Meny Stäng

Svartklubb (2020)

Titel: Svartklubb (rave)
År:
 2020
Land: Sverige
Genre: Skräck
Bolag: Haveri Film
Regi/manus: Nils Alatalo
Medverkande: Isabelle Grill, Tuva Jagell m.fl.
Längd: 79 min
Tillgänglighet: Spelas på filmfestivaler. Premiär 27:e februari 2020.
Betyg: 3 av 10


Ett gammalt ordspråk jag drar mig till minnes lyder något i stil med ”Det finns två typer av människor, de som gör något, och de som kommer efter och kritiserar”. Här har vi ett gäng nyutexaminerade filmstudenter som redan rott iland ett mastigt projekt. De har lyckats skapa en egen film. Jag applåderar modet och driftigheten. Det jag gör här; Att i efterhand granska en färdig produkt, är förstås i sammanhanget mycket enkelt.

Några vänner (Isabelle Grill) och (Tuva Jagell) åker tillsammans med några grabbar på en illegal ravefest. I dimman av droger och blixtrande ljus börjar mystiska saker hända. Snart utvecklar sig festen till en febrig mardröm.

Idén om en mardrömslik skräckfilm på ett ”rave” förefaller lyckad. Miljön av droger, alkohol, dimma, virvlande discoljus och gamla fabrikslokaler har potential. Att inspirationen kommit från Lucio Fulcis The Beyond (1981) och The Shining (1980) gör inte Svartklubb mindre lockande.

En av huvudrollerna spelas av Isabelle Grill som känns igen från Ari Asters "Midsommar"
En av huvudrollerna spelas av Isabelle Grill som känns igen från Ari Asters ”Midsommar”

Svartklubb är en kompetent uppvisning i ljud och design. Mitt stora problem är hur den filmats. Kanske är det statiska filmandet i kontrast till de spexigare ravemontagen ett sätt att symbolisera vardagens monotoni, som ungdomarna flyr från med droger och dans.  Det statiska fotot skapar dock upplevelsen att betrakta en utställning från skyltfönstret. Jag som tittare upplever inte att jag är ”med på partyt” utan betraktar det på avstånd. Skådespelarnas dialog kan inte avnjutas när samma statiska kameraarbete valts i dialogscener. Då scenerna dessutom är utdragna upplevs filmen lång att sitta igenom. Att exempelvis se två snubbar i statisk filmning ”städa” (dra på skyddsutrustning, handskar, bära backar, etc.) under ca 1/5 av speltiden blir inte roligare än vad det låter. Önskvärt vore ett hårt, kritiskt öga för att kapa scener som inte i något avseende kan underhålla.

Då Fulci står som inspiration önskar jag att den surrealistiska mardrömsvisionen kunde kryddats med lite ultravåld (!), vilket vore ett sätt att elevera mardrömskänslan. Nu blir det inte särskilt otäckt eller hotfullt. Däremot finns samma känsla av förvirring som i The Beyond.  Att de flesta våldsamheter sker utanför bild är i sammanhanget ett stort No-Go. Även om budgeten inte räcker till ett effektteam hade mer fantasi önskats här. Droppande blod och blodpölar räcker helt enkelt inte till. En mordscen involverande (Fulcis favoritkroppsdel) ögon sker delvis i bild och är finurligt samt mardrömslikt filmad. Våldet kommer utan pardon eller förvarning, precis som i en Fulci-film.

Blod finns, men lite mer ultravåld hade förhöjt stämningen ytterligare
lod finns, men lite mer ultravåld hade förhöjt stämningen ytterligare

Svartklubb fungerar väl för att visa filmstudenternas kompetens beträffande ljud och design. Däremot är filmen i stora delar ett tomt ramverk, som kunde beaktat tittarens upplevelse mer. Ljudet är mycket bättre än man kan förvänta sig, likaså den stämningsfulla designen och ljussättningen. Ni har visat att teknisk kompetens finns. Ta nu några öl kring lägerelden och klura ut vägar att täppa till truten på undertecknad. Tveka inte att korsa gränser, få in lite vitalitet, fantasi och uppfinningsrikedom i ramverket. Jag hoppas få följa er utveckling, så slå er på bröstet för att ni skapat en långfilm!  Vill även ge en särskild eloge till Hampus Eriksson för ljudet.

Regissören Nils Alatalo har intressanta idéer såväl som inspirationskällor. Men behöver vara lite mer ”full i fan” och besinningslös, då kanske vi får en svensk Lucio Fulci i framtiden!


David Clason

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *