Meny Stäng

Rampage (2009)

Rampage

Thriller, Kanada/Tyskland, 2009

Distributör: Cinematic Vision

Regi och manus: Uwe Boll

Skådespelare: Brendan Fletcher, Shaun Sipos m.fl.

Längd: 85 min

Finns släppt på svensk dvd från: 2011-06-01

— — —

De senaste åren har kalkonregissören Uwe Boll pumpat ut en salig massa filmer som har sträckt sig från tv-spelsfilmatiseringar till kammarspel. Med sin kompromisslösa massmordsthriller Rampage (2009) har han nu gått all-in för att bevisa att han faktiskt är en kompetent regissör… något som han enbart lyckas bitvis med.

Bill Williamson (Brendan Fletcher), 23 år, bor fortfarande hemma hos sina föräldrar och har ett lågavlönat jobb som inte leder någon vart. Föräldrarna vill att han skall flytta hemifrån och göra något viktigt med sitt liv samtidigt som Evan Drince (Shaun Sipos), som verkar vara hans enda vän, översköljer honom konstant med en pessimistisk världsbild som Bill själv har tagit till sig med hull och hår. Efter att ha varit med om en jobbig dag bestämmer sig Bill till slut för att utföra sin plan att decimera den lilla staden Tendervilles invånare med hjälp av diverse skjutvapen och en helkroppsrustning i kevlar som han själv byggt.

Om man, som jag, har erfarenheter sen tidigare av Uwe Bolls filmer är det svårt att inte bli imponerad över att Rampage ej är så dålig som man har blivit van vid när det gäller den bindgalne tysken. Vissa av skådespelarna gör faktiskt ett helt okej jobb, och Brendan Fletcher, som tidigare har jobbat med Boll i skolskjutningsdramat Heart of America (2002), står här särskilt ut då han gör en övertygande insats i sin roll som Bill Williamson. Detta måste väl ändå räknas som en bedrift om man har i åtanke vem som har regisserat filmen ifråga… men tyvärr så är det också redan så här tidigt som lovorden tar slut. För även om filmen som sagt inte är så dålig som jag är van vid, betyder det definitivt inte att den är bra.

Jag är inte den som vanligtvis brukar gnälla på att ett skakigt kameraarbete utnyttjas för effektens skull, men i Rampage tenderar fotot att gå en på nerverna då den handhållna kameran ibland flänger runt till synes utan kontroll. Det är även häpnadsväckande obegripligt hur Uwe Boll har tänkt sig när han bestämde sig för att konstant genom de första tjugo minuterna av filmen låta redigera in snabba klipp från vad som senare kommer ske. Detta är inte bara otroligt dåligt genomfört, utan det underminerar hela den dramaturgiska uppbyggnaden och avslöjar vad som senare kommer hända i filmen.

Svajig kamera och dålig klippning är dock inte de minsta problemen som Rampage har, utan det som får mig att störa mig mest är inte en teknikalitet utan det är hela filmens mening och motivation, eller rättare sagt brist på det. Jag blir aningen upprörd över att en film som Rampage inte lyckas ge mig något tänkvärt, utan enbart visar de förödande resultaten av vad som händer när en arg människa får tag på skarpladdade vapen. Det känns som att Uwe Boll vill säga någonting viktigt men inte vet hur han skall uttrycka det. Vad som måste vara tänkt att föreställa samhällskritik snubblar över sig själv när det enda som Boll verkar vara intresserad av är att visa den massaker som åstadkoms. Idén må vara intressant, men i utförandet är manuset så tunt att det på sin höjd duger som ett avsnitt i kriminalserien Criminal Minds. Efter att ha suttit en lång stund och till slut insett att det enda som kommer visas är kontextlöst lidande tröttnar jag. Om man skall tvunget fokusera på en person, i detta fallet Bill, som begår dessa handlingarna så måste det finnas fler dimensioner är hat. Det finns inget som helst djup som gör honom intressant, utan han är en totalt motbjudande människa vars nihilistiska korståg enbart är ett sätt för honom att få utlopp för sin pubertala frustration, och att känna sympati för Bill vore som att tycka synd om Eric Harris och Dylan Klebold (ansvariga för Columbinemassakern).

Rampage är inte en usel film. Det går faktiskt att se att Uwe Boll har utvecklats som regissör och som sagt finns det till och med glimtar av kompetens, men det finns inget som är minnesvärt. Om du letar efter en film i stil med hans skrattfester House of the Dead (2003) eller Alone in the Dark (2005) kommer du att bli besviken på att detta är långt ifrån att vara en rolig film – inte ens ofrivilligt – och om du eftersöker något i stil med Falling Down (1993) eller Taxi Driver (1976) lär du bli enormt besviken då Rampage saknar något som helst djup. Därav är den stora frågan inte om Uwe Bolls ”talang” håller på att utvecklas till det bättre, utan det är om det egentligen om så vore till hans förtjänst? Själv så ser jag honom hellre göra filmer som åtminstone är hysteriskt dåligt istället för mediokert intetsägande.

Betyg: 3,5 av 10

— — —

Rickard Blixt: FromBeyond-redaktör

3 Comments

  1. Rickard Blixt

    Så jag skall ignorera mina egna åsikter för att trotsa de så kallade ”mainstream-åsikterna”? Jag tänker knappast kompromissa med vad jag egentligen tycker bara för att folk skall känna sig nöjda över att jag håller med dem. Har inte Rampage förresten fått ett rätt positivt bemötande i överlag?

    Jag läste din recension, och jag tror nog att jag hade kunnat uppskatta Rampage mer om vi hade fått ett till perspektiv att skåda händelserna via… för till skillnad från dig så kände jag mig inte så värst intresserad över vad Bill hade för dolda planer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *