Send Help
Genre: Överlevnadsskräckkomedi
Land: USA
År: 2026
Regi: Sam Raimi
Skådespelare: Rachel McAdams, Dylan O’ Brien m.fl.
Speltid: 113 minuter
Betyg: 7 av 10
Många av er som läser dessa rader hade säkert som mig en av sina första formativa skräckupplevelser med The Evil Dead (1981). För egen del var det på en rätt sönderklippt vhs där ett blurb av den alltid citerade Stephen King prydde ovansidan av omslaget i ett typsnitt så stort att de som gjorde Ginzakatalogen måste trott att han låg bakom filmen, då hans namn stod inom parentes bredvid filmens titel i nämnda katalog.
Som elva/tolvåring med orimligt ställda krav på en blodfest utan dess like blev man inte särskilt imponerad av den både klippta och risiga kassetten. Det var väl inte förrän man började hänga på DC++ och liknande fildelningsställen innan man fick tag på Evil Dead som den ska vara – och då lämnade den ett betydlig större intryck.
Alla vet att Sam Raimi sedan länge gått vidare och pysslat med betydligt större produktioner, även om han haft ett producentfinger med i de Evil Dead-filmer som kommit sen han lämnade skutan som regissör. Därför var det en trevlig nyhet när jag läste om hans senaste film, Send Help, som är hans första skräckis sedan Drag Me to Hell (2009).
Rachel McAdams spelar Linda, en socialt rätt obekväm kvinna som arbetar med att knäcka siffror åt ett företag utan att riktigt få den cred hon förtjänar. När den gamle vd:n dör (Bruce Campbell i ”cameo” som ett fotografi på väggen) och sonen Bradley, spelad av Dylan O’ Brien, tar över så faller den till Linda utlovade vice vd-posten istället till en av Bradleys polare. I besvikelsen får hon ändå hänga med sin nya chef och hans grabbgäng till Bangkok för att slutföra en viktig deal, något bara hon verkar smart nog för att få till. Resan tar dock en vändning när planet störtar i havet och Linda driver i land på en tillsynes öde ö. Där hamnar också Bradley, allvarligt skadad. Lyckligtvis för honom är Linda en stor Survivor-entusiast och har koll på hur man ska överleva i den situationen de hamnat. Frågan är bara om de två klarar av att anta den nya hierarkin som uppstår på ön?
Jag har alltid varit mer av en anhängare av Evil Dead än Evil Dead II (1987). Samtidigt är det av Raimis övriga karriär att döma mer den sistnämnda som är karaktäristiskt för hans regi. Mycket av det går att se i Send Help, som lägger mer krut på att vara rolig än att vara läskig. Det tror jag är ett smart drag, där Raimi går på det han vet att han hanterar och förstår att den regissör han var 1981 är långt ifrån den han är idag. Lyckligtvis går det också hem, för jag skulle behöva dra en rätt rejäl vals om jag sa att jag inte hade kul med Send Help.
En stor anledning till det stavas Rachel McAdams, som jag aldrig har sett spela en sån här karaktär eller på det här sättet. Hon är bitvis jobbigt pinsam i sin strävan efter att bli omtyckt och vara en del av gänget. Därför funkar också Dylan O’Brien och hans betydligt mer självsäkra men också rätt sviniga ungtupp till vd bra som kontrast till henne. De två har bra kemi, även om det aldrig handlar om någon romantisk sådan, och verkar haft kul under inspelningen. Gissningsvis var det också fler än jag som inte hade på sina bingobrickor inför 2026 att McAdams skulle jaga vildsvin med rejält mycket blodspillan som konsekvens. Som sagt – den typiskt ”Sam Raimiga” humorn är uppenbar.
Ska man lyfta fram något som skaver lite så är det kanske filmens längd, där 113 minuter på pappret ofta är på tok för långt för en sån här film. Det kompenseras med att man håller ett bra tempo och portionerar ut vändningar för att hela tiden ha med tittaren och låta denne bli överraskad. Att det inte är jättemycket nytt under solen gör mig inte något, eftersom att jag trots allt har så kul med det som pågår på bioduken framför mig.
Send Help är en av de där filmerna som nog gör sig bäst att se i sällskap med goda vänner, vilket jag också hade turen att göra. För egen del förhöjdes upplevelsen av att kunna skrocka gott tillsammans istället för att sitta själv hemma i soffan. Av döma av siffrorna verkar den också gått rätt bra på bio, vilket är glädjande för en film som inte bygger på något annat verk. Mest glädjande av allt är givetvis att Sam Raimi, 67 år ung, visar att han fortfarande kan.
— — —
David Larsson