Shining – VII: Född Förlorare (2011)

VII: Född Förlorare

Shining

Black metal, Sverige, 2011

Spinefarm Records

Finns tillgänglig på cd och vinyl genom svenska distributörer sedan maj 2011

— — —

Under det senaste decenniet har det vuxit fram en slags subgenre till black metal, som i folkmun (fånigt) brukar kallas för ”depressive suicidal black metal”, förkortat DSBM. I mina ögon är detta knappast något av de mer spännande områdena inom black metal, då det ofta kännetecknas av halvtaskiga musiker som skriker ut sin troligen påhittade ångest. Åsikterna går väl som med allt annat isär, men många skulle nog hävda att svenska Shining till viss del får stå som ansvariga till att denna subgenre vuxit fram. Redan i slutet av 90-talet handlade texterna om självdestruktivitet och allt som rör detta, och på det spåret har det fortsatt i snart femton år.

På deras sjunde fullängdare är det återigen ett väldigt mörkt text- och musikmaterial man har att göra med. Frontmannen Niklas Kvarforth har aldrig varit känd för att spara på orden om den misär han påstår sig uppleva, och läser man igenom texterna till VII: Född Förlorare (2011) märker man att hans sargade sinne minst sagt lyser igenom i musiken han skapar. Läser man intervjuer med karln förstärks detta intryck ytterligare, vilket gör att Shining känns betydligt mer äkta än alla de band som valt att kalla sin musik för DSBM.

Här rör det sig heller inte om någon regelrätt black metal, rockigare och även lugnare inslag är numera inte ovanligt när det kommer till Shinings musik, och har så varit sedan den fjärde skivan. Visst kan man få till sorgsna tongångar genom att hålla sig till Burzum-riff, men Shining har knappast tagit någon skada av att träda utanför genreramarna, utan snarare tvärtom. I mina öron har bandet blivit betydligt intressantare sedan man började på spåret man nu fortsatt på. För det första särskiljer det dom mer, gör dom mer unika, men framför allt så passar det den lyriska misären väldigt väl.

Att man dessutom valt att sjunga om något mer än bara självskadande och rakblad gör det hela ännu mer ångestladdat. Niklas delar med sig av sin personliga misär gång på gång, vilket framkommer som tydligast i skivans avslutande låt FFF, som står för ”Från födseln förlorad”. Här förbannar han sina föräldrar, sig själv och hela mänskligheten, som framställs som det vidrigaste som någonsin vandrat på denna jord. Har man i åtanke vad Niklas berättat om i diverse intervjuer, blir det klart att det inte är någon frisk människa man har att göra med. Hur mycket som är image och inte låter jag vara osagt, men klart är i alla fall att Shining inte bygger på några låtsasdepressioner eller någon lindrig tonårsångest. Här är det skitigt och svart av ett tämligen originellt slag, vilket gör att Shining också är bland de mest intressanta metalbanden idag.

Många är dom som avskyr Shining, kanske till stor del för den karismatiske, eller avskyvärde, frontmannen som i åtskilliga intervjuer målat upp sig själv som världens trasigaste själ. Att man dessutom valt att varken kalla sig själva för black metal och dessutom gå utanför ramarna för vad genren i grunden bjuder på, sticker troligen i ögat på många. I mitt tycke förstärks den ångest Niklas och hans mannar vill förmedla bara av att man letar inspiration från andra håll. Dessutom, vilket annat band som har åtminstone sitt ursprung i black metal skulle låta Nordman sjunga refrängen på en låt som handlar om heroin?

Shinings sjunde fullängdare bjuder på minst lika mycket ångest som tidigare alster, och även om den kanske inte når upp riktigt till den höjd man nådde med V: Halmstad (2007), så är det egentligen precis den skiva jag önskat av Shining. Covern på det svenska bandet Landberk‘s låt I nattens timma är minst lika finstämd som originalet, Nordmans sånginsatser fungerar utmärkt, och den avslutande låten är bland det mest självföraktande jag upplevt i musikform. Även om Shining säkerligen skulle kunna fortsätta som band enbart på de kontroverser som omger dom, nöjer de sig inte med det, utan bevisar att de är ett band som har något att erbjuda som man troligen inte kommer hitta någon annanstans. Därmed får man se VII: Född Förlorare som en lyckad skiva, som dessutom fungerar utmärkt om man för en stund vill fly undan det rådande soliga vädret.

Betyg: 7 av 10

– – –

David Larsson: Frombeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*