Prospect
Sci-fi, USA, 2018
Regi: Zeek Earl and Chris Caldwell
Skådespelare: Pedro Pascal, Sophie Thatcher as Jay Duplass m.fl.
Distributör: Universal
Längd:
På svensk DVD och Blu-ray från 2019-04-01
Tänk dig detta scenario; vilda västerns guldrush, men ute i rymden… Det låter kanske inte så supersexigt, eller jätteunikt, men jag tycker också att det finns något tilltalande i denna premiss. Kanske är det tanken på att söka upp nya världar för att undersöka vad som finns där under ytan som är attraktiv. Jag menar vem har inte drömt om att packa väskan och söka lyckan på någon främmande plats? Dessutom är, nu när Google Earth förvandlat varenda plats på jorden till gemene mans bakgård, helt klart ”the final frontier” som de säger i Star Trek…
Nåväl, i Prospect får vi hänga med en tonårstjej (Sophie Thatcher) och hennes farsa (Jay Duplass) när de landar på en outforskad måne i jakten på dyrbara naturresurser. Eller landar förresten, de mer eller mindre kraschar då deras farkost inte är i något vidare skick. Månen är dessutom allt annat än någon stor öken som typ vår egen. Nej, här finns det både giftiga urskogar, urinvånare och en och annan konkurrerande prospektör (Pedro Pascal).
Ok, budgeten i Prospect är en spottstyver. Att Jay Duplass är med säger väl egentligen det mesta, detta är ut i fingerspetsarna en indie produktion. Men det är heller inte något improviserat trams ospelat i någons vardagsrum. För tro mig, de pengar man haft har verkligen fått jobba. Istället för någon polerad CGI-värld så får vi en tallskog och några stenrös. Låter kanske inte så jättespännande, men en stark känsla av oförlåtande vildmark finns utan tvekan i filmens foto. Dessutom har man fört in vissa detaljer som definitivt inte hör till vår värld. Vissa organiska kreationer är faktiskt också ganska obehagliga och känns lite som om de skulle kunna dykt upp i något av David Cronenbergs universum. Coolt och smart skulle jag nog säga, och det tar inte länge förrns man dras in i ett äventyr som faktiskt är både lite rått och skitigt.
Skitigt förresten, det är lite av ett nyckelord när det kommer till Prospect. Jag nämnde ju förut att filmens huvudpersoner störtade när de skulle landa på den främmande månen. Detta berodde mycket på att deras farkost inte mycket mer än en hög med gammalt skrot. Så ser även den mesta annan teknik ut i filmen. Det är slitet, lagat och återanvänt. Ja, man får nästan lite samma känsla som i Ridley Scotts Alien (1970). Detta känns faktiskt också väldigt befriande i en tid då välpolerad yta verkar betydligt viktigare än egentligt innehåll. Och även om tempot i Prospect sackar lite mellan varven så skulle jag ärligt talat välja denna rulle över någon av Disneys urvattnade Star Wars-utvecklingar vilken dag i veckan som helst. Den har åtminstone hjärta, och så har den ju något annat också; Pedro Pascal (ni vet Peña från Narcos), vilken jäkla skön snubbe det är.
Så även om Prospect må vara en bagatell så är det både en underhållande och charmigt skitig liten överraskning, den får helt klart tummen upp från redaktör Pettersson med andra ord…
Betyg: 6,5 av 10
Kristoffer Pettersson