktärer på. Ofta blir det tämligen originella dödsscener som dryper av blod, inälvor och avhuggna kroppsdelar, vilket väl är vad man är ute efter om man sätter på en rulle av herr Ittenbach. Problemet är att han verkar få för sig att han faktiskt kan göra annat än gore, och även om det knappast är en tam film våldsmässigt så finns det för lite av den varan. Det behövs gore i en Ittenbach-film för att göra den uthärdlig att titta på.

Man kan alltså konstatera att The Burning Moon på i princip alla sätt och vis är en katastrof till film. Handlingen dras ut för långt och idéer som skulle kunnat funka blir istället trötta upprepningar där man bara sitter och väntar på att Ittenbach ska börja ösa på med blod och tarmar. Filmen hade till stor förtjänst kunnat kortas ner med minst trettio minuter för att få ett bättre flyt och undvika att tittaren sitter och sliter sitt hår på grund av att man sitter och tittar på en tysk gorefilm med för mycket handling och för lite gore. Är man en sucker för Ittenbach i övrigt kommer säkert The Burning Moon att passa som handen i handsken, men är man inte lagd åt det håller blir det lätt outhärdligt att ta sig igenom den här filmen. Rekommenderas att se i sällskap med så många personer som möjligt, och för att Ittenbach visar upp en rätt intressant bild av helvetet, som med sin enorma mängd gore på kort tid är filmens höjdpunkt.

Betyg: 2 av 10

– – –

David Larsson; From Beyond-redaktör

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *