Sector 7
Science-fiction/Skräck, Sydkorea, 2011
Distributör: Studio S
Regissör: Ji-Hoon Kim
Medverkande: Ji-won Ha, Sung-kee Ahn m.fl.
Längd: 89 minuter
Finns utgiven på svensk DVD
— — —
Sektor 7, strax utanför Jeje Island, har länge varit oljebolagens stora baneman. Hur man än försökt så har man inte lyckats hitta någon olja alls under den förrädiskt lugna havsbottnen. Men Chae Hae-Joon och resten av besättningen på en enslig liten oljerigg vägrar att ge upp. I ett sista desperat försök väljer man en plats på måfå och skickar ner borren. Man hittar dock inte bara olja, utan även små mystiska varelser som inte verkar vara från denna jord. Dessvärre finns det även betydligt större och farligare saker nere i det mörka djupet. Något som dessutom är väldigt hungrigt. Snart börjar man hitta medlemmar ur manskapet brutalt slaktade runt om på riggen, och frågan är om det går att stoppa monstret från havets djup? Men allt är inte som det verkar, då det snart uppdagas att oljeföretaget har ett mörkt förflutet med besten…
Regissören Ji-Hoon Kim är kanske mest känd här i väst för Tower, den snygga och actionspäckade nytolkningen av kultrullen Skyskrapan brinner. Därför är det kanske inte så svårt att förstå varför Sector 7 så ofta har kallats för en remake av Ridley Scotts Alien från 1979. Men om sanningen ska fram så är faktiskt Sector 7 en helt annan best.
Visst är det mycket som känns igen – den totalt isolerade miljön, monstret som en efter en skördar sina offer i skuggorna, det onda företaget och kanske framförallt den starka kvinnliga hjälten. Men tack vare Kims flärd för det överdramatiskt visuella och hans förkärlek för malplacerad action så saknar filmen helt den där så klaustrofobiska känslan som gjorde Alien till det fantastiska skräckmästerverk den är än idag. Istället framstår snarare Sector 7 som en slags pastisch av några av sci fi-skräckens mest uttjatade klichéer sammanparat med en rejäl skopa koreansk action. Resultatet är fartfyllt, ibland riktigt snyggt med ack så andefattigt. När filmen plötsligt klipper till ett några minuter långt motocross-montage på oljeriggen så känns det nämligen mer som en musikvideo än en skräckfilm man ser på. Det är en ren skam att man tvingat in så många actionscener i filmen, då grundkonceptet trots allt är lika gyllene som det var på 70-talet.
Filmens absolut största problem är dock dess på tok för endimensionella karaktärer. Liksom många asiatiska filmer har man här valt att ge varje karaktär ett visst persondrag som sedan överdrivs in absurdum. Läkaren ombord på riggen måste till exempel alltid ha med termen feng shui i varje mening, andra är överdrivet klumpiga, och vår hjältinna drivs enbart av viljan att göra sin avlidne far stolt – något som filmen aldrig direkt förklarar hur det skulle gå till. Att särskilja karaktärer med hjälp av små egenheter och särdrag är ett klassiskt filmknep, nästan lika gammalt som mediet självt, men i Sector 7 sköts porträtteringen så illa att det stundtals mer känns som en parodi av genrefilm.
Filmen är dock inte helt utan behållning. Som den dyraste filmen som gjorts i Sydkorea, och dessutom den första 3D-filmen som landet har gjort, kan man inte mycket annat än förvänta sig en riktigt snygg och stilren upplevelse – den större delen av tiden åtminstone. Filmens actionscener och racingmontage är snyggt koreograferade, och filmens monster är faktiskt inte fullt så illa som man skulle kunna tro. Medan det i vissa vinklar, och framförallt i vissa ljussättningar, är fruktansvärt tydligt att man använt sig av ett CGI-monster, så ser det faktiskt under vissa av filmens senare delar nästan ut som att man använt sig av en del analoga effekter för vidundret. Designen kunde kanske ha varit snyggare, då monstret snarast ser ut som en blandning mellan en valross och en shoggoth, men samtidigt ger den diffusa och nästan slumpartade designen varelsen en viss utomjordisk kvalité som många andra filmmonster saknar.
Jämfört med många andra asiatiska science fiction-filmen så håller Sector 7 en förvånansvärt hög klass rakt igenom när det kommer till underhållning- åtminstone rent visuellt sett. Problemet är att man aldrig riktigt sugs in i berättelsen eller fastnar för karaktärerna. När man sedan slänger in nya vändningar i berättelsen som dels aldrig förklaras och oftast inte heller är vidare logiska, så blir upplevelsen genast något skadeskjuten. Sector 7 lyckas tyvärr aldrig överglänsa någon av de filmer den hämtat inspiration ifrån, och frågan är om någon ens kommer att komma ihåg filmen om ett par år. Men medan det inte blev någon fullträff denna gång, så lovar filmen ändå gott inför kommande projekt från Sydkorea. Det var nämligen länge sedan landet hade en regissör med en så tydlig vision och stil som Ji-Hoon Kim. Låt oss därför hålla tummarna att hans nästa verk inte är fullt så derivat och genreförvirrat som Sector 7.
Betyg: 6 av 10
— — —
Johan Axell; Frombeyond-redaktör