Rovdjurens Natt (1984)

Rovdjurens Natt
Aka: Wild Beasts (amerikansk-titel), Belve Feroci (italiensk titel)
Djurskräck, Italien, 1984
Distributrör: Studio S
Regi: Franco Prosperi
Skådespelare: Lorraine De Salle, John Aldrich m.fl.
Rovdjurens Natt (1984)  finns ute på på svensk dvd från 2010-05-25  men den ingår även i Studio S ”Djävla Djur 3”-box, där även Ssssnake (1973) och Piraya (1978) finns med.

— — —

Djurskräck är en ganska ojämn genre med både ordentliga peakar samt djupa dalar. Anledningen att det ibland inte funkar så bra när naturen, eller diverse mentalsjuka husdjur, vänder sig emot människor är ganska självklar. Säkerligen är det inte helt enkelt att regissera djur och få dem att bete sig i fas med ett filmmanus. Det behövs tränade djur samt rejält med råfilm (åtminstone förr i tiden) för omtagningar när kreaturen helt enkelt travar åt fel håll eller vad det nu kan vara. Med en inte allt för hög budget är det då inte så konstigt om resultaten ibland blir, vad ska man säga, lite svajigt.  Upplägget i djurskräckfilmer brukar i regel följa två grundidéer. Antingen så är det ett sjukt djur som plötsligt börjar se mänskligheten som föda eller fiende (som i Steven Spielbergs Jaws eller Lewis Teagues Cujo), eller så är upplägget som i Franco Prosperis Rovdjurens Natt. Djurriket har helt enkelt fått nog av att gå i människans skugga och börjar ge igen.

I Rovdjurens Natt får vi bekanta oss med en namnlös stad i norra Europa. Gifter (PCP!) från industrin har av misstag hamnat i stadens dricksvatten. Som tur är så rör det sig om ganska små halter och de enda som verkar påverkas är stadens djur. Till en början så beter de sig mest lite onaturligt, som att äta upp sina egna ungar, men inom kort blir de mer eller mindra bindgalna. Råttor börjar ta sig upp ur kloakerna och går till anfall. Ledhundar biter ihjäl sina blinda ägare. Och det allra värsta – zoodjuren bryter sig ut och börjar löpa amok genom staden. Total katastrof utbryter när kattdjuren sliter folk i stycken och elefanterna trampar runt på både motorvägar och flyplatser.  Mitt i detta kaos får vi får följa den hårt arbetande journalisten Laura (spelad av Lorraine De Salle från bland annat Cannibal Ferox), och Rupert (John Aldrich), en djurskötare på stadens Zoo. Tillsammans så försöker de lista ut varför stadens djur plötsligt blivit galna och vad de kan göra för att avbryta vansinnet. Allt ställs på sin udd när en ilsken isbjörn plötsligt bryter sig in på Lauras dotters balettskola. Laura och Rupert skyndar dit men verkar inte barnen också bete sig lite konstigt?    

Franco Prosperi, mannen bakom Rovdjurens Natts regi hade tidigare regisserat Mondo Cane (1962) och diverse andra Mondofilmprojekt ( Mondofilmer: fakedokumentärer där spektakulära saker överdrivs och ofta förlöjligas). Detta märks starkt i Rovdjurens Natts utförande. Tonen sätts direkt med en inledande informationstext om att ”människorna exploaterat djurriket och försummat våra barn så mycket att de snart kommer slå tillbaka mot oss”. Sedan följer en ytterligare text om att inget djur utsatts för våld under inspelningen av filmen. Självklart är detta ett försök att undvika de rättsliga kontroverser som uppstod efter Ruggero Deodatos Cannibal Holocaust. En kannibalfilm som fick rättsliga efterspel då djuren inte direkt hanterades ömsint. Efter denna text så rullar filmen igång och vi bjuds på en grafiskt stark scen där hästhuvuden klyvs för att sedan utfodras till hungriga kattdjur. Greppet att fördöma exploatering av djur för att sedan själv profitera på dokumenterandet av det känns ju också lite ”Mondobekant”.

Förövrigt finns det också en stark objektiv känsla över Rovdjurens Natt. Prosperi bryr sig inte det minsta över att bygga upp, eller att komma nära filmens karaktärer, utan är helt klart mer intresserad av att göra grafiskt starka djurattacksscener. Detta förstärks också av typiska Mondofilms-grepp som att låta klassiska musikstycken överrösta miljöljudet när exempelvis en ledhund anfaller sin blinda husse. Filmen försöker också föra en diskussion som likställer människans relation till djurriket, med vår relation till våra barn, vilket inte Prosparis regi klarar av att hantera. Relationen mellan Laura och hennes dotter ligger till grund för detta resonemang men eftersom denna är starkt överdriven, och inte det minsta trovärdig, skjuter sig Prospari lite i foten. Trots att vi i filmens crescendo får en liten positiv utveckling i detta tema så tycker jag helt klart att det räcker med den grundläggande djurproblematiken.

Den engelska dubbningen i Rovdjurens Natt är ibland skrattretande dålig, men det är ju snarare en regel än ett undantag i den här typen av produktioner. Någon mick syns också vid något tillfälle, och när flygplatsen exploderar är det påfallande tydligt att det rör sig om en miniatyr, men det är inget som stör films helhet så överdrivet mycket. Istället så märks det att Prosperi verkligen fokuserat på att göra så brutala djurattacksscener som möjligt. Vi får bland annat se ett gäng råttor anfalla och äta upp ett tonårspar som förlustar sig i baksätet på en bil, en tigerattack i en strömlös tunnelbana, en hissnande biljakt där en gepard ihärdigt förföljer en kvinna i en volksvagenbubbla, elefanter som trampar ner och stryper folk med sina snablar samt mycket annat kaotiskt vansinne. Scenerna är rejält gore-späckade och humorn får aldrig övertaget, förutom kanske när elefanterna springer mitt på vägen och en överspelande trafikantstatist utbrister; What the hell is that, elephants? för att sedan volta av vägen. Förövrigt så håller man sig för skratt genom i stort sätt hela filmen och djuren funkar förvånansvärt bra. Hur Prospari lyckats spela in vissa scener när människor, och i synnerhet kattdjur, möts är både imponerande och fortfarande efter 30 år rejält hårresande. En tiger kan ju inte direkt skådespela och när den ryter till och går till anfall så syns det att det är på riktigt.  

Rovdjurens Natt har konsekvent högt tempo och Prosperi har naturligtvis spetsat filmen med lite sleaziga tuttscener men det är helt klart djurattackerna som är själva behållningen. Storyn är slående ytlig men filmens foto är faktiskt inte så tokigt. Speciellt klippningen och den återkommande Mondofilmskänslan får Rovdjurens Natt att sticka ut, åtminstone pyttelite. Däremot så tror jag inte riktigt på filmens inledande deklaration om att ”inga djur skadades under Rovdjurens Natts inspelning”. När kattdjuren smiter in på ett slakteri går de ganska hårt åt grisarna om inte annat. Men det kanske Prospari tyckte var godkänt eftersom grisarna ändå skulle slaktas? Återigen så befinner vi oss i den där etiska gråzonen som både Mondo- och kannibalgenren snubblade runt i. Bara idén att göra en film med grundpremissen” människor ska passa sig för att behandla djur dåligt”, för att sedan under filmens arbete uppenbart exploatera djur kan man beskriva som att vara ute på lite väl hal is. Men visst är Rovdjurens Natt en film för dig som gillar djurskräck, eller de tidigare nämnda italienska subgenrerna. Men vill du se en charmigt och medryckande äventyrsraffel så är du helt fel ute.

Betyg: 6,5 av 10

— — —

Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör.

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*